Arne Müllers sätt att analysera den gröna omställningen i norra Sverige har en tydlig ekosocialistisk anstrykning. Men hur kan vi förstå och förklara begreppet Ekosocialism? Anders Karlsson ger en kort bakgrund.
Under 1960-talet blev baksidan av västvärldens snabba kapitalistiska utveckling alltmer uppenbar; tydligast genom den omfattande miljöförstörelsen. Det gick inte längre att blunda för utsläpp som i många fall förpestade stadsluften, bruket av farliga kemikalier, bekämpningsmedel och alla arbetare som blev offer för hanteringen av hälsovådliga ämnen, som exempelvis asbest. En ögonöppnare blev också Rachel Carsons bok Tyst vår (1962), vilken fokuserade på vilka skador på natur, ekosystem och människor som den frekventa användningen av bekämpningsmedel, som exempelvis DDT, gav upphov till. Boken blev en global bestseller som bidrog till att människor började att organisera sig i kamp för miljön.
Historisk bakgrund
I Sverige väckte också kemisten Hans Palmstiernas bok Plundring, svält, förgiftning (1967) mycket uppmärksamhet. Värnandet om naturen var inte något nytt påfund och Naturskyddsföreningen bildades redan i början av 1900-talet, men nu föddes en miljökamp av ett betydligt radikalare snitt där spektakulära utåtriktade aktioner och brott mot existerande lag – genom civil olydnad – inte var ett främmande element. Från slutet av 1960-talet och under 70-talet vann miljörörelsen en rad väsentliga segrar: fyra stora älvar i Norrland undantogs från vattenkraftens exploatering, en rad bekämpningsmedel förbjöds, almarna i Kungsträdgården höggs aldrig ner, en massmobilisering hindrade bygget av det stora garaget på Kungstorget i Göteborg, med mera. Navet för organiseringen kom sedermera att bli det 1976 bildade Miljöförbundet och resten av decenniet präglades av kampen mot kärnkraften.
Från senare delen av 1960-talet växte det också fram en ny vänster, en vänster som minst av allt såg systemet i Sovjetunionen som någon förebild, utan upplevde det som lika förkalkat och inhumant som västvärldens kapitalism. Visst var det privata ägandet i Sovjet till största delen utraderat och visst hade man lyckats genomföra en omfattande utveckling av produktivkrafterna. Men vad hade den enskilde arbetaren och medborgaren att säga till om i den rådande enpartistaten? Och en miljöförstörelse som tog sig rent kusliga proportioner kunde inte sopas under mattan. Den nya vänstern riktade strålkastarljuset mot hur naturen var utsatt för rovdrift i såväl väst som öst, som en del av en förtärande alienation där den socialistiska visionen om människans befrielse kändes oändligt långt borta. En tänkare som betydde mycket för denna vänster var den österrikisk-franske teoretikern och journalisten André Gorz. Det var Gorz som 1972 myntade begreppet ”nerväxt av materiell produktion” och hans böcker Ekologi och friheten och Ekologi och politiken nådde ut till en vid läsekrets.
Radikala krafter inom miljörörelsen och den nya vänstern kom att närma sig varandra. De främsta beröringspunkterna var kritiken mot det förhärskande tillväxtparadigmet och hur människan i sin helhet for illa i det rådande ytliga konsumtionssamhället. Miljörörelsen bidrog dessutom med utvecklade tankar om att ställa om samhället till en kretsloppsekonomi med återvinning och återbruk som de centrala ingredienserna. Vänstern kompletterade med sin övertygelse om det gemensamma ägandets absoluta dominans, nödvändigheten av en planerad ekonomi och arbetarklassen som det ytterst varande historiska subjektet. Det var dock först under 1980-talet som begreppet Ekosocialism kom i allmänt bruk.
Ekosocialismens fundament
Den brasiliansk-franske sociologen Michael Löwy har i en rad texter behandlat de ekosocialistiska tankegångarna. I sin artikel 13 teser om den ekologiska krisen (2020) sammanfattar han det han uppfattar som ekosocialismens centrala fundament:
- Det finns ingen lösning på den ekologiska krisen inom kapitalismens ramar, ett system som är helt uppbundet till ökad produktion och konsumtion, en våldsam kamp om marknadsandelar, kapitalackumulation och att maximera vinsterna.
- Ekosocialismen finner sin utgångspunkt hos Marx och det gemensamma tillägnandet av produktionsmedlen. Men även produktivkrafterna måste omvandlas: genom att ersätta fossila bränslen med förnyelsebara, genom att minska den globala energikonsumtionen, genom att minska produktionen av varor (”nerväxt”), genom att avveckla meningslösa och skadliga verksamheter samt genom att sätta stopp för planerat åldrande av varor.
- Övergången till ett ekosocialistiskt samhälle kräver en demokratisk planering som vägleds av två kriterier; att tillfredsställa verkliga behov och att respektera planetens ekologiska balans.
- En radikal arbetstidsförkortning utgör ett centralt element; inte bara för att minska produktionen och avveckla icke samhällsnödvändiga verksamheter, utan även för att den enskilda människan ska få en större möjlighet att utveckla sina kreativa förmågor – det som enligt Marx handlade om att gå från nödvändighetens rike till frihetens rike.
- Ekosocialismen är såväl ett projekt för framtiden som en strategi för mobilisering i nuet. Det är denna mobilisering som möjliggör att ett antikapitalistiskt medvetande utvecklas.
- Arbetarklassen är för socialister det historiska subjektet, och om inte den – med sin fackliga organisering – på ett avgörande sätt dras in i kampen kan inte det nuvarande systemet av förtryck besegras.
Vid en blick ut över dagens värld kan det tyckas se mörkt ut. Men framtiden är öppen och som Bertolt Brecht uttryckte det: ”De som kämpar kan förlora, de som inte kämpar har redan förlorat”.
Artikelförfattare:
Anders Karlsson ingår i Röda rummets redaktion
