Från ”Inte en man, inte ett öre” till nationell upprustning – Antimilitarism i historiskt perspektiv
Håkan Blomkvist tecknar försvarspolitikens och antimilitarismens idéhistoria inom arbetarrörelsen
Egentligen var det över redan då. Möjligheten för arbetarklassens internationalism och organisering över gränserna att hindra stormakternas krig. Två år tidigare tyckte sig den Andra Internationalens socialdemokratiska masspartier ha lyckats. Genom den socialistiska världskongressen i Basel 1912 och massprotester runt om i Europa verkade Balkankrigen ha hindrats från att utvecklas till världskrig. Långt upp i norr hade den svenska arbetarrörelsen ett antal år tidigare, 1905, hejdat ett krig mot Norge. Och världskongress efter världskongress deklarerade att den internationella arbetarklassen skulle göra allt för att stoppa krigen.
Men framgångarna var skenbara. När de moderna staterna mobiliserade hela sitt nationalistiska och militära maskineri bröts dåtidens arbetar- och fredsrörelser sönder som stickor. Fredrik Egefur undersökte i doktorsavhandlingen Gränslösa rörelser för fred 1889-1914, hur det kom sig att arbetar- och fredsrörelserna med sina miljontals anhängare inte lyckades stoppa det storkrig som redan kring sekelskiftet 18-1900 varslades vid rustningshorisonten. Hans fokus är oförmågan att samarbeta då klassfrågan höll rörelserna isär. De internationella fredsorganisationerna var i huvudsak borgerliga eller religiösa utan förankring i arbetarklassen och verkade för militärvägran eller skiljedom. Egefur visar hur deras idégods inte kunde hantera vare sig koloniala befrielse- eller nationella försvarskrig. Orden, eller ”pennan” som det ofta heter, var inte alls starkare än svärdet. När världskriget bröt ut 1914 hade de pacifistiska rörelserna ingenting att sätta emot. För arbetarrörelserna kunde saken stått annorlunda, åtminstone i teorin. Här fanns en social kraft som genom kollektiv mobiliseringsvägran och generalstrejker tänktes ha möjlighet att fysiskt förhindra krigen. Men kraften splittrades direkt.
När den tyska socialdemokratin, världens då starkaste arbetarrörelse, ställdes inför vad de trodde var ett försvarskrig mot Ryssland, försvann betänkligheterna. Marx hade, på sin tid, sett ett försvarskrig mot tsarismens Ryssland, ”Europas gendarm”, som det enda berättigade. August Bebel, den tyska socialdemokratins pionjär, förklarade att i händelse av krig mot Ryssland skulle även han dra på sig ”den fältgrå” uniformen. Ett krig mellan Ryssland och Tyskland handlade, tänkte sig den tidens tyska socialister, om nattsvartaste högerreaktion mot världens mest framgångsrika sociala reformarbete genom den tyska arbetarrörelsens försorg.
Genom den tidens militära paktsystem innebar dock kriget mot Ryssland också tyskt krig mot Frankrike. Den franska socialismens huvudkrafter var patriotiska i traditionen från franska revolutionen och Pariskommunen. Likt de revolutionära kommunarderna 1871 var det självklart att blåsa till strid mot de invaderande ”preussarna” 1914 likväl som drygt fyrtio år tidigare.
Den dåvarande socialdemokratiska arbetarrörelsen i Europa förenade egentligen på idéplanet flera olika förhållningssätt till såväl nationen som militärfrågan. Rörelsens ideologiska rötter gick tillbaka till både franska revolutionen och 1860-talets Internationella Arbetarassociationen, den första Internationalen. Den franska revolutionens radikala jakobiner hade gått i spetsen för ”medborgarnationen”, en republikansk radikal vänsternationalism som massmobiliserade den manliga befolkningen genom uppfinningen ”allmän värnplikt” mot kontrarevolutionens styrkor. Till skillnad från den växande tyska nationalismens etniska prägel var den franska ”civisk”, det vill säga utgick från ”politisk” grund i form av revolutionens medborgarideal. ”Le citoyen”, den manlige medborgaren, bestämdes inte från ras, ursprung eller vad vi idag kallar etnicitet utan från anslutning till och försvar för dessa ideal. Det var i förlängningen av striden för medborgarnationen som mänskligheten till sist skulle förenas i fred och lycka. Något som utvecklades av Anacharsis de Cloots från den yttersta vänsterns s k ”hébertister”. Han hade ersatt sin gamla adelstitel med beteckningen ”talesman för den mänskliga rasen” och propagerade för att göra Paris till den internationella staden, Cosmopolis, det ”Nya Jerusalem”. Likt övriga ledande hébertister avrättades han men idéerna levde vidare in i 1860-talets Första Internationalen där Marx och Engels var verksamma.
Den Internationella Arbetarassociationens stadga från oktober 1864 satte ”sanning, rättvisa och moral” som utgångspunkten för relationen mellan alla människor, ”utan hänsyn till hudfärg, trosuppfattning eller nationalitet.” Arbetarklassens frigörelse var varken ett ”lokalt eller nationellt utan ett socialt problem”. Inom rörelsen fanns starka krafter som överhuvudtaget inte ville befatta sig med nationella frågor, som de franska anhängarna av Pierre-Joseph Proudhon. De motsatte sig att internationalen uttalade sitt stöd för, eller ens diskuterade, den polska frigörelsekampen mot Ryssland. När det gällde kriget mellan Österrike och Preussen 1866 manade dock internationalens generalråd arbetarklassen till neutralitet med motiveringen att kriget handlade om rivalitet mellan stater och regeringar, något arbetarklassen inte borde lägga sig i utan istället kämpa för sin egen sociala och politiska frigörelse. Generalrådet hänvisade till Anacharsis de Cloots kosmopolitism med orden: ”De fattiga har inget fosterland, i alla länder lider de under samma onda och inser därför att gränserna som upprättats av de krafter som mer effektivt söker förslava folket måste falla. Det är de fattiga, fram för allt de fattiga, som kommer att förverkliga drömmen från den gode Anacharsis de Cloots – denne talesman för den mänskliga rasen – att förverkliga folkens stora federation.”
Men parallellt med den kosmopolitiska hållningen tog den Första Internationalen efterhand ställning för nationella rättigheter bland annat genom det stöd åt Polens och Irlands självständighetssträvanden som Marx pläderat för. Framväxten av nationella socialdemokratiska masspartier under årtiondena efter Pariskommunen och den Första Internationalens upplösning medförde en växande programmatisk och strategisk spänning mellan det fosterlandslösa och nationella. Även om den tidens socialister hade skapat en internationell sammanslutning var de från början omgärdade av nationalstatens politiska ramverk. Den inbyggda spänningen, som trappades upp till motsättningar och skilsmässor, skulle sätta sin prägel på socialisters självuppfattning och vägval under det kommande århundradet. ”Arbetarklassen har inget fosterland”, skrev Kommunistiska manifestet 1848. ”Ännu”, kunde ha tillagts.
När världskriget bröt ut 1914 hade arbetarrörelser på olika håll i Europa börjat segra sig in i de moderna nationalstater som vuxit fram efter Kommunistiska manifestets dagar. Därtill hade arbetarrörelserna aldrig varit pacifistiska i religiös eller borgerlig mening. Arvet från stormningen av Bastiljen och revolutionskrigens Europa vävde samman idéerna om den eviga fredens framtidsrike med ”folket i vapen”. Vid krigsutbrottets statliga samhällsmobiliseringar kunde bara minoriteter hålla fast vid Första Internationalens ställningstaganden från 1866. Vad en minoritetsvänster och Lenins ryska bolsjeviker kallade ett ”imperialistiskt krig” som krävde en defaitistisk hållning där den egna statens nederlag vore det ”mindre onda”, sågs av Andra Internationalens dominerande krafter som nationella försvarskrig; Serbiens försvar mot Österrike, Tysklands och Polens mot Ryssland, Frankrikes mot Tyskland, Englands till Belgiens försvar, Italiens mot Österrike osv. De enda exemplen på att arbetar- och folkliga rörelser i linje med Lenins förkunnelse lyckades sätta stopp för kriget var efter många krigsår genom våldsamma revolutioner i nederlagens och de statliga sammanbrottens spår, i Ryssland och Tyskland.
Att arbetar- och fredsrörelserna aldrig lyckades stoppa själva krigsutbrotten hade förstås inte bara att göra med idéernas värld. Inför militariserade statsmakters fulla styrka var den folkliga mobiliseringen i form av strejker och protester värnlös. Före kriget fanns en utbredd föreställning att i det moderna Europas sena 18- och tidiga 1900-tal hörde överhetens gränslösa massakrer på trilskande bönder och upproriska hantverkare till det förgångna. I maskinsamhället, hoppades många socialister, kunde arbetarklassen stoppa hela samhället med strejker och knapptryck – och göra repressionen maktlös. Kolonialkrigens bestialiska folkutrotningar låg bortom horisonten. I megadödens, bombernas och gasens lösgjorda brutalitet ställde sig saken annorlunda. Att vapenlöst möta beväpnade statsmakter redo för massakrer var som en dödsdom. Krigssammanbrotten, revolutionerna och inbördeskrigen i centrala och östra Europa från 1917 demonstrerade med blodig övertydlighet att varken reguljära eller irreguljära militärmakter, vita, röda eller gröna, tvekade en sekund inför att slakta vapenlösa civila, män, kvinnor och barn i hundratusen- ja miljontal. Timothy Snyders ”Den blodiga jorden” fingervisar om de närmast ofattbara offer som skördades under några korta årtionden där världskrig och inbördeskrig drog fram. Christopher Brownings ”Ordinary men”, om en reservpolisbataljons deltagande i Förintelsen, visar hur relativt enkelt det var att förmå även politiskt oengagerade genomsnittsmän att massmörda judiska civila
Kanske kan man säga att antimilitarismen efter första världskriget drastiskt ändrade karaktär, från löftesrikt framtidsinriktad fredsförhoppning till förtvivlad överlevnadsfråga.
För arbetarrörelsens dominerande krafter i de flesta länder utgjorde ”fosterlandsförsvar” inte längre någon främmande fågel. Socialismen var inte lika med nationsförnekelse utan de Cloots framtida eviga fred skulle uppnås genom nationernas samverkan, gränsernas successiva nedhyvling och folkens ”förbrödring”. Arbetarklasserna hade genom demokratiska reformer erövrat bitar av fosterlandet, nationsförsvar var inte längre klassfrämmande. Men genom internationell samverkan i bland annat Nationernas Förbund, kunde krigsrisker och militära rustningar minska. Av den pacifistiska eller upproriska antimilitarismen blev internationellt samarbete, nedrustning och fredspolitik – samt kritik av militaristiska former som kadaverdisciplin och krigskultur.
Utom för revolutionära anarkister, syndikalister och kommunister.
I det svenska sammanhanget kom framförallt syndikalismen att kanalisera den typ av antimilitarism som präglat förkrigstiden där pacifism förenats med antistatlig klasskamp. Arbetarrörelsen kunde aldrig understödja statlig militarisering och krig även om väpnad kamp kunde vara en sista utväg mot överhetens förtryck.
Även kommunisterna förenade retoriskt pacifistiska argument mot militarism med proletärbeväpning, men också med statligt, nationellt försvar. Men nu handlade det inte om den svenska, borgerliga, staten utan om arbetarklassens sovjetstat i Ryssland. Där saknade inte längre arbetarklassen ett fosterland. Likt revolutionens Frankrike 1791 eller Pariskommunen 1871 måste det försvaras även militärt.
”Inte en man inte ett öre till det borgerliga klassförsvaret”, den socialistiska antimilitarismens slagord före första världskriget betydde för de svenska syndikalisterna motstånd mot all statlig militärmakt som ytterst tänktes utgöra överhetens klassförsvar vare sig detta var blått, brunt eller rött. För kommunisterna gällde slagordet just borgerliga stater av svensk typ, inte socialistiska stater, som Sovjetunionen.
Båda linjerna bröts sönder inför fascismen och det följande, andra världskriget. Efter hand kom de alla att, från olika utgångspunkter och för olika sidor, ställa sig bakom väpnad kamp även från staters sida, inklusive borgerliga staters. Liknande utveckling kom att prägla de flesta socialistiska strömningar som tidigare propagerat mot militarism i dess olika former. Hur vanmäktig den rent pacifistiska antimilitarismen framstod gentemot fascismen illustreras av ”Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget” i Sverige från 1935, där Elin Wägner med flera fredsaktivister i olika omgångar försökte mobilisera till protester mot civilförsvar, luftskydd och militär beredskap men med minskande gensvar och utan resultat.
Lenins bolsjeviker hade i Ryssland 1917 proklamerat ”krig mot kriget” för att störta de regimer som varit ansvariga för världskriget och nå en demokratisk fred utan annekteringar. Att benämna en sådan inriktning ”antimilitaristisk” vore väl generöst då den inte kunde genomföras utan vapenmakt. Själva termen ”antimilitarism” var heller inte någon som gärna brukades av de ryska bolsjevikerna hur populär den än var bland deras anhängare västerut. Den landsförvisade revolutionären Leo Trotskij som en gång byggt upp Röda Armén avvisade termen till förmån för ”proletär militarism” inför mötet med 1930-talets fascistiska stormvåg. Arbetarklassen måste, menade han, beväpna sig och i Spanien bygga upp en centraliserad Röd Armé mot fascismen, lokala miliser hade ingen chans mot Francos militärer. Det synsättet kom att sätta sin prägel på hans amerikanska anhängare, trotskisterna i Socialist Workers Party, SWP, vid ingången till andra världskriget 1940. ”Antimilitarism var riktig när vi kämpade mot krig under fredliga tider”, förklarade partiledaren James P Cannon hösten 1940. ”Men nu har vi ett nytt läge av universell militarism. Det är uppenbart att allt över hela världen inte kommer att avgöras av massmöten, inte av petitioner, inte av strejker, inte ens av massdemonstrationer på gatorna. Allt kommer att avgöras av militära medel med vapen i hand. Så kan vi nu vara antimilitarister? Absolut inte, utan motsatsen.” Det proletära militärprogrammet handlade istället, menade Cannon i Trotskijs efterföljd, om arbetarkontroll över mobilisering, militär träning, utväljande av befäl med mera. Det hindrade inte SWP från att motsätta sig USA:s inträde i det ”imperialistiska kriget” och få hela sin ledning fängslad för krigsmotstånd.
I den Fjärde International Trotskij hade inspirerat till 1938 gick många skilda vägar på just frågan om nationellt militärt försvar. De franska trotskisterna delades mellan PCI som 1940 propagerade för nationellt försvarskrig mot den tyska invasionen och anslöt sig till den väpnad motståndsrörelsen och CCI som höll fast vid ”proletärer i alla länder”, bedrev underjordiskt arbete på fabriker och propagerade ”förbrödring” mellan arbetare oavsett uniform.
Efter kriget var den tidigare formen av antimilitarism, både den pacifistiska och den klassorienterat antistatliga, närmast utraderade, åtminstone i den svenska arbetarrörelsen. Både socialdemokrater och kommunister stod för ett starkt nationellt militärt försvar utan NATO-anslutning. Syndikalismen hade återförenats kring allmänt avståndstagande mot krig och rustningar men tog samtidigt bestämt avstånd från att ”avrusta demokratin” mot det ”kommunistiska hotet” från öster. Som en närmast bisarr rest av äldre antimilitarism framstod Albin Ströms lilla vänstersocialistiska parti som förespråkade medlemskap i NATO för att i skydd av kärnvapenparaplyet kunna militärt avrusta Sverige.
Kanske kan man säga att den gamla antimilitarismens två huvudspår, motstånd mot militärt våld och våldskultur tillsammans med motstånd mot statlig överhetsmakt, gärna betraktad som borgerlig, tog sig uttryck på andra sätt, som fredsrörelser för militär nedrustning, internationell avspänning, motstånd mot svenskt atomvapen och för kärnvapenfria zoner. Med vänsterradikalismens 1960- och 70-tal återkom de två huvudspåren i nya former. ”Vägra döda, vägra värnplikt” från VCO, Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation, ljöd som ett eko från det pacifistiska spåret medan stödet för antikoloniala befrielserörelsers väpnade kamp mot den ”egna” imperialistiska världen mer handlade om motståndet mot de borgerliga staternas militärmakter. Inte sällan förenades de båda spåren i samma person.
Idag med storkrig mitt i Europa och risken för kärnvapenattacker återkommer alla de frågor och skiljelinjer som arbetarrörelserna brottats med i halvtannat sekel. Hela raden från krigsvägran och avrustning till klassbeväpning eller nationell försvarsupprustning tränger sig fram, inte minst inom vänstern. Frågan är om vi redan befinner oss i den universella militariseringens värld där allting avgörs med vapen i hand, eller om freden och dess metoder ännu har en chans.
Håkan Blomqvist är historiker knuten till Södertörns högskola med inriktning på arbetarrörelsen, nationalism och rastänkande. Bland hans senaste böcker märks Socialism på Jiddish och Potatisrevolutionen.