Kärlek & kapitalism

Vad är kärlekens roll under kapitalismen? Är den enbart en ideologisk slöja som döljer hemarbetets reella ojämlikheter, eller har kärleken potential att överskrida kapitalets och patriarkatets makt? Den här texten undersöker den moderna kärlekens motsägelsefulla natur som en källa till förtryck såväl som frihetspotential.

I denna essä förespråkar jag en kärleksetik som grund för radikal politisk förändring. Denna kärleksetik definierar jag som ett ömsesidigt förverkligande av frihet – en frihet i form av omsorg, uttryckt i ett gemensamt erkännande av vår ömsesidiga sårbarhet och individens autonomi. Denna förståelse av kärlek menar jag utgör ett kraftfullt verktyg för marxistisk-feministisk samhällskritik: den blottlägger hur kapitalismen förtrycker kvinnor och urholkar omsorg, men lyfter också fram kärlekens frigörande potential.

Ömsesidig kärlek kräver ett samhälle bortom kapital och patriarkat, där frihet förverkligas genom att vi tillsammans tillåts vara sårbara. Inspirerad av Simone de Beauvoir kallar jag denna samhälleliga princip för autentisk kärlek. I den autentiska kärleken uppstår den enskilde individens autonomi endast i gemenskap med andra. I min mening utgör detta ett politiskt ideal som pekar mot en kommunistisk ordning, där mellanmänsklig omsorg inte förmedlas av kapitalistiska och patriarkala institutioner.

Marxistiska feminister bör ta kärleken på allvar – inte bara som ett begrepp som synliggör förtryck, utan också som en form av frihet. Att kasta ljus på kärleken – eller dess frånvaro – är ett sätt att förstå och kritisera det samhälle vi lever i, och detta har blivit viktigare än någonsin.

Kärlekens motsägelsefulla grunder
I kapitalismen idealiseras kärlek som ett uttryck för individens autonomi: man kan inte tvinga någon att älska, och det som görs av kärlek anses ha ett känslomässigt egenvärde. Detta kärleksideal är tätt sammanvävt med romantiken, borgerlig individualism och det hemmafruideal som växte fram under kapitalismens barndom i 1700- och 1800-talens västvärld.

Den industriella expansionen under denna period fick långtgående konsekvenser för arbetarklassens hälsa och liv. Låga löner, farliga arbetsmiljöer och omänskliga arbetsvillkor orsakade så hög dödlighet att barnafödandet inte räckte till för att reproducera arbetskraften. I Cannibal Capitalism (2022) skriver Nancy Fraser att denna kris lade grunden för det borgerliga hemmafruidealet. Kvinnans uppgift skulle vara att ta ansvar för barn, hushåll och anhöriga, medan mannen skulle stå för försörjningen. Denna struktur syftade till att stabilisera arbetarklassens hälsa och därmed säkra kapitalackumulationen över tid.

Som Fraser påpekar är hemmafruidealet endast begripligt mot bakgrund av kapitalismens uppdelning mellan det privata och det offentliga. Kvinnors omsorgsarbete är i kapitalismen avgörande för arbetarklassens reproduktion och för systemets långsiktiga bestånd, men genererar ingen direkt profit. Därför skiljs det ofta både tidsligt och rumsligt från lönearbetet. Det privata framstår som omsorgens sfär, det offentliga som konkurrensens och produktionens. Det förstnämnda betraktas som kvinnligt, det senare som manligt.

Hemmafruidealet stöddes i sin tur av romantikens ideologi. Hemmafrun skulle inte enbart säkerställa familjens fysiska hälsa – lika central var hennes känslomässiga funktion. Fraser beskriver att hemmafrun under denna tid framställdes som ”ängeln i hemmet”, eller en känslomässig fristad i en kall, hjärtlös och opersonlig värld. Den marxistiska filosofen Alva Gotby formulerar detta skarpt: hemmafruns arbete skulle utföras av kärlek. På så vis döljs kvinnors arbete i hemmet bakom en ideologisk slöja – det som utförs i kärlekens namn framstår inte som en börda, utan som ett uttryck för kvinnans fria vilja och som något med ett känslomässigt egenvärde.

Naturligtvis var detta ideal långt ifrån verkligheten för de flesta arbetarklassfamiljer, som saknade ekonomiska förutsättningar att leva enligt en kärnfamiljsstruktur. För majoriteten av kvinnor innebar det i stället att den dubbla bördan – som arbetare både i hemmet och i produktionen – cementerades. Det var först i och med välfärdsstaternas framväxt under 1900-talets mitt som hemmafruidealet i praktiken blev tillgängligt för delar av arbetarklassen.

Hemmafruidealet har alltså en komplex historia i kapitalismen. Samtidigt är detta ideal centralt för att förstå hur kärlek i detta produktionssätt hänger ihop med ett romantiskt, heterosexuellt och patriarkalt familjeideal. Här spelar även borgerlig individualism en avgörande roll.

Enligt den borgerliga individualismen betraktas individen ha ett egenvärde, en fri vilja och därmed makt och ansvar att styra över sitt liv. Marx poängterade däremot att denna individualism i kapitalismen är en ideologisk chimär, som fördunklar individens materiella, historiskt betingade och sociala levnadsvillkor. I Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin (1858) skriver han bland annat att det kapitalistiska produktionssättet, som reducerar individen till ett medel för produktion, aldrig fullt ut kommer kunna förverkliga arbetarens individuella frihet.

En liknande princip kan sägas gälla för kvinnor. Genom deras obetalda eller underbetalda omsorgsarbete – det reproduktiva arbetet – görs exploateringen av lönearbete möjlig. Den institutionaliserade heterosexualiteten, idealiserad genom hemmafrun, blir en bärande struktur för kapitalismens fortlevnad: utan reproduktion, ingen produktion. Samtidigt vilar detta på ett verkligt, om än motsägelsefullt, antagande om att kvinnor trots allt är fria. I kapitalismen framstår patriarkalt förtryck som ett resultat av kvinnors egna val. De underordnar sig – i kärlekens namn.

Häri uppstår alltså kärlekens motsättning. Trots att kärleken idealiserar frihet likställs den med en patriarkal heterosexualitet. I ett sådant samhälle kan kvinnor aldrig fullt ut erkännas som individer – deras individualitet underordnas kapitalets behov av reproduktiv stabilitet.

Mot denna bakgrund menar jag att kapital och patriarkat är djupt sammanflätade. Kapitalismens grundläggande mekanism – produktionen av mervärde genom exploatering av lönearbete – är i teorin könsneutral, men har historiskt möjliggjorts genom separationen mellan det privata och det offentliga. Ett kapitalistiskt samhälle utan denna uppdelning är svårt att föreställa sig. Dess patriarkala form är visserligen ingen funktionell nödvändighet, men likväl en djupt inrotad historisk konsekvens av kapitalismens verkanssätt.

Även om patriarkala strukturer föregick kapitalismen och i teorin kan bestå bortom den, är det patriarkat vi känner till i dag i praktiken, obegripligt utan sin relation till det kapitalistiska produktionssättet. Att kärleken växer fram som ett motsägelsefullt ideal just inom kapitalismen visar detta tydligt. Den lovar individuell frihet, men bidrar samtidigt på en ideologisk nivå till att rättfärdiga och upprätthålla patriarkala strukturer.

Även om vi idag – åtminstone inom många liberala demokratier – har formell jämställdhet, kvarstår den patriarkala heterosexualiteten som norm för hur det reproduktiva arbetet organiseras. Hemmafruidealet kan inte längre rättfärdigas, men omsorgsarbetet i det privata bär alltjämt på en känslomässig och ideologisk dimension: det förväntas idealiskt sett utföras av kärlek. Hemmets sfär är fortfarande förknippad med känslor och femininitet, medan det offentliga präglas av en maskulin, känslomässig distans och konkurrens. Genom denna separation mellan det privata och det offentliga konstrueras kvinnligt och manligt som varandras motsatser – och i ett samhälle där profit utgör den högsta principen kommer omsorg och känslomässig närhet alltid att nedvärderas och undergrävas.

Kärlek som frihet: från Hegel till Beauvoir
En kritik av kärlek i kapitalismen synliggör detta samhälles oförmåga att förverkliga ett av sina mest centrala löften: individens frihet. Just därför är det också avgörande att klargöra vad detta frihetsideal faktiskt kräver – och hur det besitter en emancipatorisk potential.

Med rötter i den borgerliga individualismen vilar kapitalismens kärleksideal på föreställningen att varje individ har ett egenvärde – ett erkännande av och en respekt för den enskildes integritet och autonomi. Men i detta ideal ryms också en paradox: kärleken blottlägger människors sårbarhet och ömsesidiga beroende, och den förväntas skapa känslor av närhet, omtanke och gemenskap.

Det var G. W. F. Hegel som inom västerländsk filosofi först satte ord på denna paradox – att kärlek samtidigt idealiserar individens oberoende och synliggör mellanmänskligt beroende. Hegel menade att individer genom sina olikheter kan uppnå en symbiotisk enhet. Kärlek är för honom inte enbart en känsla, utan en etisk relation, där ens egna frihet uppstår genom erkännandet av den andres. Han definierade således kärlek som ett ömsesidigt erkännande av varandras individualitet.

Hegel förespråkade detta som ett ideal för det moderna äktenskapet: i en tid då traditionella familjestrukturer löses upp, menade han att det enbart är kärlek som kan binda de äkta makarna samman. Han beskrev även kärlek som en slags modern kultivering av det han kallade för ”de naturliga relationerna”, det vill säga mänskliga emotionella, reproduktiva och fysiska behov. Kärlek är alltså det som omvandlar ”de naturliga relationerna” till en frihetsrelation.

Att tillsammans erkänna varandras individualitet är dock en ständig balansgång. Hegel underströk att en sådan relation lätt kan slå över till dominans, där den ena individens subjektivitet förverkligas på bekostnad av den andres. Detta beskriver han genom herre–träl-dialektiken: herren förnekar trälen erkännande och agens, men är beroende av trälens förmåga till erkännande för sin egen existens. I denna insikt ligger trälens möjlighet till motstånd – han bär på potentialen att undergräva herrens makt.

Även om Hegel var liberal och idealist, och av dessa skäl kritiserades av Marx, finns det en poäng i att läsa hans kärleksbegrepp i relation till den moderna kapitalismen. Hans förståelse av kärlek kan användas som ett kritiskt verktyg: den pekar på individens egenvärde som en grund för gemenskap, samtidigt som detta systematiskt undergrävs genom kapitalismens verkanssätt. I kapitalismen framstår oberoende (manligt) och känslomässig närhet (kvinnligt) som oförenligt. I Hegels modell är dessa principer integrerade.

Inom den feministiska idétraditionen är det troligen Simone de Beauvoir som tydligast använt Hegels kärleksbegrepp i en kritik av patriarkal makt. I Det andra könet (1949) formulerar hon den kända tesen att kvinnan i patriarkala samhällen konstrueras som den Andre i relation till mannen – som det partikulära och avvikande i förhållande till det universella och mänskliga. Beauvoir menade att denna maktdynamik främst upprätthålls i heterosexuella relationer i kärlekens namn, där kvinnan tilldelas sitt existensberättigande genom sin relation till mannen.

Enligt Beauvoir är däremot inte detta ett uttryck för kärlek. Hon gör en distinktion mellan autentisk och icke-autentisk kärlek. Med autentisk kärlek avser Beauvoir en frihetsrelation – likt hur Hegel beskrev det – där individerna genom ett ömsesidigt erkännande möjliggör varandras fulla potential komma till uttryck.

Den patriarkala kärleken – där mannen gör sig beroende av kvinnans ofrihet för att upprätthålla sin makt – är i grunden icke-autentisk. Beauvoir visar, i linje med Hegels herre-träl-dialektik, att denna makt är instabil: eftersom mannen är beroende av kvinnans underordning uppfattar han henne samtidigt som ett ständigt hot. Därför måste hon kontrolleras. Hon förpassas till hemmets sfär, och intar rollen som moder, hushållerska och ett objekt för mannens sexuella tillfredsställelse. Han kan i sin tur framträda som en fri individ i det offentliga. På så vis är den patriarkala, icke-autentiska kärleken oupplösligt förbunden med uppdelningen mellan det privata och det offentliga.

Beauvoir påpekade dock att mannens frihet är en illusion – i ett patriarkalt samhälle kan varken kvinnor eller män förverkliga sin fulla mänskliga potential. Den autentiska kärleken, som överskrider femininitet och maskulinitet, ligger därför i bådas intresse. Beauvoir skriver: ”Den dag när det blir möjligt för kvinnan att älska i styrka … då kommer kärleken för henne liksom för mannen att bli en källa till liv och inte en dödlig fara.”

Det är Beauvoirs feministiska läsning av Hegels kärleksbegrepp som gör det fruktbart att placera hans tänkande inom ramen för en kritik av kapitalismens patriarkala strukturer. En av den moderna kärlekens grundvalar – det mellanmänskliga beroendet – nedvärderas i kapitalismen, förpassas till det privata och förvrängs till en kvinnlig börda. En sådan kärlek är i grunden icke-autentisk.

Den autentiska kärleken kräver i stället att sårbarhet görs till ett gemensamt åtagande. Som Hegel påpekade utgör kärlek en slags kultivering av grundläggande kroppsliga och emotionella behov och begär. Filosofen Axel Honneth, influerad av Hegel, menar att kärlek handlar om att kunna uttrycka den sårbarhet som man, i egenskap av att vara människa, inte kan tillgodose sig på egen hand. Just detta är den autentiska kärlekens frigörande potential. Genom att blottlägga människors ömsesidiga beroende av varandra pekar den mot ett annat samhälle än det kapitalistiska. Individens autonomi uppstår endast genom ömsesidig omsorg och sårbarhet.

Hegel betraktade den ömsesidiga kärleken som ett ideal för det moderna äktenskapet. Jag menar i stället, i linje med Beauvoir, att denna form av kärlek pekar bortom heteronormativa institutioner. Om kärlek handlar om att se oss själva i varandras sårbarhet, kan den inte begränsas till en enda, snävt definierad relationsform.

För att den autentiska kärleken ska bli verkligt frigörande måste den även tillämpas bortom den intima sfärens gränser – den måste göras till en samhällelig princip. På så vis är kärlek i grunden politisk. Till skillnad från Hegel menade Beauvoir att det ömsesidiga erkännandet av varandras frihet är oupplösligt förbundet med frihet på samhällets alla nivåer, och kräver en kontinuerlig, kreativ återupptäckt kring vilka vi är – bortom kvinnligt och manligt.

Kärlekens krav på radikal samhällsförändring
Den autentiska kärleken kräver att vi genom ömsesidig omsorg och sårbarhet kan se oss själva i varandra. Kapitalismen har banat väg för detta ideal, men är oförmöget att fullt ut förverkliga det. Även om det finns ljusglimtar – människor som i gemenskap med andra kan vara olika – är det ett löfte som ständigt bryts. Detta innebär dock att vi kan och bör ställa krav på genuin frihet. Autentisk kärlek är alltså, som Beauvoir skrev, en princip som pekar mot en annan samhällsordning.

När kärlek blir en fråga för enbart den närmaste kretsen av anhöriga, utmanas inte det kapitalistiska produktionssättets institutionella grundvalar – dess uppdelning mellan det privata och det offentliga – på allvar. Grundproblemet är inte enbart att kärlek i kapitalismen förvrängs till en ”kvinnofråga” och nedvärderas därefter. Att den förpassas till den privata sfären försvårar också ömsesidig omsorg och sårbarhet i allt samhälleligt liv utanför hemmets gränser. I stället överskrider den autentiska kärleken det privata och det offentliga.

Att generalisera ömsesidig omsorg och sårbarhet bortom hemmets vrå kallar den marxistiske feministen M. E. O’Brien för kommunistisk social reproduktion. Enligt henne kräver kommunismen att mänskliga behov tillgodoses utan att kapitalistiska institutioner fungerar som medlare. Idén hämtar hon från Aleksandra Kollontaj, som menade att den kommunistiska moralen kräver kamratlig kärlek, det vill säga en gemenskapskärlek som bygger på solidaritet. I ”Bered plats åt ’den bevingade Eros’: brev till en ung arbetarkvinna” (1932), skrev Kollontaj:
En social struktur som är byggd på solidaritet och samarbete kräver … att det finns en högt utvecklad ’kärlekspotential’ i samhället, det vill säga att människorna är i stånd att känna äkta medkänsla. Solidariteten kan inte existera utan detta. Därför strävar den proletära ideologin efter att hos varje medlem av arbetarklassen väcka och stärka förmågan till medkänsla för kamraternas begär och behov, till en riktig förståelse för andras önskningar och en djupgående medvetenhet om sammanhållningen med de andra medlemmarna av gemenskapen.

Kollontaj menade att den kamratliga kärleken innebär att individen kan utveckla sin fulla potential, att kvinnan betraktas som mannens jämlike, att kärleken får en mångfald av uttryckssätt och att dess betydelse även omfattar den bredare gemenskapen. Hon ansåg att den borgerliga familjestrukturen – där kvinnan underkuvas mannen – förespråkar en falsk form av kärlek, eftersom den inte möjliggör för individen i allmänhet och kvinnan i synnerhet att förverkliga sig själv och knyta meningsfulla sociala band.
I kontrast till detta framstår den kommunistiska kärleken enligt Kollontaj som obunden av den borgerliga moralen som reducerar kärlek till en privatsak. Hon betraktade kärlek i stället som en social, politisk och kollektiv angelägenhet. Även om kärleken i kapitalismen får en omedelbar existentiell betydelse för individen i de nära relationerna, rymmer dess grundläggande princip – frihet – en politisk potential som pekar mot en radikal samhällelig omvandling bortom exploatering och förtryck.

Den feministiske filosofen bell hooks har på ett liknande sätt betonat att ett samhälle byggt på patriarkalt, rasistiskt och klassbaserat förtryck i grunden är ett kärlekslöst samhälle. Enligt henne är en kärleksetik grundbulten i kampen för social rättvisa. Den kräver att vi, genom samhörighet och medkänsla, tillåts vara olika – att i hegeliansk bemärkelse se oss själva i den andre och kreativt röra oss mot en öppen framtid. Som politiskt verktyg synliggör kärlek dominans, uppmuntrar till solidaritet och kräver en annan samhällsordning.

Här vill jag understryka att en generaliserad kärleksprincip inte innebär att de intima relationerna bortom kapitalismen skulle urvattnas på närhet och personligt erkännande. Snarare handlar det om att bredda intimitetens möjligheter och att möjliggöra en form av sårbarhet som inte är medierad av förtryck och exploatering.

Jag menar att det är särskilt akut att lyfta fram den autentiska kärleken som ett politiskt verktyg i en tid då nyfascismen vinner mark och folkmord tillåts fortgå. Det har nog aldrig varit så radikalt som nu att lyfta fram vikten av att kunna se varandra i vår sårbarhet och ömsesidiga beroende. Att kasta ljus på den autentiska kärleken handlar inte enbart om att få syn på hur kapitalismen konsekvent undergräver sina löften om frihet. Det handlar också om att våga blicka framåt och föreställa sig något annorlunda. <<

Veronica Flyman är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet där hon skriver på en avhandling om singelskap, kärlek och alienation i det samtida Sverige.