Trotskist, prisbelönt science fictionförfattare, redaktör, fil dr i Internationella relationer. Detta är några av de benämningar som stämmer in på China Miéville. I detta bidrag till serien samtida marxistiska tänkare introducerar Hugo Lundberg och Hedvig Lärka Miévilles idévärld. Även om Miéville har som ambition att bidra med ett verk inom varje etablerad genre är gränserna mellan hans böcker långt ifrån knivskarpa. Lundberg och Lärka visar exempelvis att Miévilles bidrag till science fiction för unga vuxna överlappar tematiskt med hans avhandling, där han använder sig av den sovjetiska rättsteoretikern Jevgenij Pasjukanis för att utveckla en marxistisk kritik av folkrätten. Genom sin kritik erbjuder Mieville en rättsteori med stort förklaringvärde, samtidigt som han ifrågasätter folkrättens strategiska potential.
I boken Railsea skisserar China Miéville en post-apokalyptisk värld. På en torrlagd havsbotten härjar bland annat: enorma nakenråttor, mullvadar, elefantlika behemots, nefilimska maskar som sväljer tåg hela samt fågellika varelser som kallas för änglar. Över de heta, odjurshärjade vidderna breder ett nätverk av tågräls ut sig.
Detta rälshav kallas för Grundnormen och de människor som ger sig ut på havet lever ett prekärt liv. Mytologin på rälshavet bygger på att det är oändligt, men det visar sig snart att så kanske inte är fallet. Snarare än en gåva från transportgudarna är den oerhörda anhopningen av räls ett resultat av ohämmad kapitalistisk expansion och därmed oändlig endast som ideologisk föreställning.
China Miéville är en genreagnostisk författare som är inställd på att skriva minst en bok i varje genre. Om Railsea är hans bidrag till science fiction för unga vuxna, är hans avhandling Between Equal Rights folkrättskritik för marxister. Men teman återkommer och gränserna för vissa av hans böcker flyter ihop. Politiskt ramas Miévilles skrivande in av ett aktivistiskt och trotskistiskt förhållningssätt till litteratur, rättsvetenskap och annat som han ger sig i kast med.
Sedan han föddes år 1972 har Mieville från tidig barndom bott och verkat i London, där han bland annat varit medlem i Socialist Workers Party, skrivit sin avhandling inom ämnet internationella relationer, arbetat i redaktionen för tidskriften Historical Materialism samt grundat tidskriften Salvage. I den här texten söker vi spegla Mievilles eklektiska uttryck. Med hjälp av de olika metaforerna i Railsea ska vi beskriva först den förhärskande rättssynen och sedan den folkrättskritik som Mieville, med hjälp av den sovjetiske rättsteoretikern Jevgenij Pasjukanis, framlägger.1
Kelsens grundnorm
Den så kallade Grundnormen är inte bara fundamental som epos för Miévilles science-fictionpublik. Den är också fundamentet som rättsvetaren Hans Kelsen bygger sin så kallade rena rättslära på. Kelsen var en så kallad rättspositivist och såg därmed rätten inte som sprungen ur naturen eller moralen, utan endast som en konstruktion av lagstiftaren med stort ”L”. Med den rena rättsläran ville Kelsen rena rätten från ”all politisk ideologi, alla naturvetenskapliga element” och göra den ”medveten om sitt eget syfte”. Som sådan blir rätten ett ting i sig, ett självständigt och autonomt objekt. För Kelsen är rätten ett system av normer eller rättsregler som tillsammans utgör en operationellt sluten, men kognitivt öppen, helhet. Detta innebär att rättssystemet äger förmågan att på egen hand möta och verka i världen, utan att själv påverkas av det som är utanför rättssystemet. Alltmedan rätten möter och hanterar nya situationer, får samhället mer information om den sanna meningen av detta normsystem; normsystemet vecklar ut sig liksom på egen hand. Till slut täcker rättssystemet allt liv. Enligt myten och i Kelsens teoribildning är dess räckvidd oändlig. Rätts- eller rälssystemet, såsom det bestämts av Lagstiftaren, löper ordnat och självtillräckligt och utgör samhällets bindväv.
Isoleringen av rätten hade för Kelsen ett tudelat syfte. Dels ville han hålla rättsvetenskapen fri från de hot han uppfattade både från fascistiskt influerade teorier om rätten via exempelvis Carl Schmitt – som sedan förvägrade den judiske Kelsen en professur under sin tid som nazisternas kronjurist – men också från marxistisk rättsteori som hos den sovjetiske rättsvetaren Jevgenij Pasjukanis. Samtidigt var det viktigt för Kelsen att etablera en rättsvetenskap som var specifik i förhållande till andra vetenskaper. Vad är rättens yttersta garant; hur får rätten sin normativa kraft? Kelsen menar att vi kastas in i en kedja som alltid hänvisar till ”högre” rättsregler. Polisen får utöva våld mot demonstranter för att det står i polislagen. Polislagen gäller för att riksdagen har stiftat den. Riksdagen stiftar lagar för att det står i regeringsformen. Ganska snart tar denna kedja slut. Vad ger regeringsformen, grundlagen, dess specificitet och legitimitet? Kelsens teoribygge vill få oss att tänka en fiktiv, utomrättslig grundnorm som ett yttersta legitimerande slut. Vi måste anta (i ordets dubbla mening) grundnormen, eftersom vi genom detta antagande får tillgång till lagen i dess fulla och självständiga majestät. Ordning och reda – pengar på fredag. Tåget måste tuffa vidare. Men varför ser Miéville odjur under ytan i en till synes neutral teori?
Miéville & Pasjukanis
Faktum är att det alltid har funnit odjur lurandes under lagen, särskilt i liberal rättsteori. Det beryktade naturtillståndet är ett hypotetiskt tillstånd som genom historien målats upp för att ge legitimitet till lagen. I naturtillståndet, såsom det skrivits fram av författaren Thomas Hobbes, är livet ensamt, fattigt, ruskigt, brutalt och kort. I avsaknad av lagen råder i naturtillståndet ett allas krig mot alla, ett ohejdat kaos av rädsla och begär. I ett sådant hypotetiskt tillstånd måste människan göra det hypotetiska valet att samlas kring antagandet av en lag. Grundnormen är ett sådant hypotetiskt antagande, som för Kelsen bildar samhällets fundament och samtidigt skiljer lagen från människan.
Vid första anblick kan det verka som att rälshavets vidunder, som hugger efter de människor som försöker lämna tågets trygghet, stammar från det mytiska naturtillståndet. Vill Mieville antyda att rälshavet, som en metafor för rättssystemet, är nödvändigt för att skydda människan mot hans egen natur? Så är naturligtvis inte fallet. Enligt Mieville finns det ingenting naturligt med naturtillståndet. Ej heller är tillståndet hypotetiskt, eller förgånget. Det är rådande, och det är historiespecifikt – det är ett tillstånd specifikt för det kapitalistiska samhället. Sist men inte minst, naturtillståndet så som det målas upp av Miéville är ett rättsligt tillstånd.2 Vi ska strax återkomma till detta.
Eftersom Kelsen åtar sig att skapa en teori där rätten inte besudlas av andra vetenskaper måste rätten göras till en rätt i sig, ett autonomt objekt i världen. Rätten, i synnerhet folkrätten, har förvisso ett politiskt ursprung men som vetenskapsobjekt antar den för Kelsen – och för en hel del av nutida juridisk forskning3 – en neutral skepnad. Miévilles rättsliga ontologi står i diametral motsats till denna föreställning. I sin förståelse av rättens grundläggande beskaffenhet och kännetecken bygger Mieville på den sovjetiske rättsfilosofen Jevgenij Pasjukanis teori om rätten som social relation. För att begripa Mieville ska vi därför göra ännu en avstickare, denna gång till Pasjukanis. Där påvisas att grundnormens och den till synes neutrala rättens yta döljer exploatering och dominans. Exploatering och dominas existerar inte rätten till trots utan är tätt förbundna med rättens existens, det vill säga med det som gör rätt till just rätt.
Det vore nog så radikalt att påstå detta i modern rättsvetenskap eftersom dess självförståelse fortfarande i hög utsträckning utgår från så kallad rättsdogmatik, det vill säga tolkning av gällande rätt i syfte att uppnå normativ koherens i ett slutet system.4 Men Pasjukanis teori är inte relevant endast för att den fastslår att rätten är förbuden med exploatering och dominans – vilket också andra teorier som feministisk rättslära och rättsrealism delvis gör – utan för att den beskriver hur rätten är historiskt specifik för kapitalismen. Pasjukanis använder sig främst av de inledande kapitlen i Marx Kapitalet för att visa att rätten är en framträdelseform hos det kapitalistiska produktionssättet. Precis som Marx i sin analys systematiskt och stegvis vecklade ut alla kapitalismens mest grundläggande former – värde, pengar, arbete, kapital – genom att inleda med en undersökning av varuformen, så utvecklar Pasjukanis sin generella rättsteori genom en undersökning av rättssubjektet.
Där Marx skriver att samhället framträder som en oerhörd anhopning av varor, tillägger Pasjukanis att det även uppträder som en oändlig ansamling varuägare. Medan varan ger sig tillkänna som ”ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller”, är varuägaren en enkel egendomlighet: de materiella förhållandena mellan varuägare, kapitalismens subjekt, bestäms helt av varornas inbördes sociala förhållande. Rättssubjektet gör sin entré här, som varuägarens sociala form.
Rättssubjektet är alltid centralt, i såväl rättsteori som rättslig praktik. En människa som instiger i rätten ikläder sig, mer eller mindre omedvetet, rollen som rättssubjekt. Rätten är inte intresserad av att lyssna, förstå och övervinna konflikter: rätten meddelar sin dom, eller medlar i domens skugga. Därför har rättssubjektet inga särskilda karaktärsdrag som erkänns av rätten – och varje rättssubjekt är det andra likt. Rättssubjekten kännetecknas, med andra ord, av en abstrakt eller allmän likhet. Denna abstrakta likhet är vad Pasjukanis liksom Mieville tar fasta på för att skapa en grund för en generella rättsteori respektive folkrättskritik, samt sammankoppla den med kapitalismens varuform.
För att en vara ska kunna säljas till ett pris inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet krävs att värdet på denna vara kan fastställas i jämförelse med alla andra varor. Med andra ord krävs att alla varor – vad de än konkret består av – äger en abstrakt likhet som varor. För att dessa varor – saker, tjänster, arbetskraft – ska äga en abstrakt likhet, krävs i sin tur ett subjekt som definieras till fullo av samma likformighet. När arbetskraften säljs som vara inlemmas och definieras den omedelbart i och av en världsomspännande helhet som består av kapitalistiska bytesvärden. I samma stund inlemmas arbetaren, arbetskraftens ägare, i en värld av rättsliga anspråk mellan rättssubjekt.
Ett rättssubjekt definieras av rätten att sälja, försvara eller kräva utav andra. För Pasjukanis utgörs rättens fundament inte av den hypotetiska grundnormen utan av just detta utkrävande. Rättssubjektet växer fram under tyngden av sina anspråk, alltmedan tidigare former av sociala band mellan människor ersätts av banden mellan de varor som människorna äger. Detta framväxande rättssubjekt är naturtillståndets subjekt – det är involverat i ett allas krig mot alla över rättsliga anspråk, och dess liv är ensamt, brutalt och kortvarigt. Nu är vi tillbaka hos Mieville, på rälshavet, med de människoätande vidundren: rättssubjekten. Historiskt spårar Mieville hur rättssubjektet, för att säkra sina egendomar eller rättsliga anspråk, samlas under en stat som genom våldsmonopol säkerställer dessa anspråk. Men Mievilles centrala bidrag är just att detta våldsmonopol inte är nödvändigt för rättens existens. Rätten är lika mycket rälsen som den är de odjurshärjade vidderna. Enligt Mieville är våldet inskrivet i rättens självaste form.
I den mån rätten kan beskrivas som ett normsystem är rättslig mening en argumentationsprocess, varigenom normernas mening förhandlas men aldrig slutligt fastslås. Det finns ingen mening inneboende i rätten som system – denna mening utvecklas dialektiskt genom rättssubjektet och rättssubjektets anspråk. Utan detta rättssubjekt menar såväl Pasjukanis som Mieville att Kelsens system och rättsliga normer bara är tomma, orörliga abstraktioner.
Folkrättskritik
Miéville skrev sin avhandling Between Equal Rights samtidigt som den amerikanska invasionen av Irak ägde rum. Vänstern har länge hyst en viss tilltro till folkrätten som blommade ut vid den här tiden. Denna tilltro kan relateras till historiskt viktiga folkrättsliga rättsfall som Nicaraguamålet där USA ansågs ansvarigt för folkrättsstridig våldsanvändning via internationell sedvanerätt (läs imperialism) genom sitt stödjande av den paramilitära gruppen Contras. Efter domen i Internationella domstolen i Haag valde dock USA att blockera alla dess effekter, något som skulle kunna tas till intäkt för att rätten är ett maktredskap för de härskande klasserna där USA unika position ger dem möjlighet till immunitet från ansvar. Detta stämmer, men bara delvis. En syn på rätten där makten avgör allt är vad Pasjukanis kallar för instrumentell. Enligt Miéville missar den instrumentella rättsteorin att rättens abstrakta jämlikhet bygger på det ojämlika våld och tvång som är inneboende i rättens form. Folkrätten är alltså både jämlik och våldsam. ”Folkrätt”, skriver Pasjukanis i en sovjetisk rättsencyklopedi, ”är formen som inbördes kamp för dominans mellan kapitalistiska stater antar”. Rättens formulering är alltså dynamisk och konstitueras kontinuerligt av folkrättens primära subjekt – stater.5
Vore det då inte tveksamt att luta sig mot en sådan ordning?6 Miéville menar att eftersom folkrätten är processuell till sin natur kan den inte ge oss något egentligt stöd för huruvida en viss krigsföring är laglig eller inte. Även om USA dömdes i Nicaraguafallet var resultatet att rätten internt underminerade den internationella domstolens roll som ett medel för motstånd. Miéville vill mana oss till försiktighet innan vi förlitar oss på rätten i liknande fall. Även under invasionen av Irak fann sig kritiskt sinnade folkrättsteoretiker, som tidigare orerat om rättens obestämbarhet7, plötsligt försvara en position där rätten var fast och beständig snarare än förflyktigad. Mieville vill varna dessa kritiker och allmänheten, att det är fåfängt att på så sätt vädja till den internationella rättens fasta betydelse. Snarare än en samling normer om vad som är rätt och fel, lagligt och olagligt, är rätten den process genom vilken rättslig mening skapas eller snarare genomdrivs. I denna process har varje stat samma rätt att säga sitt – och samma rätt att med makt och våld genomdriva sin tolkning av den internationella rätten som just rätt.
Det omöjliga
Mievielles största bidrag till en återaktualisering av marxistisk folkrättskritik är alltså att, med hjälp av Pasjukanis, visa att våldet är grundläggande för den internationella rättens själva form. Rätten, eller rättstaten, ska inte ses som motsatsen till utan som grundläggande för krig och våld. Med Mievielles ord: “den kaotiska och bloddrypande världen rutomkring oss är rättstaten.”8 (The chaotic and bloody world around us is the rule of law.) Idag tänker många, så som Kelsen gjorde, att den internationella rätten utgör en samling rättsregler med förmåga att hindra eller lindra det fruktansvärda våld som finns runtom i världen. Men med Pasjukanis ser vi att det inte är rättsnormerna, utan rättens subjekt och deras våld, som utgör rättens specificitet. Den internationella rätten, för Mievielle, är inte en samling rättsregler, utan processen genom vilka dessa regler bestäms. Denna process är oändlig och har inget på förhand givet slut, inget rätt svar. Tolkningsprocessen i och av rätten avslutas i stället genom att den av två sidor som har ”rätt” tar sig den slutgiltiga rätten genom makt och våld. Mellan lika rätt avgör makten, som Marx uttryckte sig det Kapitalet.
Mot slutet av Railsea visar det sig att vidundren under rälshavets Grundnorm är mänskligt skapade men – liksom rättens abstraktioner – inte desto mindre verkliga. Pasjukanis var en av de främsta juristerna i Sovjet under unionens tidiga år. Under denna tid växte sig övertygelsen om att en värld organiserad helt bortom de kapitalistiska abstraktionerna var möjlig allt starkare. Eftersom rättsformen i kapitalismen är tätt förbunden med varuformen förutspådde Pasjukanis tidigt under sin karriär att rätten i det kommunistiska samhället skulle vittra bort eller förtvina. Så blev hursomhelst inte fallet i Sovjetunionen. 1937 dömdes Pasjukanis till döden i enlighet med sovjetisk rätt.
Pasjukanis sökte fly rättens anspråk, ut på ett öppet hav av det ännu-inte-förutbestämda. Mot slutet av Railsea skymtar bokens hjältar det omöjliga: en liten bit räls, byggd av skräp och kasserat skrot löper ut ur rälshavets oändliga bredd. Kan det vara sant, vart leder den? Går det att lämna oändligheten, den ändlösa rätten? Marxismens största löfte är att varje system innehåller förutsättningarna för sitt eget upplösande. Pasjukanis, Mieville och tidsskriften Röda Rummet tillhör en stolt tradition som samlar och räddar det skräp och skrot som stora narrativ lämnar därhän, för att finna och visa förutsättningarna för någonting nytt. Sådant är mottot för Mievilles tidsskrift Salvage: ”between salvation and garbage there is salvage.”9 <<
Artikelförfattare:
Hedvig Lärka är doktorand i internationell rätt och skatterätt vid Göteborgs Universitet. Hennes avhandling behandlar företagsinkomstbeskattningens framväxt och utveckling från ett historiematerialistiskt ställningstagande.
Hugo Lundberg är doktorand i internationell rätt vid Göteborgs Universitet. Hans avhandling behandlar ensidiga sanktioner och tvångsåtgärder inom folkrätten. Hans forskningsintressen är främst folkrättens teori och historia samt kritisk rättsteori.
NOTER
1. Folkrätt är ett annat ord för internationell rätt, och den aktualiseras när det saknas en avgörande rättslig auktoritet. Detta är fallet i tvister mellan olika länder, eller i tvister som involverar olika länders rättssystem. Som vi ska visa anses inte folkrätt vara riktig rätt enligt den förhärskande förståelsen, just på grund av den bristande hierarkin och systematiseringen. För Mieville, liksom för Pasjukanis, utgör folkrätten tvärt om en av de tydligaste manifestationerna av rättens form.
2. Pasjukanis Varan och Subjektet s 149
3. Kelsens inflytande på rättsvetenskapen i Sverige har varit stort, inte minst genom sin doktorand Aleksander Peczenik, på sin tid verksam vid som professor i allmän rättslära vid Lunds universitet. Åsa Gunnarsson & Eva-Maria Svensson (2023) Rättsdogmatik.
4. Åsa Gunnarsson & Eva-Maria Svensson – Rättsdogmatik.
5. International Law, Evgeny Pashukanis, Selected Writings on Marxism and Law (eds. P. Beirne & R. Sharlet), London & New York] 1980, pp.168-83, 184-5. [Vår översättning]
6. Between Equal Rights 298
7. Miéville bygger delar av sin argumentation på ”idealisten” Martti Koskenniemi och dennes tes om att folkrätten är obestämbar. Koskenniemi menar att det finns en inbyggd struktur i det folkrättsliga argumentet som gör det möjligt att göra argument både för folkrätten (utopiskt) och staters suveränitet (apologetiskt).
8. Rule of Law är ökänt svårt att översätta men kan förstås som tanken på att sammanhang ska styras av rätten. Jmf rättsäkerhet och tyska ”Rechtsstaat”
9. salvage.zone
Texter av China Mievielle i Röda rummet:
Fantasy, Science Fiction & Revolution
Utdrag ur en medicinsk encyklopedi
Utopias gränser