Motsättningen mellan frihetsälskande nyliberalism och nationalistisk konservatism framställs ofta som en avgörande konfliktlinje i vår tid. Tänk Macron versus Le Pen, Harris versus Trump, eller för den delen, Reinfledts Nya Moderater versus Kristerssons Tidösamarbete. Utifrån en diskussion om regeringens förslag på kvalificeringskrav i välfärden – där nyliberal åtstramningspolitik möter etnonationalistisk välfärdschauvinism – ifrågasätter Maria Persdotter en sådan uppdelning.
”Nu tar vi nästa steg för att för första gången på riktigt införa en arbetslinje i integrationspolitiken.”
Så sade äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) när hon tidigare i år presenterade den statliga utredning som haft i uppdrag att utforma begränsningar och villkor för nyanländas tillgång till flera statliga trygghetssystem och välfärdsförmåner.
Förslaget är en del av en mer övergripande bidragsreform med det uttalade målet att motverka ”långvarigt bidragsberoende” och ”utanförskap” bland utrikesfödda, som även omfattar skärpta aktivitetskrav och ett bidragstak inom försörjningsstödet.
När detta skrivs har Tidöpartierna precis annonserat att de går vidare med reformen och att de hoppas att samtliga förslag godkänns av riksdagen under våren 2026, för att sedan kunna träda i kraft kort efter valet, i januari 2027. I denna text kommer jag att främst fokusera på förslaget att införa kvalificeringskrav i välfärden – ett förslag som jag menar exemplifierar giftermålet mellan de forna allianspartiernas nyliberala åtstramningspolitik och Sverigedemokraternas etnonationalistiska välfärdschauvinism. Vissa benämner detta samtida ideologiska amalgam nyliberal nationalism och beskriver det som en muterad och monstruös form av tidigare varianter av nyliberalism.
Konkret innebär de föreslagna kvalificeringsreglerna att människor som flytt till Sverige undan förföljelse och krig, samt arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU, måste vistas lagligt i Sverige i minst fem år utan avbrott för att få tillgång till flera av den svenska välfärdens mest grundläggande trygghetssystem. Och detta först efter att man beviljats uppehållstillstånd, en process som i sig kan ta flera år. Förslaget omfattar föräldrapenning på lägsta- och grundnivå, barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning (tidigare sjukpension), flertalet ersättningar för föräldrar till sjuka och funktionshindrade barn samt äldreförsörjningsstöd.
Men, trots att det förslag som nu behandlas är ett av de mest systemförändrande i Tidöavtalet, har det rönt påfallande lite uppmärksamhet och debatt.
Reformen är systemförändrande eftersom den vänder upp och ner på själva grundpremissen för 1900-talets socialdemokratiska välfärds-modell. I stället för att, genom kollektiva sociala rättigheter, garantera en grundläggande ekonomisk trygghet för alla som på grund av ålderdom, sjukdom eller funktionsnedsättning inte kan försörja sig själva, innebär det aktuella förslaget att tillgången till välfärd blir ett privilegium som individen måste förtjäna, i första hand genom lönearbete, i andra hand genom bosättningstid. Samtidigt förskjuts ansvaret för försörjning och social omsorg från staten till familjen, privata lån och försäkringar samt välgörenhetssektorn.
Talande nog innehåller det aktuella förslaget ett snabbspår för dem som tjänar över en viss nivå. Den som har en inkomst på drygt 38 600 kronor i månaden före skatt ska kunna kvalificera sig för välfärd efter sex månader, medan den som tjänar mindre än så, men mer än 20 150 kronor i månaden, måste vänta minst tolv månader. För alla som saknar inkomster från arbete eller vars löner ligger under denna nivå – vilket kan antas gälla många ofrivilliga deltidsarbetare – återstår inget annat än att försöka hålla sig flytande i fem år, tills de uppfyller det så kallade bosättningsvillkoret. På så sätt blir (heltids)arbete en förutsättning för att få tillgång till grundläggande statliga trygghetssystem. Det är just detta som Anna Tenje (M) syftar på när hon säger att arbetslinjen ska gälla i integrationspolitiken.
Ett tudelat välfärdssystem
Den socialdemokratiska välfärdsstaten har som politiskt projekt förvisso alltid byggt på en grundläggande motsättning. Å ena sidan utlovar den likvärdiga rättigheter, solidaritet och ett visst mått av ekonomisk omfördelning. Å andra sidan omfattar dessa ambitioner enbart dem som anses vara medlemmar i den politiska gemenskapen, det vill säga nationalstaten. Så har 1900-talets välfärdsstat dels bidragit till att neutralisera klasskonflikter inom nationen, och dels bidragit till att osynliggöra och rättfärdiga ekonomiska orättvisor och klasskonflikter vid och bortom dess gränser.
Det som framför allt är nytt med det aktuella kvalificeringskraven är att de förflyttar välfärdsstatens gränser från den yttre territoriella gränsen till dess inre rum, genom att skapa ett tudelad välfärdssystem med en viss ordning för svenska medborgare och långvarigt bofasta, och en annan för dem som är nya i landet.
För nyanlända som har små barn eller som är för gamla eller för sjuka för att arbeta skulle reformen innebära att de nekas tillgång till de ordinära socialförsäkringar som är avsedda att fungera som ett skyddsnät i just sådana situationer. I stället hänvisas de till att söka försörjningsstöd (tidigare socialbidrag). Det framstår som ett särskilt grymt moment 22 att just de som bedömts vara för gamla eller sjuka för att någonsin mer kunna arbeta, i och med den avsedda reformen, underställs krav om att kvalificera sig för grundläggande sjukersättning genom arbete.
Nyanlända barnfamiljer missgynnas också kraftigt, då de varken får tillgång till barnbidrag, bostadsbidrag eller föräldrapenning under sina första år som bosatta i landet. Enligt utredningen beräknas 60 000 barn påverkas av reformen.
Därtill passar Tidöpartierna också på att kapa den sista livlinan för en liten grupp som lever i papperslöshet: möjligheten att beviljas ekonomiskt bistånd. Att papperslösa får ekonomiskt bistånd har alltid varit ovanligt och har blivit än mer ovanligt på senare år, uppskattningsvis rör det sig om färre än hundra personer i hela landet som försörjer sig på detta sätt. Majoriteten kan antas vara personer som fått ett utvisningsbeslut, men som av praktiska skäl inte kan utvisas – ett tillstånd som kan vara i många år. Med det aktuella förslaget vill man införa en strikt regel som innebär att ekonomiskt bistånd endast får ges till den som vistas lagligt i landet, vilket innebär att alla som lever i papperslöshet – inklusive dem som faktiskt inte kan lämna landet, men även till exempel barnfamiljer – berövas alla möjligheter att beviljas offentligt inkomststöd.
De två andra delarna av reformen, aktivitetskravet och bidragstaket, omfattar samtliga som uppbär försörjningsstöd. Det sistnämnda – bidragstaket – är dock medvetet utformat på ett sätt som framför allt missgynnar stora barnfamiljer, varav den absoluta majoriteten har utländsk bakgrund.
Migrations- och integrationspolitik som regressiv klasspolitik
Det aktuella förslaget är uppenbart en förlängning av den restriktiva migrationspolitik som förts sedan 2015 och som få av de etablerade politiska partierna idag vågar ifrågasätta, än mindre utmana. Den arbetslinje som Anna Tenje (M) nu vill ska få större genomslag i integrationspolitiken har redan omformat asyl- och migrationspolitiken på ett genomgripande sätt.
Numera är möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd och, i förlängningen, medborgarskap villkorad av krav på egen försörjning. Under det senaste decenniet har försörjningskraven för anhöriginvandring också skärpts avsevärt. Detta har skapat en situation där många, ännu mer än tidigare, är beroende av arbetsköpares välvilja och nycker för att få stanna i landet och ha en rimlig chans att återförenas med sina närmaste.
Så har rätten till skydd gjorts beroende av individens arbetsförmåga och ekonomiska prestation. Det är inhumant och en urholkning av asylrätten, men det är också – och kanske framför allt – en regressiv klasspolitik.
Det gångna decenniets migrationspolitik har format ett segment av arbetarklassen med en särskilt svag förhandlingsposition – en delvis rättslös och därför i hög grad exploaterbar arbetskraftsreserv. Det innebär inte bara en stor utsatthet för dem som direkt berörs, utan försvagar också arbetarkollektivet i stort.
Det aktuella förslaget om att införa kvalificeringskrav för grundläggande välfärd förstärker dessa tendenser. Detsamma gäller det tidigare nämnda bidragstaket, som kan förväntas skapa en desperat situation för de stora barnfamiljer som berörs. I de utredningar som ligger till grund för förslagen står det svart på vitt att reformerna kan förväntas förorsaka fördjupad fattigdom och social ojämlikhet, och därmed medför en risk för ökad kriminalitet bland dem som berörs. Detta framstår, i sin tur, särskilt cyniskt när man betänker att Tidöregering nyligen villkorat möjligheten att beviljas upphållstånd och medborgarskap med strikta vandelkrav.
Ekonomiskt obefogat men ideologiskt effektivt
I den mån de aktuella bidragsreformerna alls uppmärksammats i vänstermedia har de framställts som ogrundade och obefogade, sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. I samband med att förslaget om ett bidragstak offentliggjordes anklagade Lisa Pelling i Dagens arena exempelvis regeringen för en ”pinsam brist på evidens” och påpekade – helt korrekt – att ersättningsnivåerna inom försörjningsstödet stadigt sjunkit i förhållande till inkomstutvecklingen sedan 1990-talet, samtidigt som det blivit allt svårare att beviljas ekonomiskt bistånd.1
Trots att vi befinner oss i en utdragen lågkonjunktur med rekordhög arbetslöshet och en alltjämt pågående levnadsomkostnadskris har mottagandet av försörjningsstöd minskat avsevärt under de senaste åren och är nu nere på historiskt låga nivåer. Vi ser i samma tendenser när det gäller flera av de socialförsäkringar som omfattas av de föreslagna kvalificeringskraven, även om regeringen nyligen aviserade en marginell höjning av bostadsbidraget. Att det finns de som väljer att leva gott på bidrag i stället för att arbeta är med andra ord en seglivad myt som, trots att fakta talar emot den, fortsätter att spridas.
Samma sak gäller föreställningen att människor söker sig till Sverige på grund av landets generösa välfärdssystem. Hypotesen om så kallad ”välfärdsmagnetism” är omstridd inom forskningen, och det finns i nuläget inga entydiga belägg för att den har någon större förklaringskraft. Människors migrationsval och migrationsvägar är betydligt mer komplexa än så. Vad som däremot är välbelagt i den internationella forskningslitteraturen är att själva föreställningen om ett samband mellan generösa välfärdsförmåner och inflyttning av oönskade grupper föranleder den politiska makten att sänka de välfärdspolitiska ambitionerna i syfte att förhindra detta.
De aktuella bidragsreformerna ska alltså inte främst förstås som ogrundade eller ineffektiva, utan som utpräglat ideologiska. Sammantaget kan de förstås som en förnyad och nationalistiskt präglad variant av Reinfeldtregeringens hårdföra politik mot långvarigt arbetslösa, sjuka och andra påstått ”bidragsberoende”, men denna gång med udden riktad mot vår tids ständiga slagpåsar – utrikesfödda som inte är självförsörjande genom lönearbete och därför inte anses tillräckligt integrerade.
Tidöpartierna framhåller gärna att den aktuella bidragsreformen är ett sätt att ta ansvar genom att ställa krav, och därmed ytterst ett sätt att visa omsorg om utrikesfödda i ”utanförskap”. I själva verket bidrar reform till att förstärka föreställningen om att utrikesfödda – framförallt flyktingar – utgör en stor belastning för statsbudgeten och för svensk ekonomi, samtidigt som den numera skyhöga arbetslösheten rasifieras genom att beskrivas som ett särskilt problem för en särskild grupp, snarare än som ett utslag av den rådande ekonomiska politiken.
Åtstramningspolitik och högernationalism
Vid det här laget vet vi att nyliberal åtstramningspolitik – i betydelsen strikt budgetdisciplin, nedskärningar och privatiseringar av offentliga verksamheter samt en ökad betoning på villkor och motprestationer i socialpolitiken – är en bidragande orsak till det ökade stödet för högernationalistiska partier. Ett flertal aktuella studier visar på just ett sådant samband: där åtstramningspolitikens effekter är som mest kännbara är också stödet för dessa partier i regel störst.
Inom den samhällsvetenskapliga forskningen – men också inom vissa delar av vänstern – uppfattas detta inte sällan som ett uttryck för den vita arbetarklassens rättmätiga men missriktade missnöje. Högernationalism och rasism förstås i denna tolkning som en reaktion på åtstramningspolitiken – något som både logiskt och i praktiken följer på åtstramningar.
Problemet med en sådan förklaringsmodell är att det ofta förutsätts att nationalism och rasism finns latent hos framför allt vita män i arbetarklassen. I stället för att se hur sådana ideologiska föreställningar och värderingar aktivt mobiliseras av den ekonomiska och politiska makten, söker forskare inom fältet ofta förklaringar i en inneboende psykologi – som om fientlig rasism vore en självklar och spontan reaktion på upplevda orättvisor. Detta perspektiv bortser också i allmänhet från att de som drabbas allra hårdast av åtstramningspolitiken är den rasifierade arbetarklassen.
Ett alternativt sätt att förstå relationen mellan nyliberal åtstramningspolitik, nationalism och rasism är att fokusera på hur dessa ideologiska komplex ger näring åt, och ömsesidigt formar, varandra. Med ett sådant perspektiv framstår det ökade stödet för högernationalistiska och populistiska politiska förslag inte främst som en naturlig följd av år av nyliberal åtstramningspolitik. Nationalism och rasism framträder istället som centrala för att förstå hur fortsatta åtstramningar utformas, genomdrivs och rättfärdigas.
Nu invänder kanske någon att nyliberal åtstramningspolitik inte per definition behöver vara vare sig nationalistisk eller rasistisk – och att den historiskt sett inte alltid har varit det. Den progressiva nyliberalism som vi förknippar med 1990-talets ”tredje-vägens” socialdemokrater – liksom med den välfärdspolitik som formades under Alliansåren, i skuggan av den globala finanskrisen – förenade ett åtstramningspolitiskt program med ett bejakande av mångkulturella värderingar och ett någorlunda öppet förhållningssätt i frågor om asylrätt och invandring.
Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal, från valåret 2014, får ofta stå som exempel på en humanitär och inkluderande hållning gentemot flyktingar, väsensskild från nuvarande regeringsföreträdares självbelåtna uttalanden om dagens rekordlåga asylinvandring. Vad som då ofta glöms bort är att Reinfeldts huvudsakliga ärende i talet var att betona att flyktingmottagandet skulle minska reformutrymmet i statsbudgeten. På grund av det stora flyktingmottagandet sade han: ”lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen”, och tillade därefter: ”det kommer inte att finnas utrymme för det.”
Både före – men framför allt efter 2015 – har budskapet om att kostnaderna för flyktingmottagandet är för höga, och att det därför inte finns pengar till välfärden, upprepats av såväl borgerliga som socialdemokratiska politiker. I takt med att antalet asylsökande nått nya bottennoteringar har fokus dock gradvis förflyttats från flyktingmottagandet till dem som redan är här, men som fortfarande anses ha misslyckats med att ”integreras”.
Nyliberal nationalism och fantasier om en etnoekonomi
Begrepp som nyliberal nationalism öppnar upp ett delvis nytt sätt att tänka kring relationen mellan nyliberal åtstramningspolitik och exkluderande nationalism och rasism så som den ter sig i dagens Sverige, och runtom i världen.
Motsättningen mellan den frihetsälskande, frihandelsvurmande och kosmopolitiska högern och dess auktoritära, protektionistiska och nationalistiska motpart framställs ofta som en avgörande politisk och ideologisk konfliktlinje i vår tid. Tänk Macron versus Le Pen, Harris versus Trump eller, för den delen, Reinfledts Nya Moderater versus Kristerssons Tidösamarbete. Begreppet nyliberal nationalism synliggör dock att sprickan mellan dessa fraktioner inom den politiska högern inte är så djup som den ibland kan framstå. Vissa saker är de trots allt överens om. Inte minst verkar de alltmer enas om en syn på den ideala medborgaren som bärare av ett visst, och i någon mån etniskt kodat, humankapital.
Den politiska sociologen Christian Joppke – författare till boken Neoliberal Nationalism: Immigration and the Rise of the Populist Right (2021) – menar att det är en förenkling att ställa den slutna etnonationalismen mot den formellt öppna, demokratiskt-liberala statsnationalismen, så som ofta görs i samtida samhällsvetenskaplig analys och debatt, exempelvis i relation till den svenska kulturkanon som nyligen presenterades.
Joppke menar att den samtida europeiska migrationspolitiken präglas av en nationalism som inte direkt är etnisk och sluten, utan som istället vilar på exkluderande nyliberala logiker och värderingar. Enligt Joppke är detta en nationalism som har ersatt typiska liberala kärnvärden – såsom tron på individuella fri- och rättigheter – med en stark betoning på individuellt ansvar och prestation, meritokrati samt en övertygelse om konkurrensens värde, och som ytterst betraktar medborgarskap och rättigheter som något individen måste göra sig förtjänt av, företrädesvis genom arbete eller företagande.
Den migrationspolitik som tagit form i Sverige och många andra europeiska länder under det senaste dryga decenniet ska i ljuset av detta inte främst förstås som en reaktion mot den globalt orienterade nyliberalismen, utan som ett utslag av en ny politisk formation som införlivar nyliberalismens måttstockar och tillämpar dem för att markera gränsen mellan förtjänta och oförtjänta, mellan oss och dem. I praktiken går denna politik ofta ut på att attrahera högutbildad och högavlönad arbetskraft – samtidigt som övriga utestängs eller tilldelas en underordnad position som superexploaterbar arbetskraft.
På liknande sätt argumenterar historikern Quinn Slobodian för att den samtida alternativhögern, med Trumpismen som främsta exempel, ska förstås som en av nyliberalismens utlöpare. I Hayek’s Bastards: The Neoliberal Roots of the Populist Right (2025) lyfter Slobodian fram begreppet etnoekonomi för att beskriva de värden och principer som präglar synen på invandring och invandringspolitik inom den samtida amerikanska alternativhögern. Han framhåller, i likhet med Joppke, att det inte är en fullständigt sluten etnisk nationalism som dominerar dagordningen, utan snarare uppfattningen att invandringspolitiken bör ordnas utifrån en viss idé om humankapital.
Den idé som förfäktas inom dessa sammanhang vilar dock på en rasbiologisk uppfattning om att vissa etniskt definierade grupper – genom sin intelligens och strävsamhet – har en naturlig fallenhet att nå ekonomiska framgångar, medan andra saknar samma medfödda talanger. Den migrationspolitiska ordning som tongivande röster inom den samtida nordamerikanska alternativhögern förespråkar har alltså inte främst som mål att upprätta en etnostat, utan just en slags etnoekonomi, baserad på etniskt selektiva restriktioner som förenar en förnyad form av kulturrasism med en ekonomistisk syn på mänskligt värde som likställt med humankapital. Ytterst, menar Slobodian, vill man på så sätt försvara och återupprätta den ”fria världens” kapitalism.
Från etnoekonomi till kvalificeringskrav
I vilken mån hjärnorna bakom det aktuella förslaget om att införa kvalificeringskrav för välfärd ansluter sig till en sådan rasbiologiskt präglad vision låter jag förbli osagt. Klart är däremot att reformförslaget utgör ett tydligt exempel på hur tekniker hämtade från den nyliberala handboken i allt högre grad tillämpas för att avskräcka och motverka vissa typer av invandring och vissa grupper av invandrare.
Samtidigt visar den aktuella bidragsreformen på hur migrations- och integrationspolitiska ambitioner används som förevändning för att omforma välfärdsstaten som sådan – det som är kvar av den, vill säga. Givet att få numera tror att utförsäkringar är ett fungerande recept för att ”öka drivkrafterna till arbete” och därmed ”bryta ett långvarigt bidragsberoende” är det förstås strategiskt att rikta udden mot en grupp som är redan är grundligt ifrågasatt och misstänkliggjord – och som dessutom inte får rösta.
Den aktuella bidragsreformen är uppenbart ett försök att göra tillvaron ännu mer prekär för dem som sökt sig till Sverige på flykt undan förföljelse, krig eller malande fattigdom. Samtidigt utgör den ett angrepp på de återstående delarna av arbetarrörelsens samhällsbygge. Om Tidöregeringen lyckas i sina ambitioner att upprätta en tudelad välfärdsordning finns det alla skäl att ställa sig frågan vilka som står näst på tur att få sina sociala rättigheter inskränkta och villkorade.
Ännu är det dock inte för sent att stoppa reformen; regeringen hoppas att den ska godkännas av riksdagen under våren 2026. Det är en uppgift som borde engagera vänstern i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet.
Den rådande socialdemokratiska politiken går ut på att försvara en ordning byggd på inkludering-inom-territoriet, parat med en fortsatt ”stram migrationspolitik”. Så hoppas man alltjämt på att migrationsfrågan ska försvinna från den politiska dagordningen tillsammans med alla de migranter som numera stoppas redan vid gränsen mellan Turkiet och EU eller riskerar allt på livsfarliga smugglingsvägar.
Ett annat sätt att bemöta det aktuella förslaget, och det samtida giftermålet mellan nyliberal åtstramningspolitik och etnonationalistisk välfärdschauvinism, är att, som statsvetaren Peo Hansen, påpeka att det inte alls är någon förlustaffär att ta emot flyktingar. Den så kallade flyktingkrisen 2015 föranledde en injektion av statliga investeringar som fick tillväxtens hjul att snurra och som inte minst gynnade småkommuner och avfolkningsorter. Det är det Keynesianska argumentet.
Ytterligare ett sätt är att betrakta den samtida migrations- och integrationspolitiken som både ett medel och en arena för klasskamp – regressiv såväl som progressiv. Migrationspolitiken kan inte ses isolerat från ekonomiska frågor eftersom asylfrågan inte enbart är en värderingsfråga, utan en fråga om villkoren för solidaritet. Den samtida nationalistiskt och rasistiskt präglade åtstramningspolitiken vill få oss att tro att det finns en absolut motsättning mellan ett generöst flyktingmottagande och välfärd, men den fördelningspolitiska konflikten har aldrig stått mellan den inhemska arbetarklassen och mindre bemedlade migranter, utan mellan olika transnationella klassintressen.
Om den rådande nyliberala nationalismen sår split och försvagar arbetarrörelsens maktposition, måste vänstern svara genom att bygga allianser som återupprättar solidaritet och stärker arbetarklassens maktposition, inom och bortom landets gränser.
Det som är bra för flyktingar är påfallande ofta bra för arbetarklassen i stort. <<
Maria Persdotter är kulturgeograf och verksam vid Centrum för kommunstrategisk studier vid Linköpings universitet. Hennes pågående
forskning handlar om inre och yttre gränser i den svenska välfärdsstaten.
1Pelling, L. (2025). Färre än någonsin är ”bidragsberoende”. Dagens arena, 20 februari.
