Hur skulle en gräsrötternas egen kriskommission utvärdera valresultatet och dagens politiska situation? Den frågan ställer sig Jens Ergon med utgångspunkt i Jan Wiklunds tegelsten om folkrörelsernas historia. En bok Ergon uppfattar som originell i bästa bemärkelse, bland annat eftersom den är skriven ”inifrån”.
Socialdemokraterna har tillsatt en kriskommission, vänsterpartiet en framtidskommission. För de rödgröna partierna – i synnerhet de röda – har valfiaskots efterdyningar bara inletts. Det är ett plågsamt uppvaknande som in i det sista skjutits på framtiden. Nu öppnar sig den avgrund som i praktiken vuxit i decennier.
Men vad innebär valresultatet för den bredare och samtidigt mer svårdefinierade kategorin rödgröna folkrörelser? Är den grundläggande problematiken densamma? Frågan är kanske inte helt korrekt ställd, men när jag läser Jan Wiklunds smått osannolika tegelsten Demokratins bärare – det globala folkrörelsesystemet grinar valresultatet, och en högst påträngande samtid, obönhörligen fram mellan raderna. I ett land och en tid där folkrörelser, åtminstone i den bemärkelse Wiklund definierar dem, sällan förut varit så uppluckrade, tillbakapressade – för att inte säga obefintliga.
Wiklund, grafiker och redigerare till vardags, har själv mångårig bakgrund som aktivist inom bland annat Alternativ Stad, Miljöförbundet Jordens Vänner och numera också Nätverket för Gemensam Välfärd. Passande nog är boken i sig delvis ett resultat av klassiskt folkrörelsearbete – en studiegrupp. Den suger näring från den folkrörelseinriktade tradition som Miljöförbundet representerar, med ärrade veteraner som Tord Björk i spetsen.
Låt mig säga det direkt; det är en originell bok, i ordets bästa bemärkelse. Det finns förvisso åtskilliga historieskrivningar om västvärldens arbetarrörelse, för att inte tala om akademisk forskning om vår tids sociala rörelser. Den som varit aktiv i det senaste decenniets globala rättviserörelse kan intyga att antalet rörelseforskare på våra breddgrader ibland tycks överstiga antalet aktivister. Men den här typen av sammanhållna och övergripande exposéer finns det sannerligen inte många av.
Jag har ingen möjlighet att bedöma den historiska riktigheten eller relevansen i Wiklunds genomgång av all världens folkrörelser sen kapitalismens urtid, ja ända tillbaks till de kristna rörelsernas framväxt. Men det spelar mindre roll. Det här är inget akademiskt verk författat snett ovanifrån. Positionen är inifrån, ambitionen att strukturera och perspektivet systemkritiskt – med begrepp lånade från Fernand Braudels beskrivning av kapitalismens historia, Immanuel Wallersteins världssystemanalys och Giovanni Arrighis långa 1900-tal.
I det folkrörelsesystem Wiklund bygger finns tre huvudaktörer: stater, kapital och folkrörelser. Folkrörelser blir enligt detta synsätt de kollektiva krafter som försöker föra fram eller försvara civilsamhällenas mellanmänskliga sociala relationer, gentemot kapitalets försök att marknadisera och monopolisera alltmer av dessa relationer, liksom staters försök att hävda sin makt och kontroll. Folkrörelserna är med andra ord civilsamhällets svar på hela världsmarknadssystemets utveckling – och därmed också en av aktörerna delaktig i dess utveckling.
Jodå, det föreligger en påtaglig risk för både överflöd av folkrörelseromantik, indiska småbönder och långa tirader om Kondratievcykler, systemperiferier och hegemonier – allt med en gråmulen anstrykning av ABF-huset en gudsförgäten tisdagkväll. Det finns också en risk att systemkritiken tippar över i en analys där det mesta som gått snett här i världen sen början av 1900-talet skylls på reformistiska partiapparater, fackföreningar och dess avlönade kadrar av ombudsmän och partifunktionärer – de senaste decennierna i kombination med en om möjligt än mer förhatlig kader elitistiska medelklass-NGO:er.
Risken finns – och den besannas fläckvis. Men inte heller detta känns särskilt störande, om man nu menar att det skulle kunna vara det. Det här är en bok som tror på folkrörelsen som historiskt subjekt, och som försöker föra samman akademisk litteratur och samlade erfarenheter kring just en sådan idémässig ram. Detta menar jag att författaren lyckas med.
Ljuset i tunneln
Frågetecknen hopar sig egentligen först mot slutet – när boken i praktiken når fram till den bistra verklighet som nu återspeglat sig i årets svenska valresultat. Det kanske är det ambitiösa anslaget som gör mig en smula snopen, som invaggar mig i en slags naiv förväntan över nya svar. Kanhända samma naiva väntan efter nya, förlösande svar som tycks förlamat delar av västvärldens vänster i snart 30 år. Men Wiklunds ärende är nu inte att servera svar utan att servera en verktygslåda för diskussion – en diskussion om utmaningar, strategier och möjligheter för folkrörelser idag.
Samtidigt finns det något skissartat över skildringen av folkrörelsers utseende, utmaningar och möjligheter här och nu i Sverige, ett land som återfinns nära världssystemets centrum. Den övergripande, globala samtidsskildring Wiklund serverar är välbekant: Vi befinner oss i den företagsledda globaliseringens era, den ekonomiska höstfas där den globala jakten efter nya marknader och vinster blivit alltmer spekulativ och förskjutit alltmer makt till finanskapital – och där USA:s hegemoni sedan 1900-talets glansdagar nu eroderar.
Det nya är att det kapitalistiska systemet håller på att slå i taket för första gången på 500 år – både ekologiskt och vad gäller de marknader som återstår att exploatera. Själva systemets förutsättningar – scenen för stat, kapital och folkrörelser – håller med andra ord på att förändras i grunden, till vilken grad och med vilka konsekvenser låter Wiklund vara osagt.
Denna fas av marknadens utbredning har följts av svar från folkrörelser – framför allt i Syd. Dynamiken och motorn i de senaste decenniernas globala rättviserörelse står enligt Wiklund att finna i Syd, i landsbygdsrörelser som Via Campesina. Samtidigt som den traditionella arbetarrörelsen försvagats i Nord har den pånyttfötts i Syd, i länder som Brasilien, Sydkorea och Sydafrika. När Kinas fackföreningsrörelse till slut övervinner diktaturens hinder, spekulerar Wiklund, kanske den globala maktbalansen på nytt börjar förskjutas från kapital till arbete.
I systemets centrum domineras bilden istället av en förstelnad, traditionell arbetarrörelse – professionella massorganisationer som förlorat sin folkrörelsebas och inte förmått svara på de senaste decenniernas allt tuffare utveckling. Samtidigt har olika folkrörelser sprungna ur 1960- och 70-talen vuxit fram, som exempelvis miljörörelsen. På senare år alltmer i form av professionaliserade kampanjorganisationer och NGO:s – i allmänhet organisationer med svag bas och klassidentitet, ”tunna” folkrörelser. Det man lyckats åstadkomma är ofta tillfälliga och begränsade massmobiliseringar, som demonstrationerna mot
Irakkriget.
Ljuset i tunneln är enligt Wiklund den växande folkrörelseaktivitet som den globala rättviserörelsen trots allt stått för också i Nord, främst genom solidaritetsrörelser, radikalare delar av miljörörelsen och det han karaktäriserar som rörelser för att försvara ”allmänningar” – eller med ett kanske mer välbekant ord: gemensam välfärd.
Strategidiskussioner
Någonstans här slutar berättelsen. Med en slags förhoppning till Syds mer dynamiska folkrörelser och en uppmaning till de nya folkrörelseembryon som finns på hemmaplan att fokusera, att tydligare artikulera sina intressen, att samarbeta bättre utifrån medlemmarnas intressen – och grovt sett fortsätta gneta. Ta tillvara på det lilla. Också små rörelsesegrar kan bli början till något stort, manar Wiklund.
Så är det säkert – och här är det meningen att strategidiskussionerna skall ta sin början i folkrörelse-Sverige – i en gräsrötternas motsvarighet till socialdemokratins kriskommission. Låt oss som avslutning därför inleda det arbetet: Vilka samarbeten, mellan vilka rörelser, utifrån vilka fokus och med vilka tydligare artikulerade intressen? Och för att agera djävulens advokat: Hur väl fungerar Wiklunds beskrivning när den skall appliceras på eftervalsfiaskots Sverige? Vilka lärdomar kan dras från historiens folkrörelser, eller för den delen nutida folkrörelser i Syd, för att beskriva utmaningar och möjligheter i Sverige 2010?
Låt oss utgå från de tre rörelser Wiklund tar upp, där samarbeten redan delvis finns, som skulle kunna utvecklas: arbetarrörelse, miljörörelse och rörelser till försvar för gemensam välfärd. När det gäller arbetarrörelsen är Wiklunds tes att dess tidigare framgångsrika, professionaliserade massorganisation, genom sin symbios med socialdemokratins partiapparat och fokus på regeringsmakt, också varit fröet till dess förfall. Välfärdsstatens uppbyggnad och guldålder var vad som kunde åstadkommas – sen dess har det gått utför.
En folkrörelse som förlorat kraftigt i styrka och medlemsantal har uppenbarligen också förlorat sin förmåga att tillvarata medlemmarnas intressen. Frågan är vad det beror på: att rörelsen förstelnat i en organisation som inte längre representerar medlemmarnas intressen; att organisationen gjort strategiska missbedömningar och därför förlorat mark; att en förändrad verklighet hur som helst lett till att rörelsen pressats tillbaka, eller om det helt enkelt är så att medlemmarnas intressen mer och mer avviker från rörelsens ursprungliga?
Den sistnämnda förklaringen är som bekant högerns favoritförklaring till arbetarrörelsens kräftgång; det finns inte längre någon arbetarklass. Den är också basen för New Labour-analysen; dagens arbetarklass är mindre och otydligare. Fokus på arbetarklass måste därför överges till förmån för en slags värdemässig grund, inriktad på en bredare, mer individualistisk medelklass – vilket i praktiken inneburit en förskjutning högerut mot en tänkt politisk mitt, med mer av marknadsfilosofi och privatiseringar.
De förstnämnda förklaringarna, å sin sida – rörelsernas förstelning – lyfts ofta upp i radikala analyser som Wiklunds bok. Men frågan är om inte samtliga mekanismer är delaktiga, vilket inte innebär att högerns eller New Labours tolkningar stämmer. Arbetarklassen finns naturligtvis kvar. Klassklyftorna har vuxit i accelererande takt sen 1980-talet. Men arbetarklassen ser annorlunda ut, med andra förutsättningar för facklig organisering och har precis som många andra färgats av vår tids samhällsklimat. Slutsatsen bör därmed bli att klassanalysen alltjämt är avgörande – men att back-to-basic (i bemärkelsen skruva klockan tillbaka) knappast heller fungerar.
Rörelserna och klasserna
Den rika världens miljörörelser och rörelser för gemensam välfärd har aldrig haft arbetarklassen som egentlig bas, dess aktivister har ofta hämtats ur medelklassen. Inom vänstern har rörelsernas medelklassdominans och diffusa klassidentitet ofta mötts med misstänksamhet. Vilkas intressen är det egentligen man tillvaratar? Och visst kan det innebära problem – om medelklassens intresse per automatik verkligen är liktydigt med kapitalets och maktelitens. Just detta är också Reinfeldts och den valvinnande alliansens huvudsakliga projekt; att skapa en beständig gemenskap mellan medelklass och överklass, och samtidigt vidga gapet mellan mer välbemedlad arbetarklass och en underklass av arbetslösa, sjuka och marginaliserade. Det är också det sammanlagda resultatet av decennier av nyliberal tankedominans och eroderad gemensam välfärd; en förskjutning av den politiska mitten – medelklassens egentliga preferens – åt höger.
Att bryta den förskjutningen och det Reinfeldtska projektet tycks mig helt avgörande. Men svaret är – som socialdemokratin bittert fått erfara – inte anpassning eller att jaga en borgerligt definierad mitt allt längre högerut. Svaret borde tvärtom bli dess motsats; att systematiskt lyfta de konflikter och samhällsproblem som medelklass, arbetarklass och vår tids växande underklass har gemensamt, som förskjuter politikens mittpunkt vänsterut.
Därför borde radikala rörelser som delvis utgår från – och därmed också påverkar – medelklassen kunna spela en nyckelroll. Två huvudkandidater är miljörörelsen och rörelser för gemensam välfärd. Här finns potential att lyfta de problem som den företagsledda globaliseringen för med sig och som hotar både medelklass, arbetarklass och marginaliserade skikt. Urholkad gemensam välfärd och växande klyftor ökar pressen på både medelklass, arbetarklass och marginaliserade – spekulationsekonomin driver på utvecklingen, marknadsfundamentalism och tillväxthysteri låser både medelklass och arbetarklass i ekorrhjulets allt omöjligare livspussel med arbetslöshet och minskat välbefinnande. Klimathotet har, korrekt formulerat, bara gemensamma lösningar och peak oil samt jordens övriga sinande naturresurser kommer slutligen, om man ska tro forskarna, obönhörligen att skaka hela tillväxtparadigmet inom fem till tio år.
Någonstans här tror jag möjligheterna finns: en arbetarrörelse som överger 90-talets irrfärder a lá New Labour, som erkänner både misstag och de knepiga scenförändringar som skett sen 70-talet och i stället försöker utgå från vår tids förändrade arbetarklass. Därtill en miljörörelse och rörelse för gemensam välfärd som snarast utgår från ett slags medborgarintresse och som försöker radikalisera en bredare medelklass och tar strid mot förskjutningen av den politiska mitten högerut. Här kan både rollfördelning och intressegemenskap skapas för ett gemensamt projekt – med potential att vinna både arbetarklass, medelklass och en alltmer utsatt underklass. Det lär kräva ömsesidig respekt och slaktande av flera heliga kor. Men en sak är förhoppningsvis klar vid det här laget – marginalerna för att förlora krymper för varje dag.
En artikel av Jens Ergon
Artikelskribenten är journalist och författare. Bland annat redaktör till antologin Rörelsernas tid 2003 och en av författarna till Sälj hela skiten! 2009
Boken:
Demokratins bärare
– det globala folkrörelsesystemet.
Jan Wiklund, Roh-nin förlag 2010