Marxister/socialister har under historiens lopp primärt sett klassamhället – och då i vår tid det kapitalistiska produktionssättet – som roten till de militära rustningarna med krig som den yttersta konsekvensen. Statens hårda kärna med militär, polis och rättskipning betraktas som ett organ för klassherravälde. Anders Karlsson rekapitulerar den klassiska marxismens syn på krig.
Varför skola människor strida
Varför skall det flyta blod
Varför skall så många lida
blott för någras yvesmod
Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi
Denna sång, vars textförfattare var Valdemar Dalquist, spelades första gången in av Sven Jonsson (1916). Det var mitt under skyttegravskriget i lervällingens Flandern, Första världskrigets kanske allra värsta mänskliga förnedring och en starkt bidragande orsak till att fältropet Aldrig mera krig! fick en sådan resonans när väl dånet från slagfälten tystnat. Senare har även bland annat Sven-Bertil Taube och Cajsa-Stina Åkerström gjort nyinspelningar av den. Sången representerar ett av åtskilliga uttryck för drömmen om en värld där geväret för alltid skall brytas. Vi finner denna vision i en mängd skilda idétraditioner, som exempelvis i bibeln:”Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra” (Jesaja 2:4).
För marxister/socialister utgör det historiska uppbrottet när människan lämnade jägar- och samlarstadiet och istället blev en bosatt jordbrukare – klassamhällets formering och därmed statens födelse. Det låg till grund för uppkomsten av ett samhälleligt överskott. Ett skikt av medborgare kunde därmed bryta sig loss från den övriga befolkningen. Det som började utvecklas var bland annat stående arméer, rättskipningens domare, administrationens skatteuppbördsmän och skrivare samt det ideologiproducerande prästerskapet. Det var grupper som kunde leva på den stora folkmajoritetens arbete. Det hela var även grogrunden för det privata ägandets konstituering. Visst hade det även tidigare förekommit väpnade stridigheter mellan skilda grupper men nu fick det en helt annan magnitud där ägande och privilegier – och därmed makt – utgjorde den väsentliga drivkraften.
I Kommunistiska Manifestet (1848) skriver Karl Marx och Friedrich Engels:
”Alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt förtryckare och förtryckta, stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold än öppen kamp, en kamp som varje gång slutade med hela samhällets revolutionära omgestaltning eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång”.
Om vi skriver fram citatet i tiden är det kampen mellan borgarklassen och arbetarklassen som innefattar det kapitalistiska samhällets huvudmotsättning. Dessa klasstrider förs dagligdags på en mängd olika sätt – och vanligtvis utan vapen – men där våldet ytterst är en maktfaktor i spelet och en påtaglig risk. Det storskaliga väpnade våldet utkristalliserar sig genom historien dels som en strid inom den härskande klassen, och då ofta i skilda staters formering, som exempelvis Perserkrigen, Trettioåriga kriget eller Första världskriget. Det kan även ta skepnad av förtryckare mot förtryckt som exempelvis Spartacus slavuppror under romartiden eller medeltidens tyska bondekrig. De nationella antikoloniala befrielsekrigen, som exempelvis i Vietnam eller Algeriet, kan ses som en mellanvariant med allianser över klassgränserna på de förtrycktas sida.
Med borgerskapets konsolidering som härskande klass kom det ekonomiska systemet att få en än mer global prägel. Redan i Kommunistiska Manifestet beskrevs detta: ”Behovet av en ökad avsättning jagar bourgeoisien över hela jordklotet. Överallt måste den nästla sig in slå sig ned och upprätta förbindelser”. Det som följde var de kapitalistiska stormakternas kamp om kolonierna, vilken accelererade under senare delen av 1800-talet. Tydligast tog sig detta uttryck vid Berlinkongressen 1884-85 då Afrika utifrån rådande styrkeförhållanden mellan stormakterna delades upp med penna och linjal – ”The scramble for Africa”. Kapitalismen hade gått in i sitt imperialistiska utvecklingsskede, vars främsta kännetecken var, som Lenin skrev i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1917), ”att kapitalexporten erhållit synnerlig betydelse”. Det är en kamp om råvaror, billig arbetskraft, avsättningsmarknader, investeringsmöjligheter och kontrollen över handelsleder. Såväl Första- som Andra världskriget var i grund och botten omfördelningskrig mellan rivaliserande imperialistiska stormakter. Koloniernas sedermera formella självständighet har inte heller upphävt denna imperialistiska tendens och motsättningar.
Socialisters historiska skepsis till att ge bifall åt det borgerliga samhällets militära rustningar grundar sig just i att militären uppfattas som denna stats hårda kärna, eller som Socialistisk Politiks föregångare Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF) uttryckte det i den Anti-militaristiska resolutionen vid kongressen 1975:
”Försvarsmakten är i grunden ingenting annat än ett försvar av den svenska kapitalismen som en del av det imperialistiska världssystemet. Dess uppgift är att mot inre och yttre hot stå som den borgerliga statens sista garant (…) Funktionen har alltid varit densamma, men formerna har skiftat: slavsamhällets privata slavarméer, det antika Greklands värnplikt, Romarrikets massuppbåd, feodalsamhällets legosoldater, Napoleons massarméer, dagens elitförband – alla har de samma funktion”.
Visst har det hänt en del sedan Engels betecknade staten som ”ett gäng beväpnade män”. Vi har såväl fått allmän och lika rösträtt som en välfärdsstat, ett mjukt hölje har lagt sig runt statens hårda kärna. Här i Sverige, där aldrig militären använts mot civila sedan Ådalen 1931, kan den sidan av maktutövningen kännas långt borta. Men vi behöver bara påminnas oss om att den svenska militären försattes i beredskapsläge i samband med gruvstrejken i Malmfälten 1969-70, för att få en aning om dess egentliga roll när de sociala konflikterna skärps.
Jag vill mena att rubriken på KAF:s resolution – Inte en man inte ett öre åt klassförsvaret! – äger giltighet även idag (och då självklart med ”inte en kvinna” som tillägg). Men den stora utmaningen är hur denna ”proletära defaitism” gentemot dagens imperialistiska rustningar och krig ska få kraft och verka politisk rimlig för folkflertalet i ett läge där arbetarrörelsens internationalism är ännu så mycket bräckligare än 1914, det år då denna strategi först led ett smärtsamt nederlag.
Den dominerande tendensen bland oss socialister har dock alltid varit att även vi tilldelat vapnen en roll i den sociala kampen. Vi närs av visionen om det klasslösa samhällets fredsrike, men på vägen dit ser vi vapnen som ett nödvändigt ont i försvaret av den proletära staten. Men frågan är om det inte är dags för en omprövning?
Anders Karlsson ingår i Röda rummets redaktion och är skribent i Internationalen.