En klassisk bild av Olof Palme är när han sitter i en tågkupé – på hemväg från ett möte i en av Sveriges arbetarkommuner. Två äldre kvinnor vinkar genom fönsterrutan och Palme vinkar tillbaka med ett leende som lyser upp hela ansiktet. Bilden illustrerar väl hur denne Östermalmspojke – med ett idogt flängande land och rike kring – lyckades bli en del av arbetarrörelsen. I sin bok Ingen kommer undan Olof Palme skjuter Göran Greider in sig på att det är omöjligt att se Palme och hans idéer frikopplade från denna rörelse
Ronny Åkerberg kommenterar det greiderska perspektivet och försöker placera in Palme på den socialdemokratiska historiska tidslinjen mellan ett socialistiskt då och ett nyliberalt nu.
Kanske handlar boken Ingen kommer undan Olof Palme mer om författaren Göran Greider än om Olof Palme själv, åtminstone om Greiders sökande efter socialdemokratins själ. Något måste ju en vänsterradikal, som envisas med att klamra sig fast vid det socialdemokratiska partiet i dessa dagar, ha att hänga upp sitt engagemang på.
Men visst är boken intressant, välskriven och läsvärd. Greider gör ofta iakttagelser som han förmår uttrycka på ett nytt sätt så att man får något att fundera över.
Greiders bok är indelad i fyra kapitel med namn efter tre gator Olof Palme bodde på och så gatan han mördades på: Östermalmsgatan, Tornedalsgatan, Västerlånggatan och Sveavägen. Av detta framgår att även Greiders bok innehåller biografiska inslag, men till skillnad från Henrik Berggrens1 och Kjell Östbergs böcker2 är inte Ingen kommer undan Olof Palme någon direkt Palme-biografi. Greider både lånar av och förhåller sig kritisk till dessa två biografier, men framför allt är han mycket positiv till Den gränslöse reformisten av Peter Antman.3
I baksidestexten till Greiders bok står det: ”Men det är inte Palme som statsman eller ikon som intresserar Göran Greider. Han lyfter istället fram symbiosen mellan Palme och den rörelse han ledde. De gav liv åt varandra. I det samspelet ryms ett uppfordrande meddelande till dagens politiska debatt: Utan levande rörelser, ingen politisk fantasi.”
I sin kritik mot socialdemokratin återkommer Greider flera gånger till detta tema och här känns det lätt att hålla med honom. Under fler årtionden existerade i både Sverige och ett flertal europeiska länder en motkultur i det borgerliga samhället, Greider skriver:
”Man kunde faktiskt leva en stor del av sitt liv i hägnet av denna rörelse: handla på Konsum, vara medlem i LO, bo i en kommunal hyresrätt eller en bostadsrätt byggd av Riksbyggen, låta sina ungar vara med i Unga Örnar, roa sig i Folkets Park, köpa en utlandsresa av resebolaget Reso och till och med begrava sina döda med hjälp av Fonus. På de flesta håll i landet fanns dessutom ännu en levande socialdemokratisk morgonpress, som gav argument till otaliga S-pratare på arbetsplatserna. När medlemsantalet i det Socialdemokratiska partiet var som störst – och kollektivanslutningen ännu fanns kvar – var uppåt var femte väljare i landet medlem i SAP”.
Greider menar att nittonhundratalets stora socialdemokratiska bedrift var egentligen inte de genomgripande reformer som genomfördes för att utjämna villkoren i samhället, utan byggandet av denna sociala rörelse som gav självkänsla åt klassen. Det är organisationen som är budskapet, skriver han. Han har naturligtvis rätt när han också påstår att Palme inte var möjlig utan denna rörelse.
GREIDERS BLINDA FLÄCK
Samtidigt tycker jag att det är just på den här punkten som Göran Greider också kommer till korta. Inte så att han är omedveten om socialdemokratins brister och gränser under Olof Palmes tid vid makten, men han förmår inte foga samman dem till en enhetlig bild och tydligt förstå vari de bottnar.
För faktum är att redan när Olof Palme blir partiledare 1969 har den mäktiga sociala rörelsen börjat krackelera och förvandlas till en koloss på lerfötter. Trots Olof Palmes hårda kritik mot USA:s Vietnampolitik går stora delar av den ungdomliga FNL-rörelsen socialdemokratin förbi. Jag minns själv hur jag som ung aktivist uppfattade socialdemokraterna som oerhört mossiga.
I december 1969 satte sig femtusen arbetare ner i gruvorna i Malmfälten och de fick utkämpa en hård kamp mot fackföreningspamparna för att hävda sina intressen. Under de följande åren drog en våg av vilda strejker över landet och de socialdemokratiska fackföreningsfunktionärerna fick många gånger se sig akterseglade. Vi som var aktiva inom vänstern och befann oss ute på de stora industriarbetsplatserna på sjuttiotalet upplevde alla denna tydliga motsättning mellan arbetarna och den socialdemokratiska fackföreningseliten.
Det här mönstret gick igen också på en rad andra områden när nya sociala rörelser bildades och växte under sjuttiotalet – som miljörörelsen och anti-kärnkraftsrörelsen – där Olof Palme och hans parti hamnade i bakvattnet.
Lätt patetisk blir Greider när han använder ett begrepp från ryska revolutionen för att beskriva tillståndet i landet under folkhemsepoken. ”Det existerade under ett antal årtionden en dubbelmaktsstruktur i landet”, skriver Greider. Visst var landet en marknadsekonomi, men socialdemokraterna styrde stat och kommun och hade betydande makt i den ekonomiska sfären: i kommunala bostadsbolag och genom kooperationen. Framför allt var det den offentliga sektorn, det starka samhället, som skulle ge möjlighet för byggandet av ett annat samhälle.
För att få substans i det här resonemanget tvingas Greider upptäcka socialistiska strävanden hos socialdemokraterna som inte ens Olof Palme själv visste om: ”På sätt och vis kan man påstå att Palme faktiskt själv inte var helt medveten om att han byggde socialism när han gick i spetsen för en dittills icke skådad expansion av den offentliga sektorn”.
Ja, för alla känner ju till att socialdemokraterna begravde de sista resterna av socialiseringstänkande i en utredning på 1920-talet. Uppfattningar om att socialisera banker och storföretag var stendöda sedan lång tid tillbaka när Olof Palme gick in i det socialdemokratiska partiet.
Bakom sig hade socialdemokraterna en historia av uppgörelse med sitt socialistiska arv som gick tillbaka till tiden för första världskriget. Det var då som den europeiska socialdemokratin genomgick sin kris och lämnade den revolutionära marxism som präglat Andra internationalen. Sveket vid krigsutbrottet då de socialdemokratiska partierna, i strid med vad man högtidligt lovat vid internationella sammankomster, slöt upp på sina respektive borgarklassers sida, röstade för krigskrediter och skickade ut arbetarna till skyttegravarna som kanonmat. Detta ledde fram till Andra internationalens sammanbrott och arbetarrörelsens splittring. I Sverige lämnade en tredjedel av socialdemokraternas medlemmar sitt parti.
I Tyskland, där revolutionen bröt ut och det bildades arbetarråd över hela landet, begick den socialdemokratiska ledningen ett fruktansvärt förräderi och bedrev tillsammans med borgerliga frikårer klappjakt på revolutionära arbetare. Den europeiska socialdemokratin hade nått en slutpunkt som en revolutionärt socialistisk samhällsomdanande kraft.
Det som låg bakom sveket var just en typ av greidersk ”dubbelmaktssituation”. Överallt i parlament och kommitteer, i landsting och kommuner, i fackliga sammanslutningar etc hade ett skikt av arbetarbyråkrater fredligt växt in i kapitalismen. De hade vant sig vid att under en lång period av kapitalistisk högkonjunktur uppnå små fördelar genom petitioner i parlamenten och fackligt förhandlade, samtidigt som de skaffat sig själva en tryggad nisch i samhället.
Det var just samma sak som upprepades under folkhemsperioden. Den stora folkliga mobiliseringen kring socialdemokratin under trettiotalet mynnade under efterkrigstidens goda tider ut i att en här av socialdemokratiska byråkrater kunde göra karriär genom välfärdsbygget.
EMBRYONAL SOCIALISM
Det är också här som Greider hittar socialdemokratins förlorade själ. När alla tankar på expropriering av kapitalisterna hade förpassats till det förflutna så skulle socialdemokraterna istället komma tillbaka genom välfärdssektorn, som Greider kallar för ”en omfattande socialistisk samhällssektor”. Här ska de överlevande resterna av socialistiska ”tankefigurer” kunna slå rot och växa.
I tider av högerutveckling med avregleringar och privatiseringar är det lätt att i ett backspegelperspektiv romantisera den tidens offentliga sektor. Men då när man var där, jag bildade själv familj och fick barn på 1970-talet, fanns definitivt ingen sådan upplevelse. Kvinnorna fick jobb i offentlig sektor, man lämnade barnen på dagis, men inte var det någon dubbelmaktskänsla man fick.
Istället upplevde man ett rätt stort främlingskap inför den offentliga byråkratins styre av välfärdsinstitutionerna. Inte rådde det nån dubbelmakt och inte var den offentliga sektorn socialiserad, den lydde under den kapitalistiska statens byråkrati. Sant är att kapitalintressena i ett senare skede blev intresserade av att slå mynt av en privatisering och att vi föredrar välfärd i offentlig regi för att det ökar möjligheterna till påverkan, men för det behöver vi inte måla det förflutna i rosenrött.
Det socialdemokratiska politiska och fackliga byråkratskiktet intar en mellanposition mellan kapitalet och arbetarklassen. Byråkraterna lever farligt och måste ständigt balansera på slak lina. Deras ställning bygger på att leverera åt både kapitalet och åt sina anhängare. Med en organiserad arbetarklass och tryck underifrån har de själva en bättre förhandlingsposition mot kapitalets företrädare. Men rörelsen får inte gå för långt, då hotas deras egna positioner. Därför måste de också hålla nere löntagarna. Det här tar vi ombudsmän hand om, blir budskapet till massorna.
Under sextio- och sjuttiotalens uppdämda förhoppningar och rörelser skapades ett tryck underifrån och vi fick en verkligt reformtät period i svensk historia. När vinden vände på 1980-talet var det anpassning åt höger som gällde. Kapitalets företrädare hade tappat respekten för den socialdemokratiska arbetarrörelsen och det visade sig snart att den inte var mäktig att försvara sitt eget välfärdsbygge. Den ville definitivt inte heller mobilisera den rörelse, som trots allt fanns kvar, till strid för att behålla de positioner som uppnåtts.
Greider vill så gärna hitta socialistiska rester i det socialdemokratiska partiet och han suger på varje formulering som kan tolkas åt det hållet från någon ledande figur i det förgångna. Naturligtvis är han förtjust över Palmes ord om ”demokratisk socialism”, men som han själv skriver, Palme var ingen antikapitalist. Det är klart att det förgångna dröjer sig kvar liksom gamla ord, fast med en fullständig urholkning av sitt ursprungliga innehåll.
I slutet av boken skissar Greider på vad som skulle behövas för ett nytt språng från arbetarrörelsen. Han konstaterar mycket riktigt att det i första hand inte handlar om en politisk viljeakt hos några ledande personer utan om den kollektiva ansträngningen hos en bred social rörelse och närvaron av en marxistisk/socialistisk impuls som gör det möjligt att tänka systemöverskridande.
För en sådan reorganiserad arbetarrörelse blir det naturligtvis en uppgift att återerövra den generella välfärden och de sociala tjänsterna i offentlig regi som en del i kampen mot borgarklassen. Man kan för min del gärna inspireras av Olof Palme i det avseendet, men måste också överskrida både hans och socialdemokratins begränsningar om inte det historiska nederlaget ska upprepas.n
Henrik Berggren: Underbara dagar framför oss. En biografi om Olof Palme, Norstedt (2010).
Kjell Östberg: I takt med tiden. Olof Palme 1927-69 (2008) samt När vinden vände. Olof Palme 1969-86 (2009), bägge utgivna på Leopard Förlag.
Peter Antman & Pierre Schori: Olof Palme den gränslöse reformisten, Tiden (1996).
En artikel av Ronny Åkerberg
Artikelförfattaren är lärare och medlem i Socialistiska Partiet. Driver bloggen rodamalmo.blogspot.com