På flykt och i amerikansk exil 1941 observerade Karl Korsch det tyska blixtkrigets framgångar i Grekland och försökte sig, i heroisk anda, på en socialistisk tolkning av det. Den tyska offensiven, skrev han i ett brev till Bertolt Brecht, åskådliggjorde “frustrerad vänster-energi” och en missriktad önskan om arbetares kontroll. Alexander Kluge och Oskar Negt summerade Korschs hållning på följande sätt:
”… i sina civila liv var majoriteten av den tyska pansarvagnsbesättningen bilmekaniker eller ingenjörer (alltså, industriarbetare med praktisk erfarenhet). Många av dem kom från tyska provinser som erfarit blodiga massakrer utförda av myndigheter under det tyska bondekriget (1524-1526). Enligt Korsch hade de goda anledningar
att undvika direkt kontakt med sina överordnade. Nästan alla kunde tydligt minnas skyttegravskriget 1916, även det resultatet av deras överordnades handlingar och vilka de därefter hade liten tilltro till… Enligt Korsch blev det därför möjligt för trupperna att utveckla en spontan förståelse av blixtkriget utifrån de historiska motiv som fanns till hands”.
Det är lockande – och trösterikt – att se den senare tidens upplopp i Storbritannien med samma typ av glasögon. I regioner som en gång utgjorde myllan för ludditisk agitation1 och arbetares självorganisering tycks det gamla kravet på arbetares kontroll ha perverterats till främlingsfientligt våld; en längtan att omkullkasta den borgerliga regimen har ersatts av försök till att krossa dess svagaste medlemmar. Man vill, tillsammans med Korsch, tro att det bakom den reaktionära masken fortsatt finns en potentiellt frigörande potential.
I sin senaste Sidecar-artikel lyckas Richard Seymour bekvämt kringgå denna ekonomiska tolkning. Han insisterar på att den sociala oron inte ska förstås i termer av en felaktigt sublimerad vänster-libido, utan som ett uttryck för senkapitalistisk röta. Inte som ett uppror som kan kanaliseras i en annan riktning, utan en impuls som bör slås ned. Det centrala i hans diagnos är obestridligt: att upprorsmakarnas klasskomposition inte var homogent proletär, de reagerade inte på händelser som representerade något verkligt “invandringshot”, deras handlingar eggades på av såväl den politiska klassen som det digitala “lumpkommentariatet” och att deras hoplänkning beror mer på febrig desinformation än på ett genuint missnöje hos de utarmade.
Seymour har också rätt i sin analys av de samtida upploppens prägel – en ny nätverkande ultrahöger skapar så kallade “flash mobs”, spontana och kortlivade aktioner, snarare än att falla tillbaka på frikårsmilitans. Hitler och Mussolini lovade att grunda koloniala imperier av den sort som deras franska och engelska konkurrenter sedan länge förfogat över. Deras ambition var att bryta ned gränser, inte att förstärka dem. I bjärt kontrast mot detta vill dagens extremhöger skydda den “gamla världen” från resten av planeten, man drar slutsatsen att kontinenten inte längre är en global politisk aktör under tjugohundratalet och att det bästa den kan hoppas på är ett indirekt skydd från postkoloniala horder.
Det är lättare att klandra Seymours redogörelse för vad den utelämnar än för den säger. Förvisso är upploppen inte skruvade uttryck för deltagarnas “materiella intressen”, men detta borde inte slå över i ett ”överbyggnadstänk” som förtränger den nuvarande krisens ekonomiska grundorsaker. Ordet “åtstramning” nämns inte i Seymours argumentation; “region” nämns endast en gång, trots att praktiskt taget alla upplopp ägde rum i områden drabbade av David Camerons nedskärningar, varav många dessutom tillhör de fattigaste i norra Europa. Om en världsbild av Korschs snitt kan hemfalla åt en lättjefull apologetik så finns det också en typ av anti-ekonomism som riskerar att fördunkla den sociala terrängen och ger därmed upp perspektivet att förändra den. För att förstå den lättantändliga situation som den pyromaniska extremhögern tagit sikte på behöver vi mindre masspsykologi och mer politisk ekonomi.
Genom att fokusera på den “förbryllande passion som ‘ras’ och etnicitet framkallar” negligerar Seymour hur ekonomiska faktorer understödjer den egenartade, av känslokyla präglade status som immigration har i brittisk offentlighet. Powellism2 var, som Tom Nairn en gång påpekat, en elitens reaktion mot en industriell strategi som förlitade sig på arbetare från det forna imperiet. (Powells tal om “floderna av blod”3 var huvudsakligen ett svar på Harold Wilsons Labour-regerings försök att komma åt diskriminering inom välfärden). Tillgången på arbetskraft var av yttersta vikt i kölvattnet av avindustrialiseringen, då demografisk expansion blev nödvändig för att upprätthålla den växande tjänstesektorn. Trots sin bombastiska retorik har det konservativa partiet inte gjort något för att ändra på denna bräckliga tillväxtmodell. Det har inte minskat immigrationssiffrorna under det senaste decenniet och har inte förmått artikulera ens en blygsam engelsk motsvarighet till Bidens industristödpaket.
Samtidigt har folkligt missnöje ökat sedan åtminstone det sena 2000-talet, grundat i en smygande känsla hos arbetsmarknadens lägre skikt att invandring, trots att den inte är huvudorsaken till låga löner, utgör en central del av den lönedumpning som policy-eliten driver. Vad vi har sett under de senaste veckorna är hur det missnöjet fullkomligt exploderat i den “hyperpolitiska” form som dominerar 2020-talet: hets utan organisering och kortlivade spontana aktioner utan egentlig förankring i det långsiktiga projektet, fortet Storbritannien, med mål att hålla den resterande världen borta. Att det brittiska majoritetsvalsystemet inte kan hantera den framskridande extremhögerns krafter kan ligga bakom och ytterligare driva på gatuvåldet: om man inte kan uppnå en stabil representation i parlamentet, som i övriga Europa, kvarstår utomparlamentarisk aktivitet som ett dödligt attraktivt alternativ.4
Dagens nypowellism är ett försök att retoriskt hålla samman en djupt liggande motsägelse inom den av finanskapitalets intressen alltmer präglade brittiska ekonomin: en ekonomi som är beroende av billig arbetskraft för att kompensera för sin skrala tillväxttakt, som är oförmögen att leverera en produktivitet av betydelse och en befolkning som i växande utsträckning vill se att staten ingriper på ett systematiskt sätt. Utöver denna ekonomiska bakgrund tillkommer ytterligare bidragande samtidsfaktorer: det sjunkande priset på kokain, vilket inte längre konsumeras endast på advokatbyråer och nattklubbar utan även på sportevenemang och på pubar; undertryckandet av huliganism inom fotbollsvärlden vilket samlat fler unga män i närhet till högerextrema miljöer – en värld som främst finns online men där nattliga våldsligor kan förse sina medlemmar med åtminstone en flyktig känsla av gemenskap.
Sedan tillkommer också en internationell dimension. Är det överraskande att en nation som framställer sig själv som en kamphund åt USA-imperialismens krympande hegemoni, och som villkorslöst står bakom folkmord i Mellanöstern, får bevittna en liknande stridslystnad ta form på hemmfronten? Genom att ha normaliserat det pågående försöket att utrota en ”överskottsbefolkning” i Israel och lösa Palestinafråganen gång för alla har Storbritannien givit en uppmuntrande knuff åt dem som vill begå anti-muslimskt våld inom landet.
Till skillnad från de vanligaste formerna av antisemitism brukar inte antimuslimska känslor grunda sig på föreställningar om fiendens globala herravälde. Istället utmålas muslimen som en motsägelsefull och farlig figur. I senkapitalismens nollsummespel förstås den senare gruppens förmåga att upprätthålla ett minimum av sammanhållning som ett sätt att rusta sig för konkurrens på arbetsmarknaden. Snarare än en rädsla för den andre utgör antimuslimska känslor rädslan för den like: någon som är lika beroende av marknaden som en själv men som man föreställer sig mer effektivt skyddad mot dess angrepp. Samtidigt ses också muslimen som en underordnad men betydelsefull aktör i den svårtolkade värld som följt på att finansmarknaden undergrävt efterkrigstidens relativa stabilitet: någon som är malplacerad, som är själva orsaken till att “gränser och skiljelinjer eroderar”, som Seymour uttrycker det.
1913 framförde Lenin den kontroversiella åsikten att man bakom De svarta hundradena – den samling reaktionära monarkivänliga grupper vars attacker på judar gav världen själva begreppet pogrom – kunde ana en “ignorant bondedemokrati, en högst primitiv typ av demokrati som samtidigt sitter extremt djupt”. Hans uppfattning var att ryska jordägare hade försökt “locka fram de mest djuprotade fördomarna hos den mest lågsinnade bonden” och “dra nytta av hans okunskap”. Men “ett sådant spel kan inte iscensättas utan risk”, vidarutvecklar han, “stundtals bryter det verkliga bondelivets, bondedemokratins, röst igenom de svarta hundradenas unkenhet och klichéer”.
Det finns ingen undertryckt frigörande kärna i upploppen, ingen “energi” att återerövra. I denna mening måste det desperata hopp som Korsch läste in i blixtkriget avvärjas. Men bakom brittisk pogromism ligger fortfarande en värld av lidande som det är vänsterns historiska uppgift att bekämpa. Antalet till buds stående strategier för att lyckas med detta är få. Demonstrationer från punkt A till B, vilka sker varje månad i London, kan vara användbara för att befästa en politisk linje. De kvarstår som det nödvändiga minimikravet för en socialistisk politik. Dock är de otillräckliga för att fylla det tomrum som nu koloniseras av den nypowellistiska högern. I Seymours framställning placeras denna värld ofta i periferin. Vänstern måste behålla den i sitt fokus.
Artikelförfattare;
Anton Jäger är historiker vid University of Oxford
Texten publicerades ursprungligen på New Left Reviews blogg Sidecar den 15 augusti 2024: https://newleftreview.org/sidecar/posts/into-the-void
Översättning: Jim Callderyd
1 Ludditerna, eller maskinstormarna, var en arbetarrörelse som under det tidiga 1800-talet protesterade mot den industriella revolutionens förändringar, ofta genom att förstöra de maskiner som hotade att ersätta deras arbete. Red. anm.
2 “Powellism” är namnet på de konservativa och nyfeodala åsikter som förknippas med politikern Enoch Powell (1912-1998). Powell var en framträdande nationalist, libertarian och unionist inom engelsk politik. Begreppet “Powellism” syftar på Powells syn och starka tro på en marknadsekonomi och kapitalism fri från statlig inblandning och utländsk arbetskraft. Red. anm.
3 Den ökända frasen “floder av blod” är ur ett tal Powell höll i underhuset i april1968. Där kritiserade han som skuggminister regeringen för att tillåta för stor invandring från tidigare samväldeskolonier. Han vände sig också mot 1968 års lagstiftning mot rasdiskriminering som gjorde det olagligt att neka icke-vita hushåll, arbete eller offentliga tjänster. Red. anm.
4 Ytterhögerns Reform UK fick drygt 14 procent av rösterna i senaste valet men bara fem platser i parlamentet. Fjärde största parti, Liberaldemokraterna med 12.2 procent, erhöll 72 platser.
