I maj kom Johan Svedjedals digra biografi över Harry Martinson ut, en av Sveriges största författare genom tiderna. Martinsons litterära arv saknar motstycke i djup, bredd och kraft i den svenska litteraturen. Jakob Sandberg har läst den.
Jag insåg genast att jag hade i min hand ett stycke världslitteratur. Ett verk som gjorde upp med de mänskliga misärerna, som lyfte upp en luffare till en domarroll över sitt samtida samhälle som hade varit otänkbar i en bok som inte var skriven av ett stort geni och av en stor människa.
Så skriver den italienske översättaren Fransesco Saverio Alonzo 1984 om sitt arbete med att översätta Harry Martinsons luffarroman Vägen till Klockrike. Martinson är en av Sveriges största författare genom tiderna, jämsides med få och knappast överträffad av någon under det svenska nittonhundratalet. Han är sockenbarnet med en urkraft till naturbegåvning som blev sjöman och luffare, sedan arbetarförfattare, lyriker, naturfilosof, teknik- och framtidspessimist, och till sist uppburen akademiledamot och nobelpristagare, känd för den brutala död han ljöt för egen hand.
Omtyckt över generationerna, omtryckt i mängder av upplagor, och med ett omtalat liv, författarskap och död är han en ikon, som nådde högst litterärt med sitt rymdepos Aniara, numera att betraktas som en del av världslitteraturen.
Om Martinson har det skrivits mycket, till det främsta hör två böcker av den nyligen bortgångne akademiledamoten Kjell Espmark, Sonja Erfurths fyra studier av hans barndom och första tid som författare, samt böcker av Johan Lundberg, Staffan Söderblom och många andra; senast förra året kom Björn Larssons essäbok Harry Martinson – på luffen i ett författarskap. Men det är först nu, nära femtio år efter Martinsons frånfälle som det slutligen har kommit ut en diger och heltäckande biografi på 800 sidor – Min egen elds kurir – av Johan Svedjedal, som med berömvärd saklighet lotsar läsaren genom Martinsons mångfacetterade liv. Den i litteratursociologi specialiserade Svedjedal är väl lämpad att skriva en biografi över en författare av denna dignitet, och det är tacksamt att Min egen elds kurir författare är en ytterst noggrann forskare. Svedjedal är alltid saklig, och han har distans nog att undvika den panegyrik en mer hängiven beundrare av Martinson hade riskerat att fastna i, men skicklig nog att täcka in och ge rättvisa åt varje sekvens av Martinsons långa och dramatiska levnadsbana, kantad av klarhet, skönhet och mörker.
Svår barndom
Harry Martinson föddes i Jämshög socken i Blekinge, nära den skånska och småländska gränsen. Fadern var en våldsam suput som misshandlade moder och barn, samt spenderade familjens pengar. Svedjedal skriver att Martin Tomasson, som fadern heter, i källmaterialet framstår som ”den felande länken mellan en sockenkverulant och en gorilla.” Harry var femte barnet och den förste och ende mycket efterlängtade sonen. Han fick ytterligare två systrar innan fadern 1910 gick bort i den vid denna tid alltför vitt spridda tuberkulosen. Modern tog så småningom sitt pick och pack och flyttade till Amerika. Harry och övriga syskon bodde då först med sin moster, varefter de placerades ut som sockenbarn på fosterhem – dåtidens motsvarighet till dagens familjehemsplacering – där Harry hamnade hos ömsom ömsinta ömsom tyranniska familjer, och med stigande ålder tvangs han delvis jobba för brödfödan. Han blev en notorisk rymmare som ständigt längtade till sjöss, dit han också kom efter att ha drivit runt som luffare och ofta frekventerat sjömansstaden Göteborg, när han knappt 17 år gammal mönstrar på en ångare i mars 1922. När han mönstrar av för gott fem år senare, på sin 23-årsdag har han tillbringat sju år som sjöman, luffare och rymling. Det är nu Harry Martinson blir författare, och en naturbegåvning till sjömans- och naturlyriker debuterar.
Svedjedal skildrar lakoniskt den Dickens-artade fasan i Martinsons nattsvarta barndom som ligger blott hundra år bort. Han lutar sig främst mot Sonja Erfurths rika material, och visar också i vilka delar verkligheten skiljer sig från Martinsons egen skildring i de självbiografiska Nässlorna blomma och Vägen ut. Martinson visar sig när han skriver ha glömt det tyranniska hos fadern, medan modern skildras genom faderns ögon, och på flera andra punkter skiljer sig Martinsons berättelse från de källor Svedjedal åberopar. Men i den barndomsvärld han levde innan han gick till sjöss finns också grunden för de naturskildringar och den naturlyrik som han skulle behärska så väl som författare.
Vägen in i skrivandet går dock inte genom barndomen, utan den del av ungdomsåren som tillbringas till havs; både den första diktsamlingen Spökskepp och prosaböckerna Resor utan mål och Kap Farväl! har livet till sjöss som utgångspunkt. Och liksom Espmark före honom lyfter Svedjedal fram att det var hos modernisterna Martinson hämtade sitt språk, vilket står i kontrast till den realism han senare kom att tillskrivas som arbetarförfattare. Samtidigt var det utöver sjömanspressen i arbetartidningar som Brand och Arbetaren han debuterade som författare när han steg iland.
Moa
I denna värld och vid denna tid träffade han den 14 år äldre Helga Swartz – känd som Moa Martinson – och de två inleder ett stormigt och intensivt äktenskap med ömsesidigt engagemang i sina respektive skrivprojekt. Politiskt stod de på samma sida, men de var inte samstämmiga. De reser tillsammans till en författarkongress i Sovjetunionen 1934, där de bland andra hör Maksim Gorkij tala. Moa omskrev kongressen i starkt positiva ordalag ett par månader efter hemkomsten, medan Harry i sin bok Verklighet till döds minns den med fasa. Saken har lyfts fram som en stor schism mellan de då äkta makarna, men Svedjedal påtalar med rätta att Harrys djupt kritiska text är skriven på ett tryggt avstånd av sex år, efter skilsmässan och strax efter världskrigets utbrott, och därför ska utsagor om djupare ideologiska skiljelinjer makarna emellan hanteras med försiktighet.
Harry kom att rymma från det gemensamma hemmet flera gånger, den mest berömda av dessa rymlingsepisoder skedde sommaren 1935, när han flyr till Norge, för att därifrån planera att ta sig vidare till Kongo och arbeta som korrespondent, samt lämna Moa för gott. Både Harry och Moa stod i förbindelse inte med varandra utan med förläggare Tor Bonnier, varigenom kontakten förmedlades, och det är genom främst dessa brev Svedjedal återskapar flyktförsöket. Episoden är bland det mest dramatiska i ett liv redan mättat av dramatik, och det är definitivt det mest dramatiska i biografin, utan att genom Svedjedals försorg någonsin bli melodramatiskt. När Harry redan är ombord på det fartyg som ska ta honom till Kongo får han slutligen Moas brev där hon hotar med självmord och säger sig vara gravid. Harry betalar kaptenen för att lägga till i Stavanger, varifrån han skickar ett kort telegram till Moa: ”fått dina brev ombord inatt avbryter resan till Kongo kommer hem brev följer”.
Denna rymningsepisod, som också knyter an till tillkomsthistorien för Nässlorna blomma, ramas in av ett brev Harry skrev till Tor Bonnier 14 juli 1935, innan beslutet att avbryta resan, i vilket han förklarar varför han hade rymt från Moa. Brevet ”tog formen av en självanalys och självdramatisering” skriver Svedjedal, och är ”ett av de litterära mästerverken i [Harrys] korrespondens med förlagen”. Det är oerhört intressant inte bara för sitt innehåll, utan också för att Martinson i ett annat brev till Tor Bonnier skrivet i november samma år och publicerat i brevsamlingen Poetiska törnbuskar i mängd uttryckligen förklarar att brevet i fråga ”var av strängt privat natur och får följaktligen aldrig publiceras. Inte ens efter min död.” Denna kommentar är en omständighet Svedjedal inte nämner när han citerar ur brevet:
”Jag är min egen elds kurir. Kanske ville jag inte vara det, men det har blivit så, det blev mitt öde och det har sina fruktansvärda orsaker. Min familjs grymma tragedi och min söndersargade barndom är bakgrunden till den oro som en gång ska döda mig. Jag är medveten om mitt ödes storhet.”
Det är ett brev som inte bara har lånat en rad till titeln på Svedjedals bok, utan som också lästs profetiskt över Martinsons livsbana, och utgör kanske den högsta dramatiska punkten i Martinsonbiografin.
Nässlorna Blomma, Martinsons stora roman om barndomen, publiceras i november samma år som flykten, och blir en stor succé. Därpå följer fortsättningen Vägen ut om en barn- och ungdomstid på rymmen. Det slutgiltiga brottet med Moa Martinson 1939 och den formella skilsmässan två år senare beseglades av Vinterkriget där Moa tar ställning för Sovjet och Harry åker som frivillig till Finland, något han skildrar i Verklighet till döds, samma bok som avhandlar den sovjetiska författarkongressen 1934. Svedjedal förmår balansera upp Martinsons egna skildringar av sitt liv i skönlitterär form med ett gediget källmaterial som kompletterar och rättar skaldens egna utsagor, vilket gäller inte minst Vinterkriget.
Vägen till Klockrike
Harry Martinson gifter om sig med den 12 år yngre Ingrid Lindcrantz, och får två barn. Andra världskriget tar slut, och Martinson blir en uppburen författare som håller föredrag land och rike runt. Två av hans enligt mig starkaste böcker publiceras också i denna brytpunkt – diktsamlingen Passad 1945, och den magnifika hyllningen till de på samma gång rastlösa och sysslolösa luffarna Vägen till Klockrike 1948. Bägge två hör till hans friskaste verk, tyngda varken av barndomens mörker eller framstegspessimismen. I bägge böckerna ges uttryck för den martinsonska livshållningen och intresset för kinesisk filosofi och kultur; han benämner också Klockrike som den första skandinaviska buddistiska romanen. Svedjedal omtalar Martinsons docerande tendenser under de sena levnadsåren som vad vi idag skulle kalla mansplaining, men vid denna tid bär filosofiintresset litterär frukt av bästa märke. Och även om Passad hör till Martinsons bästa diktsamlingar sett till helheten är Vägen till Klockrike, precis som dess italienske översättare anmärker i inledningen till denna text ett stycke världslitteratur.
Samtida illustration av slutet på Vägen till Klockrike.
Romanen ”lånar grepp från många genrer: tidvis en utvecklingsroman, ibland en skälmroman och pikaresk, ibland en sekulär uppbyggelseroman, andra gånger en sociologisk-geografisk genomlysning av Sverige” skriver Svedjedal, och påtalar att detta drag förmodligen hänger samman med dess långa tillkomsthistoria. Romanen blev en framgång både bland publik och kritiker, den största dittills i Martinsons författarskap. Personligen är boken för mig den viktigaste av Martinsons alla texter – vid sidan av möjligen Aniara och några naturdikter – och det är en prosa som drabbar med oförminskad styrka, när Martinson i dessa luffargestalter fångar det mänskliga livets förgänglighet och naturens tröstrikedom med oöverträffad lyrisk-prosaisk skönhet.
Året efter succén med Klockrike väljs Martinson in i Svenska akademien, och hans liv förändras radikalt; luffaren och sjömannen har blivit både salongsfähig och folkkär. ”Att bli invald för mycket besvär med sig” skriver han i ett brev till Eyvind Johnson, ”40 brev pr dag, 10 diktsamlingsmanus, […] besök av dårar och skärslipare, och de mest avlägsna släktingar. Släkten växte på ett ögonblick från 10 till en miljon personer.” Det biografiska stoffet för en medelålders man på den svenska kulturens högsta parnasser är givetvis vitt skilt från en sjömans och luffares levnad, men Svedjedal gör aldrig materialet tunt eller tråkigt, även om uppräkningen av upplagor och försäljningssiffror ibland blir väl noggrann. Tillkomsten och mottagandet av Martinsons verkliga storverk Aniara 1956 är högintressant, liksom de fyra diktsamlingar han publicerade de efterföljande åren, och de våndor Martinson upplevde när recensionerna inte blev vad han förväntade sig. Genom Svedjedals försorg får läsaren en inblick i hur Martinson dels under dessa år utvecklade sin världsåskådning, dels hur hans kreativa arbete fortskrider; det sistnämnda bär med sig en viss sorg för Martinsonfantasten då det är tydligt att uppmärksamheten som följde på hans ställning och popularitet tog så mycket tid från honom att flertalet tilltänkta skrivprojekt aldrig blev av. Men Aniara blev av, dikteposet om rymdskeppet som flyr en strålningssmittad jord men kommer ur kurs och för alla passagerare ombord ut i den interstellära rymden, där de möter döden i den kosmiska tomheten. Detta Martinsons existentiella storverk utgör i många avseenden kronan på verket i hans författargärning, och allt som utspelade sig kring dess tillkomst och mottagande är av största intresse. Det var också ett verk som tog ut sin beskärda del av Martinsons energi, och flera år senare gör han klart att han fortfarande inte är färdig med Aniara.
Sextiotalet var händelsefattigare men inte händelselösa år i Martinsons privatliv, och Svedjedal ger stort utrymme åt dåtidens debatter och kommentarer till de texter Martinson publicerade. Han håller föredrag, publicerar ett antal diktsamlingar, ger sig ut på en resa jorden runt som är tänkt att generera ett stort antal tidningsartiklar men bara resulterar i några få texter, och han inleder ett samarbete med dokumentärfilmaren Boris Engström. Men den dramatik som präglade hans liv de första åren syns inte till förrän slutet på levnadsbanan nalkas. I början på sjuttiotalet blir Martinson sjuk och genomgår en operation som förändrar honom: ”glädjen var borta, istället kom oron och misstänksamheten, känslan av att vara hotad och förföljd” skriver vännen Georg Svensson.
Nobelpriset
Och i denna tid av sjukdom tilldelar kollegorna i Svenska akademin honom Nobelpriset i litteratur, tillsammans med Eyvind Johnson. Den tragedi som följer går lika lite att separera från Martinsons allmäntillstånd, som från den efterföljande kulturdebatten, och man kan inte låta bli att ställa sig frågan vad det hade inneburit för skillnad för Martinsonbiografin om Svedjedal hade väntat med publicering tills Svenska Akademiens handlingar rörande nobelpriset 1974 offentliggörs nästa år, när femtio år förflutit. Skildringen i biografin av såväl Nobelprisdebatten som Martinsons personliga tragedi är fortfarande fullgod, och om det är någon evigt som klart och tydligt framträder i Svedjedals bok vid sidan av Martinsons kosmiska visioner så är det småsintheten och självupptagenheten i den svenska kulturdebatten. I bräschen går Sven Delblanc och Olof Lagercranz som vittrar vänskapskorruption, men debatten får de snart liksom alla andra att främst handla om sig själva. Internationellt var det få som brydde sig om vattenglasstormen då själva Nobelceremonin överskuggas av Solzjenitsyns närvaro i Stockholm, men flertalet vänner märker hur hårt Harry Martinson har tagit på kritiken, trots att vedersakarna bedyrat att den inte gäller författarskapet som sådant. Förbittringen blir oundviklig, och under en sjukhusvistelse i början av 1978 tar en förvirrad Harry Martinson sitt liv genom att hugga sig i magen med en sax. Profetian i brevet till Tor Bonnier nästan fyrtio år tidigare kom att besannas.
Och återigen påminner oss Svedjedal om den historiska kontexten: det dröjde till millennieskiftet innan allmänheten fick veta hur Martinson dog, när Lars Gyllenstens memoarbok Minnen, bara minnen publicerades. Gyllensten var den ende utanför familjen som besökte Martinson på sjukhuset, och hade fått döttrarnas godkännande för att publicera vad som hade hänt. Det var Gyllensten som benämnde den död Martinson åsamkade sig själv som harakiri. Med den förnyade Martinsondebatt som följde, liksom med publiceringen av hans samlade verk i elva volymer under åren kring sekelskiftet löper också Svedjedals skildring av Harry Martinsons liv mot sitt slut.
Det som ovan tagits upp är naturligtvis bara en bråkdel av vad som kommer fram i denna rika och länge emotsedda biografi, men så har Johan Svedjedal också haft ett exceptionellt livsöde och författarskap att arbeta med. För vad som är slående med Martinsons författarskap är inte bara den enorma bredd han uppvisar, utan även de höjder han når i de olika genrerna. Han har ibland omskrivits som arbetarförfattare, men det är en beteckning som främst gäller uppväxtskildringarna; hans poesi är ofta naturlyrik, likaledes med en filosofisk böjelse, Vägen till Klockrike börjar som klassisk realism, men utvecklas till en pikareskroman som mot slutet får drag av magisk realism, i Aniara blandar han lyriken med Science Fiction, och i essäerna utvecklar han sina djupa naturkunskaper parat med filosofiska resonemang. Däri skiljer sig också den martinsonska stilen från många av de övriga arbetarförfattarnas verk, som exempel kan nämnas Ivar Lo-Johanssons betydligt mer berättelsedrivna prosa.
Martinson och politiken
Harry Martinsons politiska position har varit omdebatterad genom åren, men i låg grad studieobjekt i egen rätt, och i grunden också illa förstådd. Svedjedal gör en del för att om inte slutgiltigt beteckna den så i alla fall dra upp de huvudsakliga linjerna för den politiska hållning Martinson företrädde. Som ung föreföll han ha haft visst engagemang inom Syndikalisterna, med poesi publicerad i vänsterpressen. Men som Svedjedal uppmärksammar skriver 
Martinson redan 1929 i ett brev att han vill ”bort med borgaren och proletären ur våra begrepp”, och ”fram med Jin och Jang”. Äktenskapet med Moa verkar ha fått honom att luta mer åt vänster, men efter skilsmässan hamnade de före detta makarna på olika sidor i Finlandsfrågan under Andra världskriget, för vilket han fick utstå mycket kritik i vänsterpressen. Emellanåt framkommer också kritik mot att han inte i tillräcklig hög grad propagerar social medvetenhet – både från dåtidens Ture Nerman som samtidens Göran Greider – men som nutida läsare blir man enbart tacksam för en författare som ställvis förmå skildra social misär utan att hemfalla åt aktivism.
Svedjedal lyfter fram den kritik Martinson fick från vänstern under den senare perioden av sitt liv, men pekar på hans engagemang för miljön, där han var långt före sin tid, liksom för minoriteters rättigheter. Detta i kombination med den syndikalism Martinson tycks ha gett uttryck för tidigt i livet indikerar att han troligtvis hade haft mycket gemensamt med delar av den vänster som ibland går under beteckningen frihetlig, och trots att han kritiserades från 68-vänstern tycks han ha mycket mer gemensamt med dem, än med den vänsterrörelsen som höll sig nära tanken om tekniska framsteg, politisk revolution, arbetarklassens centrala roll och upplysningens nödvändighet; man kunde verkligen tänka sig betongsossen som Martinsons politiska och personliga motpol. Martinson kritiserade liksom vänstern medeklassidyllen i villorna, men inte för att den var medelklass, utan för att den var som Svedjedal skriver ”ett uttryck för en förkastlig modernitet.” Denna modernitetskritik går igen igenom Martinsons hela liv och författarskap, och tar sig uttryck i samtliga romaner, diktsamlingar och essäer, men är egentligen bara programmatisk i de senare. För den som läser de tidigare mer utpräglat realistiska romanerna kan det lätt framstå som att Martinson på senare år förvandlats till kulturkonservativ, vilket både Ivar Lo Johansson och Olof Lagercrantz tycks ha ansett, men Svedjedal argumenterar övertygande för att skillnaden den äldre och yngre Martinson mellan inte var särskilt stor. Idémässigt finns det relativt stor kontinuitet i Martinsons politiska position, det tycks främst vara det konkreta engagemanget som mot slutet hamnat så tydligt i miljöfrågan. I Björn Larssons förra året utkomna Martinsonbok På luffen i ett författarskap lyfts Martinsons idealfigur världsnomaden fram som ett slags prototyp till globalisten, och Larsson skissar upp konturerna till ett politiskt idéprogram i Martinsons anda.
Johan Svedjedal har skänkt den svenska litteraturhistorien och den litteraturintresserade allmänheten ett storverk. Mottagandet har varit positivt, men frågan är om boken, och i förlängningen Martinsons verk kommer att få den uppmärksamhet de förtjänar. Dessa verk hör som Kjell Espmark skriver ”i sina lyckligaste ögonblick till världslitteraturen”, och de är skrivna på svenska och inte filtrerade genom aldrig så skickliga översättares nödvändiga kompromisser. Till de stora språken är Martinson väl översatt, vilket förlänas en noggrann redovisning av Svedjedal, men hans internationella genomslag ligger långt bakom betydligt mer mediokra svenska författare. I Sverige kommer med jämna mellanrum Aniara, Nässlorna Blomma, och Vägen till Klockrike ut i nya utgåvor, och spridda dikter som Juninatt fortsätter att vara en högst samtida del av den svenska litteraturen, men det återstår att se om den svenska samtiden i och med Johan Svedjedals stora volym har förmågan att på allvar se och uppskatta dessa texter ur världslitteraturen. <<
Artikelförfattare:
Jakob Sandberg är översättare från ryska och persiska och medlem i Röda rummets redaktion.