Under hösten har Röda Rummet publicerat ett antal inlägg om kulturgeografen och socialisten Ståle Holgersens bok Krisernas tid. Ekologi och ekonomi under kapitalismen. Johan Örestig resonerar vidare kring förhållandet mellan teori och politisk praktik
Under hösten har Röda Rummet publicerat ett antal inlägg om kulturgeografen och socialisten Ståle Holgersens bok Krisernas tid. Ekologi och ekonomi under kapitalismen. Det började med ett samtal om det allmänna problemet att skrifter av denna typ ofta är så kortlivade. De skrivs som interventioner i brännande politiska frågor och samhällsproblem. De läses i studiecirklar och recenseras i bästa fall på kultursidor eller i sociala medier men riskerar att snabbt falla i glömska. Vi måste allvarligt fundera över vad vi kan göra för att debatter om samhällsanalyser och strategiska frågor inte begränsas till fragmentariska inspel utan blir integrerade delar i ett konstant flöde av meningsutbyten, ett växlande mellan praktiskt experimenterande i konkret organisering och ett vitalt och odogmatiskt teoretiserande.
I det här fallet resulterade dessa tankar i ett symposium där ett antal personer kommenterade Krisernas tid från olika perspektiv. Det ledde vidare till att fyra av dessa, Vanja Carlsson, Carl Cassegård, Håkan Thörn och Carl Wilén, skrev varsin kommentar som publicerades i Röda Rummet, som i sin tur resulterade i ett svar från författaren själv. I det här inlägget ska jag uppehålla mig vid ett problem som ekar genom Holgersens bok och i den efterföljande debatten. Holgersen själv formulerar problemet på följande sätt: ”jag tror att många samtida debatter bland marxister … skulle tjäna på att vi i större utsträckning diskuterade den konkreta politiska vägen, och kanske mindre det abstrakta, teoretiska målet. Eller?”
I den mån som Holgersen menar att vi i högre utsträckning bör diskutera politik för att skapa en bättre balans mellan politik och teori så håller jag med honom. Jag tror inte att vi ska kasta ut teorin för politikens skull. Politik utan teori är lika blind som teori utan politik är tom.
Låt mig börja med politiken. Samtidigt som systemkritiska och stridbara massrörelser är det enda som kan tvinga fram en politisk kursändring bort från den oordning som idag råder så befinner vi oss just nu i en historisk period där sådana rörelser är kusligt frånvarande. Det är dåliga nyheter eftersom pågående ödeläggelseprocesser som klimatförändringar och den sjätte massutrotningen kräver snabba och djupgående samhällsförändringar om inte igår så senast idag.
Många kände nog hopp under åren som följde på finanskrisen 2008. Runt om i världen utbröt massiva protester i en skala som bara ett par år tidigare, under den postpolitiska apatins dagar, hade varit svår eller omöjlig att föreställa sig. Den arabiska våren, Syrizas valseger i Grekland, Occupy-rörelsen, Majdanprotesterna i Ukraina, Paraplyrevolutionen i Hongkong, Fridays for Future, Black Lives Matter och den feministiska resningen i Iran är faktiskt bara exempel på protester under denna period. Men revolutionen uteblev.
Diskussionen om vad som hände och varför pågår nu för fullt – och den kan ses som ett steg i riktningen mot att hitta en välavvägd balans mellan politik och teori. Ett intressant bidrag är journalisten Vincent Bevins bok If We Burn. The Mass Protest Decade and the Missing Revolution. Den kastar nämligen ljus över rörelsernas egna begränsningar. Genom hundratals intervjuer med aktivister över hela världen visar han att en återkommande svaghet var att det handlade om protester utan en morgondag. Många slöt upp i protester utan att fundera särskilt mycket på vad som skulle hända efter dem. Diskussioner om mål och medel förekom, men de var undantag snarare än regel. Istället dominerade mer eller mindre vaga föreställningar om att protesterna skulle nå en kritisk punkt då de blev så omfattande och destabiliserande att en samhällsförändring skulle tvingas fram. Denna brist på långsiktig organisering resulterade enligt Bevins i proteströrelser som var fångar i en allmän medielogik. Det centrala måttet på framgång var genomslag i internationella medier. För att lyckas med detta användes protestformer och symbolspråk som internationell media kunde känna igen som Den arabiska våren, Occupy eller annat vedertaget. Anpassningarna till dessa medierepresentationer gjorde dem måhända mer uppmärksammade. Men ironiskt nog blev de också fjärmade från den kontext de uppstod i och försökte förändra. Vidare visar Bevins hur oförmågan eller oviljan att formera sig som en rörelse gjorde proteströrelserna svagt rustade att stå emot infiltration från reaktionära grupper. Exempelvis kom fotbollshuliganer i många olika sammanhang att få stor betydelse för protesternas utveckling eftersom de till skillnad från många andra grupper hade ett starkt våldskapital att hävda sig med. Kanske viktigast av allt är att dessa rörelser var fångar i protestformens begränsningar. De stannade ofta vid att bygga upp ett massivt tryck för politiska förändringar men överlät både utformningen av förändringarna och genomförandet av dem åt mer eller mindre korrupta politiska eliter.
Nu är denna återgivning av Bevins bok generaliserande och gör varken rättvisa åt nyansrikedomen i hans bok eller variationen mellan de många rörelser som skildras. Men den kan nog tydliggöra varför denna protestvåg, trots sin oerhörda omfattning, inte lämnade ett större avtryck. Här tycker jag att Holgersens bok, ibland uttryckligen och ibland mellan raderna, bjuder på viktiga inspel om hur en ny rörelsevåg måste skilja sig från den vi nyss lämnat för att ha bättre chanser att åstadkomma en radikal politisk kursändring. Det kanske mest grundläggande Holgersen gör är att visa varför det är så farligt att förhålla sig passivt till kriser och tillskriva dem revolutionär potential i sig själva:
Existensberättigandet för makthavare i alla tidigare epoker har – som grundprincip – varit ett “oförändrat bibehållande av det gamla” där makthavare behöll sin makt genom att se till att saker och ting förblev som de var. Under kapitalismen är premissen en annan: den kan inte överleva utan att hela tiden radikalt förändra sig själv och världen omkring sig, den kräver en oavbruten omskakning av alla samhällsförhållanden, en evig osäkerhet och rörelse.
Kriser är med andra ord inte i första hand ett hot mot utan en förutsättning för kapitalismen och de fungerar på sätt som faktiskt tenderar att stärka systemet på bekostnad av folkflertalet. Det enda som kan bryta detta mönster är rörelser som inte på grund av utan trots krisen blir stora och mäktiga nog att knuffa samhällsutvecklingen i en annan riktning.
En annan viktig implikation är att rörelser måste akta sig för självtillräcklighet. Den som liknöjt betraktar den egna organisationen som synonym med den rörelse som ska ”göra det” eller som betraktar andra rörelser som fokuserar på andra frågor som konkurrenter har redan förlorat. Utgångspunkten måste vara att erkänna sitt ömsesidiga beroende med andra och deras kamper: det är bara genom att vara många som vi kan mäta oss med de mäktigaste. Det kräver ett aktivt sökande efter sammanfallande intressen som förenar grupper som i övrigt är splittrade. Det kräver en beredskap att acceptera och förstå värdet av grupper med delvis andra världsbilder och metoder än de egna.
Ytterligare en viktig implikation är att protestformen bara är en av många nödvändiga strategier. En rörelse som på allvar vill förändra samhället måste på ett eller annat sätt institutionalisera sin politik, det vill säga konkretisera den och göra den till norm och då går det inte att överlåta institutionerna till den ekonomiska och politiska eliten. Holgersen öppnar själv för en sådan utvidgning när han inte bara formulerar invändningar mot en keynesiansk Green New Deal, vilket vore det bekvämaste, utan faktiskt försöker formulera principer för en ekosocialistisk krispolitik. Att sådana försök är undantag snarare än regel är ett svaghetstecken för varje systemkritisk rörelse.
Sist men inte minst måste nästa rörelsevåg hantera den svåra balansgången mellan radikalitet och pragmatism. Rörelser som på allvar vill förändra världen måste ta sin utgångspunkt i att de olika kriserna som nu sammanfaller har en gemensam huvudkälla: det kapitalistiska systemet. De som klamrar sig fast vid ”realistiska” illusioner om att försiktiga justeringar av det kapitalistiska maskineriet är tillräckliga kommer misslyckas för i klimatfrågan finns det något som heter försent. Men rörelser måste också acceptera att de inte kan välja sina egna förutsättningar för politisk förändring. Det går inte att vänta på de perfekta omständigheterna eller dra sig undan för att bygga fläckfria institutioner som ska ta över samhället. Kampen måste föras mot och inom de reellt existerande institutionerna och det kräver svåra kompromisser och slitsamma konflikter.
Hur sådana vägval och avvägningar ska se ut går, som Holgersen flera gånger konstaterar, inte att lösa teoretiskt. Det är politiska frågor som vi måste diskutera och lösa tillsammans. Men om någon skulle fråga mig vilket det första steget som måste till just nu är skulle jag svara att befintliga rörelser på allvar måste inse att de måste organisera sig som en rörelse av rörelser som gemensamt delar resurser, bygger mediekanaler, debatterar och formulerar krav och mål. Filosofen Rodrigo Nunes har i boken Neither Vertical nor Horizontal beskrivit det som att det som saknas i rörelser idag är förmedlande instanser mellan mikropolitik (den vardagliga nivån) och makropolitik (den samhälleliga nivån). Sådana platser är förutsättningen för att nya allianser ska uppstå, för att rörelsers krav ska bli till konkret politik och för att teori och politik ska stötas och blötas på sätt som förbättrar våra verktyg för att förstå och förändra världen. Om vi inte försöker förändra världen kommer vi inte att förstå den och om vi inte förstår världen kommer vi inte att kunna förändra den. Min slutsats – som jag tror att jag delar med Holgersen – är alltså att vi behöver hitta en balans mellan teori och politik, inte att vi bör ersätta teori med politik eller vice versa.
Johan Örestig är doktor i sociologi och lektor vid Umeå universitet. Ingår i Röda Rummets redaktion.