Ett rop på (ömsesidig) hjälp: klimatrörelsen och återupprättandet av tron på kollektiv handling

Klimatrörelsen domineras idag av protester, opinionsbildning och teoretiserande. Även om alla dessa former av motstånd är nödvändiga så bidrar de inte till det som är varje radikal rörelses viktigaste uppgift: att samla och organisera ett växande antal människor i en massrörelse. Johan Örestig argumenterar för att organisering enligt principen om ömsesidig hjälp kan bli arenor för att solidariskt lösa gemensamma problem i vardagen och en övningsplats för självorganisering.

Klimatdebatten är märklig. Fullständigt motstridiga förhållningssätt trängs med varandra. Några av dem är pessimistiska. En sådan är alarmism. Världen brinner, läget är akut. Tiden rinner ut och snart är det för all framtid försent. En annan är fatalism. Den globala uppvärmningens effekter ökar desperationen i världen så att de ojämlikheter och det förtryck vi ser nu kommer accentueras: murar och bunkrar skyddar de rika medan de fattiga förgås i torka och bränder eller i oundvikliga inbördeskrig. Vi hör också nihilister skratta åt tanken på en fossilfri värld och väljer att gasa på så länge de kan. Andra förhållningssätt är optimistiska. Bland dem ser vi en teknikfetischistisk tilltro till att vår tids exponentiellt ökande innovationstakt gör att det bara är en tidsfråga tills ny teknik uppfinns som en gång för alla löser motsättningen mellan massproduktion och ekologisk hållbarhet. En mindre drömsk optimism är den politiska pragmatismen. Här handlar det om tron på att vi sitter i samma båt. Tvärpolitiska förhandlingar och kompromisser på nationell och internationell nivå kommer förr eller senare leda till insikt om klimatkrisens allvar och konsensus kring ett kraftfullt politiskt svar på den. Den allmänna förvirringen syresätts av klimatförnekelsens paradoxala livskraft. Som Andreas Malm och The Zetkin Collective visar i boken White Skin, Black Fuel: On the Danger of Fossil Fascism så är bandet mellan den fascistiska traditionen och det fossila kapitalet så starkt att klimatförnekelsen rentav kan öka när den globala uppvärmningens effekter slår hårdare mot samhället.

Men det finns faktiskt något gemensamt hos dessa disparata förhållningssätt: folkets kollektiva kraft är frånvarande. I boken Hope Without Optimism menar Terry Eagleton att pessimism och optimism förenas av att de är på förhand givna antaganden. De bygger på att allt till sist kommer sluta i helvete eller frälsning. Båda är uttryck för en kvävande uppgivenhet kring möjligheten att människor aktivt ska förändra världen genom kollektiv handling. Då återstår ju bara att luta sig tillbaka i förvissningen om att framtiden, vad vi än gör, redan är avgjord. Denna misstro mot kollektiv handling är inte bara ett stort problem för klimatrörelsen, den finns också inom den. För hur många är vi inte som, trots att vi fortsätter kämpa, med allt jämnare mellanrum känner uppgivenhet? Detta slår lätt över i generaliserande antaganden om människans natur. Vi är för själviska, irrationella eller empatilösa för att agera innan det är försent.

Vad klimatrörelsen behöver odla är därför inte pessimism eller optimism utan hopp. Eagleton menar att det som utmärker hopp är att det inte är någon grundmurad utgångspunkt utan att det ständigt stöps om, förstärks och försvagas. Hoppet är grundat i ett slags begär efter något som den rådande ordningen inte tillfredsställer. I klimatfrågan kan det handla om begäret efter att leva nära och i samklang med naturen eller efter möjligheten att styra utvecklingen mot andra mål än det om evig tillväxt. Men hoppet är inte gränslöst utan alltid förankrat i erfarenheter och bedömningar om vad som med avstamp i nuet faktiskt är möjligt att uppnå. Hoppet blir då ett framåtsyftande sökande efter tecken och tendenser som öppnar för både radikala och realistiska visioner om hur samhället kan förändras till det bättre.

Den viktiga slutsatsen av detta är att hopp inte är något som bara finns där. På samma sätt som att hopp kan undermineras så kan det också skapas. I denna text ska jag argumentera för att organisering enligt principen om ömsesidig hjälp har potential att skapa just det hopp som klimatrörelsen behöver för att bli den massrörelse den måste bli för att rubba det fossila kapitalet och möta en katastroftätare framtid med samarbete och solidaritet.

För en klimatrörelse bortom protest, pragmatism och utopism
Jag vill påstå att det idag är så att klimatrörelsen oavsiktligt bidrar till undergrävandet av tron på kollektiv handling på grund av för snäva former för organisering och mobilisering. Klimatrörelsen är i mångt och mycket en proteströrelse. Människor i olika delar av världen sluter sig samman som en reaktion mot statens och kapitalets passivitet och försöker övertyga eller tvinga makthavare att föra en ny politik: Stoppa skogsskövlingen i Amazonas! Öppna inga nya kolkraftverk! Det är fullt naturligt. I ett samhällssystem där de allra flesta människor saknar direkt inflytande över den politik som förs så måste de sätta sitt hopp till dem som sitter vid makten.

Ett stort problem med protester är dock att de kan motverka sitt syfte om de inte ger resultat. Inledningen av en protestvåg präglas av entusiasm. Fler och fler ansluter sig till demonstrationer, undertecknar namninsamlingar eller deltar i och försvarar civil olydnads-aktioner. Men om protesterna är resultatlösa så riskerar entusiasmen och deltagarantalet att sjunka i en nedåtgående spiral. En liknande fara finns med opinionsbildning. Rörelser som Friday´s for Future och Extinction Rebellion sätter stor tilltro till kunskap. Om människor i allmänhet och beslutsfattare i synnerhet ”lyssnar på vetenskapen” så väcks de från sin slummer och skrider till handling. Men är det verkligen säkert? I en krönika i The Guardian argumenterar Leo Barasi för att det inte är klimatförnekelse eller okunskap som är det viktigaste skälet till människors passivitet. Många av oss håller klimatfrågan på avstånd, inte för att vi inte tror att den är allvarlig, utan just för att vi förstår att den hotar vår existens samtidigt som vi inte tror på att politiken kan rädda oss.

Här kanske några instämmer och förordar att klimataktivister istället går in i etablerade organisationer – partier, fackföreningar, myndigheter eller NGOs – för att ”påverka inifrån”. Men dessa organisationer bidrar också till misstron mot kollektiv handling. Genom att dela in förtroendevalda och anställda i ett skikt och mer eller mindre passiva medlemmar i ett annat så ser man till att de flesta drar sig tillbaka, ofta med en växande känsla av avstånd till de förtroendevalda. Hur många har inte erfarenheten av att engagerat och hoppfullt ha gått till ett möte för att under och efteråt drabbas av en växande känsla av att inte behövas eller tillföra något? Hur många har inte frustrerat konstaterat att de frågor som man i praktiken ägnar sig åt är futtiga i jämförelse med de akuta frågor som gjorde att man engagerade sig i organisationen?

En mental tillflyktsort för desillusionerade är teoretiserande och utopism, det vill säga odlandet av föreställningar om ett radikalt annorlunda samhälle i en avlägsen framtid. Ett exempel är Aaron Bastanis ”helautomatiska lyxkommunism”. Istället för att acceptera en pessimistisk bild av vad vi har att vänta oss söker Bastani efter en öppning för en framtid där teknikutvecklingen löst energiproblemet och där produktionen socialiserats så att mänskligheten kan leva i ett jämnt fördelat överflöd. Det blir lätt så att teoretiserande och utopism ökar tänkarnas och drömmarnas mentala avstånd till konkret rörelsebyggande och aktivism. Om tänkandet och drömmandet blir det som en rörelse framförallt associeras med bland utomstående så kommer den dessutom att uppfattas som provocerande irrelevant.

Missförstå mig inte. Protester, pragmatiskt påverkansarbete, teoretiserande och utopism är oundgängliga delar för alla rörelser med målet att åstadkomma samhällsförändringar. Men det är något viktigt som saknas och det är strategier för att samla, skapa band mellan och direkt engagera ett växande antal människor. Därför menar jag att det finns en stor potential i att bygga nätverk för självorganisering enligt principen om ömsesidig hjälp. Om vi ser oss omkring så upptäcker vi snart embryon till sådana nätverk på många ställen runtom i världen.

Den solidariska impulsen
Om det är något vi vet om livet i en upphettad värld så är det att den blir katastroftätare. Extrema väderfenomen, torka, epidemier, bränder och översvämningar leder redan nu till att människor svälter, drunknar, insjuknar, krigar och flyr. Vad gör människor när allt är på väg att skita sig? Som ett misantropiskt eko från Thomas Hobbes Leviathan hörs ofta att samhället, så snart det inte hålls samman av en tvingande ordning, slår över i ett allas krig mot alla där våld, murar, hamstrande och bunkrar blir det nya (natt)svarta. Men är det verkligen en rättvis bild? I boken A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities that Arise in Disaster skriver Rebecca Solnit en helt annan historia. Hon går igenom ett antal katastrofer från tidigt 1900-tal fram till orkanen Katrina som år 2005 ödelade stora delar av New Orleans. I dessa exempel ser Solnit vad man skulle kunna kalla en solidarisk impuls återkomma. När ett område läggs under vatten reser människor från andra områden för att med båt komma de strandade till undsättning. När bostadshus faller samman sluter sig grannar samman och upprättar tillfälliga kök för att förse varandra med mat och hålla varandra sällskap. I fallet Katrina visar Solnit hur massmedia, polis och politiker beskrev situationen som fullständigt kaotisk där stadsbilden dominerades av plundringar, gängvåldtäkter, rån och mord. Men paradoxalt nog innebar katastrofen att många människor tvärtom levde upp, kom närmare varandra och upplevde en större meningsfullhet.
Liknande fenomen ser vi, om vi letar, världen över också idag. I den nyligen utkomna antologin Pandemic Solidarity: Mutual Aid during the Covid-19 Crisis berättas historier om hur människor runt om i världen svarade på pandemin. Sydkoreanska funktionshindrade organiserade sig för att häva en social distansering som för dem innebar att de i praktiken berövades sin rätt till personliga assistenter och isolerades ensamma i sina bostäder. Brasilianska feminister byggde lokala center där kvinnor utsatta för våld i hemmet kunde samlas för att stötta och skydda varandra. Grekiska sjuksköterskor och läkare upprättade autonoma vårdcentraler där patienter inte bara fick vård de annars inte hade råd med utan också möjlighet att aktivt hjälpa till i vårdandet av andra.
Dessa exempel ska inte tolkas som en naivt optimistisk motsvarighet till en misantropisk människosyn. Människor är inte goda eller onda. Istället vill jag understryka att hur människor agerar i svåra situationer inte är på förhand avgjort. Det finns en solidarisk impuls och när vi upptäcker den hos oss själva och andra så väcks också hopp. Vi ser att förmågan till en solidarisk samvaro inte är något abstrakt ideal utan att det redan vilar någonstans inom oss. Men för att inte denna impuls ska falna lika snabbt som den blossade upp behöver den uppmuntras, försvaras och organiseras.

Den ömsesidiga hjälpens beståndsdelar
Ömsesidig hjälp kan förstås som en strategi för att sätta den solidariska impulsen i system. I boken Mutual Aid: Building Solidarity during this Crisis (and the next) argumenterar aktivisten Dean Spade för att en sådan strategi inte bara erbjuder solidariska lösningar på omedelbara problem utan också bär på en potential att långsiktigt bygga en rörelse som ökar våra chanser att ta makten över framtiden. Vad menas då med ömsesidig hjälp? En första princip är att vi ska gräva där vi står. Istället för att lägga allt fokus på processer som sker eller beslut som fattas långt ifrån oss ska vi undersöka vilka problem som dessa processer och beslut leder till här och nu. Det kan handla om väldigt handfasta saker som att dela den utrustning eller de kunskaper som krävs för att förebygga och i värsta fall hantera en översvämning i bostadsområdet. Men det kan också handla om att bryta den oro och ensamhet som många känner inför en oviss framtid genom att skapa mötesplatser som ger en känsla av trygghet och gemenskap.
En andra princip är att vi ska vidga solidariteten i samhället samtidigt som vi sprider en medvetenhet om rötterna till de problem människor står inför. En av vår tids stora faror ligger i det upplevda avståndet mellan människor. Många känner inte bara agg mot etablissemanget utan ser sig som främlingar också i relation till grannar, kollegor, klasskamrater osv. I boken The Twittering Machine visar Richard Seymour hur detta främlingskap förstärks på plattformar som Twitter och Facebook. Detta genom att algoritmer är utformade för att blåsa upp skillnader i åsikter så att de eskalerar till enkelspårighet och oförsonliga konflikter. För att människor ska agera tillsammans måste detta främlingskap utmanas. Nätverk för ömsesidig hjälp kan åstadkomma det om de lyckas hålla trösklarna låga för människor att gå med i dem. Möts vi i vårt gemensamma behov av mat för dagen, av verktyg och redskap eller av trygghet och gemenskap kan vi kanske upptäcka att vi har mer gemensamt än vad vår klädstil, våra matvanor och våra löst formulerade åsikter om det ena eller andra låter påskina.
En tredje princip är att vi aktivt ska se till att de människor som blir del av nätverken också kan bidra på meningsfulla sätt. Då kan ömsesidig hjälp bryta den uppdelning mellan behövande och behövda som kännetecknar både välgörenhet och välfärdstjänster. De flesta av oss har någon gång upplevt den känsla av utsatthet och förnedring som kommer med att behöva hjälp men inte vara behövd. En kortare period går en sådan ensidig relation bra men med tiden sårar det både ens stolthet och självbild och ökar avståndet mellan människor. Ömsesidig hjälp grundar sig på övertygelsen om att behovet av att vara behövd är allmänmänskligt och att en rörelse måste ge också svagare grupper viktiga roller att spela. De som tar emot nya måste därför ta ansvar för att i samråd med dem det gäller hitta fram till uppgifter som de har lust och förmåga till istället för att erbjuda på förhand framtagna roller som många inte kan inta.

I en kommande artikel ska jag fokusera på rent praktiska aspekter av att arbeta med ömsesidig hjälp. En viktig källa här är just Spade, som ägnar närmare hälften av boken åt frågor som hur man undviker att en rörelse blir kuppad, hur engagemang hålls vid liv, hur deltagare kan träna sin förmåga att ta ansvar i samarbetet och mycket annat. Jag ska också säga något mer om några av de initiativ i Sverige som helt eller delvis arbetar med ömsesidig hjälp. Det gäller till exempel Förbundet Tillsammansskapet, som presenteras i en tidigare artikel i Röda Rummet av Mikael M Karlsson. De har bland annat arbetat fram utbildningar för organisering av lokalsamhällen. Vidare har Förbundet Allt åt Alla etablerat allmänningar för att skapa mötesplatser på kvartersnivå. Ytterligare ett inspirerande exempel är hur lokalinvånarna i den skånska byn Röstånga organiserat sig för att vända en negativ trend av utflyttning och nedläggningar. Dessa exempel har alla sina begränsningar och problem men de pekar ändå ut en riktning som fler rörelser borde röra sig i.
Som avslutning ska jag försöka sammanfatta vad klimatkampen skulle kunna vinna på en strategi för ömsesidig hjälp. För det första är den ett sätt att skapa naturliga mötesplatser för människor som inte redan känner varandra. Ett stort hinder för varje aspirerande massrörelse är att aktivister närmast framstår som en egen folkgrupp utan direkt kontakt med de i ens omgivning som står utanför rörelsen. För det andra minskar det avståndet mellan mål och medel. De allra flesta människor befinner sig på långt håll ifrån makten. Det är därför svårt att se om protester, opinionsbildning och påverkansarbete överhuvudtaget har någon politisk effekt. I kontrast till detta är ömsesidig hjälp en form av direkt aktion: resultatet av organisering och mobilisering blir omedelbart synligt både för de som kämpar och för andra i lokalsamhället. För det tredje kan de omedelbara resultaten stärka klimatrörelsens legitimitet. En rörelse som begränsar sig till en kritik av den rådande ordningen och hänvisar till vaga och avlägsna alternativ som ”nedväxt” eller ”helautomatisk lyxkommunism” riskerar framstå som antingen bittra gnällspikar eller patetiska drömmare i många människors öron. En klimatrörelse som protesterar, formulerar framtidsvisioner och samtidigt organiserar sig direkt i lokalsamhället har större chanser att vinna andras sympatier och stöd eftersom man visar ett genuint intresse och engagemang för andras behov här och nu. För det fjärde kan klimatrörelsen öka chanserna att fler människor i framtiden svarar på hoten i en upphettad värld med samarbete och solidaritet istället för att sluta upp bakom reaktionära rörelser. En anledning till det är att ömsesidig hjälp kan förstås som det Håkan Thörn har kallat ”nutopi”. Det handlar om att skapa en situation som fungerar som ”en negation av den rådande ordningen som samtidigt [överskrider och pekar] bortom den”. Genom att skapa platser där andra normer än de förhärskande gäller får vi direkt erfarenhet av att en annan värld är möjlig. En annan och kanske viktigare anledning är att nätverk som följer principen om ömsesidig hjälp tränar fler och fler i samarbete, beslutsfattande och genomförande och låter de som deltar vänja sig vi känslan av att vara betydelsefulla och behövd av andra. Det kan minska antalet människor i samhället som upplever sig som överflödiga och lägga grunden för ett slags mental beredskap inför mer dramatiska situationer som en katastroftätare framtid kan föra med sig. För det femte skulle nätverk för ömsesidig hjälp kunna stärka maktbasen hos klimatrörelsen så att chanserna för segrar ökar vid de oundvikliga kraftmätningar med stat och kapital som kommer utspelas. Ett välorganiserat civilsamhälle kan, för att använda ett begrepp från den revolutionära arbetarrörelsen, fungera som dubbelmakt. Grundtanken med denna strategi är att varje rörelse med målet att omstörta den rådande ordningen måste bygga upp en egen parallell maktstruktur som gör rörelsen mindre beroende av etablerade institutioner. Genom egna medier, bildningsförbund, organisationer och mötesplatser etableras en motmakt gentemot staten och kapitalet. En viktig aspekt är att strukturen för dubbelmakt ska utformas enligt principerna för det samhälle som man vill skapa i framtiden.

Antagligen verkar denna idé om en strategi för ömsesidig hjälp hopplöst grandios och naiv. Men jag påstår inte att förverkligandet av den är lätt, går snabbt eller sker friktionsfritt. Tvärtom är insikten jag vill förmedla att den uppgift vi har framför oss är enorm och att vi behöver tålamod, kreativitet, beslutsamhet, öppenhet och, kanske framförallt, varandra för att lyckas. Istället för att ge upp på förhand måste vi aktivt knyta nya band med och inkludera de många som idag står utanför rörelsen och upptäcka att hoppet och tron på kollektiv handling inte är en förutsättning för utan resultatet av våra ansträngningar.

Artikelförfattare:
Johan Örestig är universitetslektor och doktor i sociologi. Ingår i Röda Rummets redaktion

 

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.