Ny etapp i Venezuela

– om ekonomi och folklig organisering

Nyhetsflödet i västvärldens etablerade media från samhällsomvälvningens Venezuela  har under senare år sinat betänkligt. I den mån saker och ting överhuvudtaget tas upp handlar det ofta om att landets president, Hugo Chavez, framställs som en självsvådlig pajas och auktoritär despot, eller så målas landets ekonomiska utveckling i med mörka färger. I denna artikel försöker Rolf Bergkvist tränga sig bakom denna ytliga och förvrängda mediabild, spegla den rådande klasskampen och ta temperaturen på revolutionens Venezuela. Vad har det blivit av Chavez proklamationer om ”en socialism för det tjugoförsta århundradet”?

I den mån den kapitalistvänliga pressen överhuvudtaget skriver något om utvecklingen i Venezuela är det en negativ bild som förmedlas. Korruption, elbrist, tomma hyllor i livsmedelsbutikerna och – ekonomisk kris. Det kan vara ett viktigt påpekande att denna bild inte enbart är propagandistisk. Den återspeglar även en liten del av den pågående klasskampen i landet, en social kamp där den ekonomiska eliten – liksom i Chile i början av 1970-talet understödd av USA-imperialismen – använder sina ekonomiska tillgångar för att stoppa och rulla tillbaka den revolutionära process som pågår sedan mer än tio år.

Men låt oss börja med den ekonomiska krisen. Enligt de siffror centralbanken offentliggjorde i början av juni  krympte landets ekonomi med 5,8 procent under det första kvartalet i år jämfört med samma period förra året. Det är en av de största nedgångarna i hela Latinamerika. Trots att oljepriserna i snitt låg på 71 dollar per fat – 85 procent högre än första kvartalet 2009 – minskade intäkterna från oljeexporten med 8,1 procent. Importen föll samtidigt blytungt med 39,7 procent och investeringarna föll med 27,9 procent.

Läget skulle kunna vara bättre. Men låt oss inte fastna i ekonomernas sifferrader utan försöka sätta in dem i sitt sammanhang – och börja med väderleken!

Torka, elbrist och misskötsel

En av orsakerna till den minskade produktionen är det senaste halvårets elbrist. Den började märkas redan i slutet av 2009. En ovanligt lång torrperiod – enligt vissa källor den värsta sedan 1947 – sänkte vattennivån i landets största vattenkraftsdamm till extremt låga nivåer. Samtidigt har de senaste fem årens radikala reformpolitik med minskad fattigdom medfört en snabbt växande konsumtion och att efterfrågan på el ökat med mer än 40 procent.

Regeringens svar på den akuta elbristen blev att i slutet av 2009 deklarera att en nödsituation rådde inom elförsörjningen. I regeringsdekretet ingick en omedelbar – om än tillfällig – minskning av arbetsdagens längd till sex timmar, en minskad produktion inom den tunga, elintensiva industrin, planlagda elavbrott vissa tider på dygnet i storstäderna, avgiftshöjningar för att gynna elsparande och installering av lågenergilampor i städerna. Vid sidan av detta har regeringen presenterat planer på omfattande investeringar i nya kraftverk. Samtidigt har regeringen, med president Hugo Chavez i spetsen, uppmanat de som arbetar inom elsektorn att komma med förslag till lösningar på problemen.

Hela elsektorn i Venezuela är  sedan några år tillbaka statlig. 2007 förstatligades sex privatägda elbolag, som en del i ett program för åternationalisering av strategiskt viktiga sektorer av samhällsekonomin. Den uttalade meningen från regeringens sida var att de sex bolagen skulle slås samman med det statliga elbolaget Corpolec för att få till stånd en enhetlig, rationell elproduktion som täcker de behov landets befolkning har. I juli i år ska den fusionsprocessen vara slutförd, ett  projekt som nog inte kommer att ros i hamn. Under de år som gått har inte ett enda initiativ tagits på ledningsnivå för att genomföra den sammanslagning regeringen beslutat om. Motståndet från de sex bolagsledningarna har varit kompakt. Ett litet exempel på vad det medfört är den långa striden om ett kollektivavtal. Under 18 månader vägrade samtliga direktörer i de olika – fortfarande separata – företagen skriva under ett nytt kollektivavtal, som skulle ge alla elarbetare samma löner och anställningsvillkor.  Det tog 14 månader av kamp från arbetarnas sida innan de i oktober förra året – som en första delseger – tvingade Corpolecs verkställande direktör att avgå. Det kompakta motståndet  ledningarna visat upp mot varje förändring har mötts av en massiv kritik från arbetarna mot den rådande misskötseln och korruptionen.

Nya direktörer inom basindustrin

Under våren har mer än 10 000 arbetare på elbolagen diskuterat energiproblemen på stormöten och i mindre arbetsgrupper. Vid ett möte 8-9 april – med Chavez och flera ministrar närvarande – presenterade 600 delegater, som valts inom de olika bolagen, en rad förslag till förändringar, bland annat:

  • organiseringen av arbetarkontroll över produktionen och ett direkt deltagande av valda arbetare i företagens ledningar
  • omedelbara åtgärder mot korruptionen och byråkratin
  • erbjuda den stora gruppen tillfälligt inhyrda arbetare en fast tillsvidareanställningen sammanslagning av de existerande elbolagen till ett enda statligt företag.
  • Chavez uppmanade i sitt avslutande tal arbetarna på varje elbolag att omgående börja välja egna ledningsgrupper, för att gå in i de existerande bolagsstyrelserna som fullvärdiga ledamöter med närvaro- yttrande- och rösträtt. Och även om regnen den senaste månaden återvänt, vattenreservoarerna åter börjar fyllas och regeringen avlyst den tidigare nödsituationen finns det inget som tyder på att elarbetarna kommer att backa från sina krav. Snarare är det de varma vänstervindarna från arbetarnas politiska kamp som på lite längre sikt kommer att skapa förutsättningarna för en lösning av energiproblemen.

    Nu är elsektorn inte ett isolerat exempel på att organiserade arbetargrupper pressar på för att ta kontrollen. Det mest omskrivna de senaste veckorna är utvecklingen inom Plan Guayana Socialista.

    Vid en ceremoni den 15 maj  –  med omkring 600 arbetare närvarande  –  utsåg president Hugo Chavez nya chefer för flera av de 15 företag, som ingår i den statsägda koncernen CVG  och är lokaliserade i Guayana i delstaten Bolívar. De nya cheferna för SIDOR (stålindustri), ALCASA (aluminium), VENALUM (aluminium) och Carbonorca (kol) är arbetare, som valts demokratiskt av sina kamrater  på arbetsplatsmöten. Bara en sådan sak är historisk – för att uttrycka det milt. Några av de valda har dessutom under många år gjort sig kända för att tillhöra vänstern inom fackföreningsrörelsen. Enligt Chavez är syftet med bytet av chefer att omedelbart introducera arbetarkontroll på dessa statliga företag, och skapa förutsättningar för den industriella plan – Plan Guayana Socialista – som arbetarna presenterade för redan ett år sedan.

    Vid ett besök uttalade sig då Chavez både för en utveckling av arbetarkontrollen och annonserade samtidigt den förestående nationaliseringen av fem betydande  privata industrier. Företagen ägdes av multinationella storbolag – ibland i samarbete med venezolanska kapitalister. I april året innan hade Sidor – det fjärde största stålverket i hela Latinamerika, ägt av av den argentinska familjen Roccas – nationaliserats. Någon vecka efter nationaliseringsbeslutet fick sedan den öppet företagsvänlige arbetsmarknadsministern, José Ramón Rivero, sparken Syftet med att låta staten ta över äganderätten av basindustrierna är att inom landet skapa förutsättningar för vidareförädling av järn/stål och aluminium.

    Beslutet i år handlade dessutom om att möta ett akut problem. Liksom inom elföretagen innebar inte förstatligandet några större förändringar. De höga chefer, som satt kvar efter förstatligandet, var oftast precis samma personer som ledde företagen då de ägdes av de utländska storbolagen. Det var knappast någon  hemlighet att ingen av dem hade någon anledning att utveckla de statsägda företagen på ett framgångsrikt sätt. Snarare har de under det gångna året gjort sitt bästa för att underminera verksamheten och diskreditera beslutet att nationalisera företagen. Ibland har det tagit sig uttryck i rena sabotage av produktionen. Resultatet har blivit ett kraftigt produktionsfall. Sidors stålproduktion, som normalt ligger i närheten av 4,6 miljoner ton stål per år, sjönk exempelvis till omkring tre miljoner ton stål 2009.

    Den industriplan arbetarna utvecklat innebär bland annat att exporten av stål/aluminium ska minska och produktionen istället inriktas på att täcka behoven för den inhemska marknaden. För att minska de höga transportkostnaderna, som beror på att metallerna till stor del forslas av vinstgivande privata åkerier, ska frakterna framöver istället  ske via offentliga kommunikationer. Även de höga kostnaderna för outsourcing – där basindustrierna hyr in arbetare från privata bemanningsföretag – ska minskas. Chavez krävde vid mötet att detta fenomen på medellång sikt helt måste upphöra.

    Bristen på livsmedel

    Som om inte elransonering och produktionsminskning inom basindustrin vore nog gapar även alltför ofta mataffärernas hyllor tomma.  Regeringen har tacklat  matbristen på flera sätt. Den statliga butikskedjan av med billig, subventionerad mat – Mercal – har utvecklats med fler fasta affärer och nya mobila enheter. Varje dag kör lastbilar ut mellan 400 och 1500 ton matvaror (ris, kyckling, mjöl, matolja, mjölk socker, konserver) som säljs direkt från lastbilsflaken. Under våren har tjänstemän från kvinnoministeriet genomfört löpande kontroller av slakterier och fryshus för att förhindra hamstring och ren spekulation. Närmare 50 köttproducenter har bötfällts för att de brutit mot gällande lagstiftning och undanhållit livsmedel.

    I några fall har regeringen även gått längre. I maj – efter månader av utredning – meddelade regeringen att mjöl- och brödföretaget Monaca kommer att tas över av staten på grund av att företaget på ett spekulativt sätt minskat sin produktion mitt i en nationell bristsituation. I fortsättningen kommer företaget att drivas av staten i samarbete med fackföreningar, kooperativ, och kommunala råd. Monaca ägs av det multinationella, mexikanska bolaget Gruma. Det är världens största producent av majsmjöl och tortillabröd och den näst största mjöltillverkaren i Venezuela. Även delar av landets största livsmedelsproducent, Empresas Polar, har tagits över liksom stormarknadskedjan Èxito (med colombiansk-franska ägare).

    Också inom den statliga sektorn har flera fall av korruption avslöjats. I början av juni i år arresterade underrättelsetjänsten, SEBIM, den förre chefen för det statliga livsmedelsföretaget PDVAL, Luis Pulido, anklagad för hamstring. Arresteringen grundande sig på att SEBIM funnit 1 300 containrar fulla med ris, mjölk, mjöl, matlagningsolja och andra basmatvaror i en lagerlokal i delstaten Carabobo. I närliggande Cojedes upptäcktes ytterligare 800 containers fulla med rutten mat när att de som bodde i närheten klagade över stanken. Totalt handlade det om över 32 ton mat som skulle ha distribuerats genom de statliga Mercal och PDVAL, men istället medvetet förstördes för att driva upp matpriserna.

    Pulido var bolagets första chef när det bildades 2008 och han satt kvar till förra året. Den ”privata” underrättelsegruppen AIPO – ett nätverk av arbetare, som tagit på sig uppgiften att avslöja korruption inom statsapparaten – anklagade redan 2008 offentligt Pulido för att tillhöra en ”matmaffia som har vuxit inom de offentliga institutionerna”. Enligt AIPO köpte ”maffian inom PDVAL” upp livsmedel från de privata företag som var beredda att betala de största mutorna till PDVAL:s chefer. Avslöjandet ledde till att flera andra tjänstemän kom att lagföras. Under de senaste åren har drygt 30 regeringstjänstemän ställts inför rätta och dömts för korruption.

    För att öka den inhemska jordbruksproduktionen har parlamentet även antagit lagar, som ska tvinga de privata bankerna att erbjuda små och medelstora lantbruk förmånliga krediter istället för att syssla med rent spekulativa finansinvesteringar. En statlig ”200-årsFond”, vars uppgift är att ge billiga lån till jordbrukarna, grundades i slutet av förra året efter en bedrägeriskandal inom banksektorn som medförde en rad expropriationer.

    Fortsatta nationaliseringar av bankerna

    Sedan slutet av 2009 har regeringen vid flera tillfällen ingripit mot landets privata finanssektor för att garantera insatta besparingar. Under november-december tog regeringen över åtta banker på tre veckor. Det började 20 november med fyra mindre, privatägda banker. Alla fyra ägdes av finansmannen Ricardo Fernández Barrueco och stod för omkring sex procent av de totala bankinsättningarna i landet.

    Fernandez arresterades samma dag anklagad för att ha använt bankernas tillgångar på ett illegalt sätt och flytta pengar ut ur landet. Fernandez var i början av 2000-talet en relativt okänd affärsman inom livsmedelssektorn. Under den stora lockouten – som  arbetsgivarföreningen, Fedecamaras, organiserade tillsammans med ledningen inom det statliga oljebolaget 2002-2003 för att tvinga Chavez att avgå – valde han att stödja Chavez. Han ställde alla sina lastbilar till regeringens förfogande för att transportera mat och andra förnödenheter. Han kom att bli nära allierad med Chavez tidigare vice president José Vicente Rangel och kunde med sina direkta kontakter med regeringsbyråkratin snabbt stiga som en komet inom affärsvärlden. Mycket av sin förmögenhet byggde han upp genom förmånliga kontrakt för att förse de statliga Mercalbutikerna med produkter. Det var med denna grundplåt som han sedan kunde gå vidare för att bygga en bankkoncern. I internationella finanstidningar (typ brittiska Economist) används sedan några år tillbaka beteckningen ”Bolicracia” om denna del av den inhemska kapitalistklassen, som vuxit fram och stärkts genom kontakterna med den Chavez-trogna byråkratin. Hugo Chavez beskrev själv i samband med arresteringen bankerna som en finansiell ”centrifug” som gjorde det möjligt för de privata ägarna att använda de insatta medlen till att köpa upp fler banker och flytta pengar ut ur landet.

    Totalt arresterades tio bankirer och myndighetspersoner till följd av bedrägeriet. Ytterligare 28 bankchefer belades med utreseförbud (även om 23 av dem illegalt tycks ha tagit sig till USA, Spanien och Curacao).

    I slutet av januari tog Sudeban (som närmast motsvarar svenska Finansinspektionen) över ytterligare tre privata småbanker, vilka inte längre kunde garantera insättarnas medel. Veckan därefter bötfälldes ytterligare tio affärsbanker (på totalt över motsvarande fem miljoner dollar) för att de brutit mot landets finanslagstiftning – bland annat hade de inte lånat ut pengar till mindre jordbruk i enlighet med ”Lagen om krediter till jordbrukssektorn”.

    Flera av de övertagna bankerna har slagits ihop med den statliga Banfoandes och bildat en ny statlig bank, Banco Bicentario, och några har helt enkelt lagts ned. I de fall bankerna avvecklas skyddas kundernas besparingar av den bankskyddsfond som finns. Med tanke på att regeringen förra året köpte en av de större bankerna i landet – Banco de Venezuela – av Spanskägda Santander torde idag någonstans mellan 25 och 30 procent av den totala banksektorn vara statlig – kanske till och med något mer.

    Från kooperativ till en ”kommunal stat”

    I den modell för en ”Socialism för det 21a århundradet” Chavez artikulerat ingår förstatligandena av strategiskt viktiga företag som del i en bredare strategi. Med sabotagen och misskötseln från företagsledare och statliga byråkrater är det uppenbart att det  bara kan vara ett första steg. För att revolutionen ska kunna gå vidare – och överhuvud taget överleva – krävs att den arbetarkontroll som Chavez uttalat sig för utvecklas.

    Men en minst lika viktig del är att utveckla nya, demokratiska maktorgan utanför arbetsplatserna. I april 2006 antogs en lag för att göra den deltagande – eller om man så vill direkta – demokrati som konstitutionen från 1999 talar om praktiskt möjlig på lokal nivå. Det handlade om upprättande av kommunala råd på micronivå för komma förbi den statliga byråkratins ineffektivitet.

    I städerna väljs råden i ett geografiskt område, som omfattar mellan 200 och 400 familjer på landsbygden krävs minst 20 familjer och i urspungsfolkens samhällen tio familjer. Råden väljs av ett stormöte som är högsta beslutande organ och där alla över 15 år får delta. Det väljs för en period av två år, men rådsmedlemmarna kan när som helst avsättas. Rådets uppgift är att besluta om konkreta utvecklingsprojekt i sitt område. Över 30 000 kommunala råd finns organiserade runt om i landet och deras verksamhet finansieras över statsbudgeten.

    Det senaste året har ytterligare en nivå börjat organiseras vid sidan av den redan existerande borgerliga statens kommunala strukturer: kommuner. Kommunerna organiseras i ett område av ett flertal kommunala råd, av de lokala folkrörelserna och de enheter som befolkningen själva kontrollerar (typ de nya vårdcentralerna).

    Meningen är att kommunerna ska ta hand om gemensamma frågor på kommunal nivå och spela en mer aktiv roll i förändringen av samhällsekonomin. De ska understödja och ta initiativ till bildande av produktionskooperativ i sitt område, ta över äganderätten till nedlagda fabriker i regionen och öppna dem under en kombinerad arbetar- och kommunal kontroll samt öppna nya kommunala marknader för försäljning av produkter från andra kommuner. I början av februari hade, enligt de officiella uppgifterna, 184 kommuner börjat organiseras.

    Återstår så den nationella nivån. Sedan Hugo Chavez tillträdde som president 1999 har demokratin kraftigt förstärkts och utvidgats. På det nationella planet har det hittills inneburit en mängd val och folkomröstningar. I den nya konstitutionen från 1999 infördes möjligheten för landets befolkning att avsätta en vald president (och delstatsguvernörer) genom en folkomröstning mellan de ordinarie valtillfällena, en möjlighet som den borgerliga oppositionen utnyttjade 2004 – då dock Chavez enkelt vann. Däremot innebär detta inte någon direkt folklig kontroll underifrån. I februari antog parlamentet en ny lag för att hitta en lösning på problemet; lagen om det federala regeringsrådet. Den 20 februari annonserade Chavez bildandet av detta nya regeringsråd på nationell nivå. Förutom ministrar, delstatsguvernörer och borgmästare ska rådet inkludera representanter från kommunala råd, kommuner och andra direktvalda representanter. Det skulle alltså bli ett nytt statligt regeringsorgan med representanter från både den existerande borgerliga staten och representanter för de nya lokala/regionala råden. Genom detta regeringsråd skulle de valda representanterna kunna kontrollera och besluta om fördelningen av materiella resurser till de kommunala råden, kommuner, den kooperativa sektorn, de statliga företagen etc.

    Det är naturligtvis omöjligt att ha någon uppfattning om den här modellen kommer att fungera och ge landets fattiga majoritet en demokratisk kontroll över fördelningen av landets ekonomiska resurser. Det kommer att ta flera år av social kamp och kontinuerlig kritisk omprövning innan det är möjligt att värdera modellens positiva och negativa sidor. Vad som däremot kan vara intressant är att Chavez ofta ställer denna ”kommunala stat” i motsättning till den traditionella socialdemokratiska modellen där den borgerliga statsapparaten – under ledning av det socialdemokratiska partiets ministrar – står för ”reformeringen” av samhället. I flera tal har han citerat den polska revolutionära socialisten Rosa Luxemburgs klassiska skrift Reform eller revolution från 1900 där hon tar strid mot de idéer om gradvis förändring som arbetarbyråkratin inom det dåvarande tyska socialdemokratiska partiet stod för. Dessutom framhåller han den som ett alternativ till de negativa, historiska erfarenheterna av de byråkratiska diktaturerna i Östeuropa.

    Partido Socialista Unido de Venezuela

    Men för att utveckla den breda demokrati och den övergång till socialism, som Chavez förespråkar, krävs en gemensam organisation för alla de krafter som delar den målsättningen. Redan i slutet av 2006 tog Chavez initiativ till att bilda ett nytt, socialistiskt enhetsparti. Det uttalade syftet är att det ska bli ett politiskt redskap för att driva revolutionen vidare i socialistisk riktning och bekämpa byråkratin.

    Under våren har partiet hållit kongress. Redan i november valde partiets medlemmar 772 delegater. Sedan har kongressen pågått – under veckosluten – fram till slutet av april. Den långa kongressperioden har att göra med att delegaterna under veckorna skulle konsultera och informera medlemmarna i sina områden om de förslag som ställts i den pågående diskussionen.  Främst handlade kongressen om att anta ett principprogram och stadgar. I sitt slutanförande betecknade Chavéz partet som socialistiskt, antikapitalistiskt och antiimperialistiskt.

    Nu är detta inte riktigt hela sanningen. De sociala motsättningarna i samhället återspeglas även inom partiet. Den ”bolicracia”, den statliga byråkrati och de kapitalistvändliga företagsledare som jag beskriver i texten ovan, finns även representerade inom PSUV. Men även de arbetare som kämpar för att ta kontrollen över företagen och de aktivister som organiserar kommunala råd och den politiska/sociala kampen i de fattiga kvarteren finns här representerade.

    I början av maj valde 2 589 852 medlemmar i Partido Socialista Unido de Venezuela, PSUV, sina kandidater inför parlamentsvalet 26 september. Det är det enda partiet i Venezuela som håller interna val för att utse sina kandidater. Totalt var 3527 medlemmar nominerade till de 110 posterna.

    Femte internationalen

    En av de frågor som partikongressen diskuterade var det förslag om bildande av en internationell sammanslutning för att organisera kampen mot kapitalismen – en ”Femte International” eller, som den också benämns, ”21 århundradets Första International”. Med tanke på den ekonomiska och ekologiska kris som kapitalismen idag befinner sig i är detta naturligtvis en helt nödvändig uppgift att ställa sig.

    Hotet om någon form av militär intervention från USA-imperialismen har ökat det senaste året. Förra året återaktiverade USA sin Fjärde flotta för att patrullera haven runt Sydamerika, installerade nya militärbaser i Colombia och Panama och understödde den militärkupp som störtade den demokratiskt valda regeringen i Honduras. I år har USA – efter jordbävningen i januari – sänt 15 000 soldater till Haiti. USAs tidigare underrättelsechef, amiral Dennis Blair, pekade i en rapport 2 februari ut Venezuela som den ledande USA-fientliga kraften i regionen.

    Lägg dessutom till den politiska högerns framgångar i presidentvalen i Chile och Colombia och de permanenta hoten att avsätta president Lugo i Paraguay. Till det ska läggas frånvaron av en internationell antikapitalistisk organisering. Det världssociala forum som för mer än tio år sedan lanserades i Brasilianska Porto Alegre har visserligen – med sina regionala forum på olika kontinenter – varit en mötesplats för utbyte av radikala idéer om hur en ny värld ska kunna bli möjlig. Däremot har inte forumet utvecklats till någon fastare organisering av internationell kamp – bland annat för att det finns ett uttalat motstånd för en sådan organisering från delar av forumets arrangörer.

    Även om diskussionen knappast har hunnit börja finns det tankar kring en ny international som kan bli problematiska.

    I en intervju i samband med partikongressen säger Julio Chavez, delegat på kongressen och medlem i partiets internationella kommitté (vars uppgift är att redan i år ta initiativ för att sätta igång processen), att det inte handlar om att skapa ytterligare ett diskussionsforum utan att försöka komma fram till ett program – ett minimiövergångsprogram som han kallar det – av överenskommelser som kan gälla på alla fem kontinenter.  Han betonar att det måste resultera i en permanent internationell organisation, som kan samla vänsterpartier och sociala rörelser. Men han hävdar samtidigt att det för närvarande inte kan ställas på socialistisk grund utan måste begränsas till att bli en anti-imperialistisk front. Som argument för denna begränsning tar han den ”islamska revolutionen i Iran”, vilken han betecknar som antiimperialistisk,  men som sannerligen inte kan sägas präglas av några socialistiska framtidsvisioner.

    Det är oklart vad detta betyder politiskt. Under de senaste åren har Venezuela sökt sig nya handelspartners i Asien och Mellanöstern för att minska sitt beroende av USA, vilket är en sak. Men om detta leder till de politiska slutsatser som antyds blir det mycket problematiskt. För socialister är det naturligtvis otänkbart att en internationell organisering som har till målsättning att kämpa för en socialistisk värld skulle kunna organiseras tillsammans med förtryckarregimer som de i Iran och Kina. Liksom klasskampen i Venezuela de senaste åren visat kan kampen mot kapitalismen bara organiseras och föras av arbetare och fattiga människor runt om i världen.

    EN ARTIKEL AV Rolf Bergkvist
    Artikelförfattaren är latinamerikakännare. Aktiv i Solidaritet utan gränser. Har tidigare regelbundet skrivit  om Venezuela och övriga Latinamerika i Röda rummet.

    Det här inlägget postades i Internationellt, Latinamerika, Socialism och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

    Kommentarer inaktiverade.