I jakten på kärlek har allt fler människor vänt sig till dejtingappar – men bakom löftet om närhet döljer sig en marknad styrd av kapitalets logik. Istället för att sammanföra människor mot ett gemensamt mål, tycks apparna profitera på våra drömmar, vår ensamhet och våra misslyckanden. Den här texten undersöker hur kärlekens digitala landskap alltmer formas av kapitalismens behov, där våra mest intima begär förvandlas till råvara i ett system som både exploaterar och förstärker könade konflikter.
Idag möter en allt större andel människor sina sexuella och/eller kärlekspartners genom dejtingappar. Tittar vi på ett svenskt sammanhang talar siffrorna sitt tydliga språk: i åldersgruppen 15–34 dejtar en tredjedel genom appar, och nästan hälften säger att de har använt internet i sin jakt på en partner. Faktum är att var femte person i en relation idag har träffat sin partner genom en dejtingapp. Den typen av möten som en gång krävde fysiska kontaktytor på arbetsplatser, i vänskapskretsar, på den lokala baren eller genom slumpmässiga möten, har idag i hög grad förskjutits till en digital arena där intimitet och algoritmer möts. Samtidigt som detta skulle kunna förstås som ett breddande av dejtandets ”jaktmarker”, vilket borde förbättra förutsättningarna för parbildning, ser vi i många länder världen över en ökning av antalet singlar, både i absoluta tal och som andel av befolkningen. Sociala, ekonomiska och kulturella omvandlingar har gjort det möjligt för allt fler att leva som singlar, och många väljer, och/eller framhåller positiva aspekter, av att leva utan en partner.
Det finns dock även många som faktiskt vill hitta en romantisk partner men som har svårt att lyckas. Sådana misslyckanden har kommit att ta sig politiska uttryck där inställningen till dejtingmarknaden ofta präglas av en polarisering mellan könen. I ena änden av denna polarisering finner vi så kallade incels, män som beskriver sig själva som ofrivilligt celibatära och som upplever sig vara förlorare på en kärleks- och sexmarknad där de menar att kvinnor har makten. Incels utgör en del av den så kallade “manosfären”. Detta större ”toxisk-maskulina” sammanhang präglas de av en antifeministisk och ofta misogyn världsbild, som rönt uppmärksamhet inte minst då den ibland tagit sig uttryck i dödligt våld. I den andra änden av den polariserade diskussionen om heterosexuell kärlek och dejting finner vi kvinnor som helt tappat tron på dejting och relationer med män och som i radikalfeministisk anda ser relationen mellan könen som ofrånkomligt präglad av makt och objektifiering. I en välspridd essä från 2019 kallade Asa Seresin detta ökade ifrågasättande av heterosexuella relationer som en möjlig plats för jämställda och sunda relationer för en form av “heteropessimism”, ett begrepp som sedan dess har dykt upp i allt från akademiska bloggar till livsstilsmagasin som Cosmopolitan.
Båda dessa extrempositioner representerar minoriteter, men de känslor och erfarenheter som de uttrycker är mer utbredda och säger något viktigt om vår samtid. De pekar på den explosiva politiska kraft som ligger i frustrerade behov av sex och närhet, och på de konfliktlinjer mellan könen som sådan frustration lätt tar sig uttryck i. Här blir singelskap inte bara en individuell erfarenhet, utan speglar djupare sociala spänningar som formar vår tid. Men varför tar konflikten kring närhet och sex sig form som en könskonflikt? Finns det andra konflikter som skulle kunna få mer utrymme, som möjligtvis till och med bär på en progressiv kraft?
Feministiska marxister har länge påpekat att kapitalismen påverkar våra kärleksrelationer och intima liv. Kärlekens former, dess villkor och de förväntningar vi knyter till den kan inte förstås isolerat från kapitalismens utveckling. Särskilt den sociala reproduktionsteorin har argumenterat för hur vår förståelse av kärlek – villkorslös, autentisk, livslång – sammanfaller med kapitalismens behov av att dölja det omsorgsarbete som utförs – främst av kvinnor – i hemmet. När detta arbete framställs som ett rent uttryck för känslor och inte även erkänns som en grundläggande funktion i samhällsekonomin, förvandlas det från en potentiellt politisk konfliktyta till en intim och privat angelägenhet.
Men det är inte bara själva förståelsen av kärleken och dynamiker inom ramen för kärleksrelationer som påverkas, utan också vår jakt på den. Att det idag kan kännas svårare att träffa en partner än tidigare är i sig något som går att förstå utifrån kapitalismens expansion och dess sätt att tränga sig in i allt fler delar av livet. I sin introduktion till den italienska tänkaren och aktivisten Sandro Mezzadra och hans australienska kollega Brett Neilson i den nyutkomna antologin Samtida marxistisk teori (2025), beskriver Viktor Mauritz hur kapitalismen ”i allt högre grad riktar in sig på extraktionen av värde ur sociala allmänningar och gemenskaper” och att Mezzadro och Neilson här särskilt framhäver ”den digitala kapitalismens extraktion av värde ur våra sociala interaktioner på digitala plattformar”. Det handlar om en form av digital kapitalism som bland annat tjänar pengar på våra interaktioner online – som likes, kommentarer och delningar – genom att omvandla dem till data som säljs vidare eller genom reklamintäkter.
I fallet med dejtingappar skapar detta en särskild spänning. Människor söker sig dit med en dröm: att finna kärlek, ofta förstådd som en långvarig och monogam relation. Appar som Tinder och Hinge säljer på sitt sätt just denna dröm, men deras affärsmodell bygger på att drömmen aldrig helt uppfylls för den stora majoriteten av kärlekstörstande singlar. Dejtingappar kan försvåra möten och skapa beroende genom att designas för att maximera engagemang snarare än lyckade relationer. Forskning visar att plattformar kan tjäna på att förlänga användarnas sökprocess genom att sänka matchkvaliteten, och algoritmer tenderar att gynna populära användare – vilket kan snedvrida konkurrensen för andra. Dessutom har appar kritiserats för beroendeframkallande funktioner som swipe-loopar och betalväggar, vilket förstärker ett belöningssökande beteende snarare än meningsfulla kontakter. Företagens vinst bygger kort och gott på att de håller människor kvar i sökandet, i det oändliga swipandet mellan profiler, i den ständiga känslan av att kanske är nästa matchning den rätta. Skulle appen verkligen leverera det den lovar – en trygg, stabil och livslång relation – skulle det innebära att en användare vars digitala aktivitet kan profiteras på förloras. Målet för ägaren till dejtingappen är alltså att en majoritet av användarna aldrig helt finner vad de söker, utan istället fortsätter cirkulera i ett digitalt rum där varje ny matchning både kan kännas som en chans och som en påminnelse om tomheten i den föregående. Samtidigt måste det finnas en reell framgång för vissa och/eller en inbillad potential till framgång, annars hade användarna trots allt lämnat apparna. På så vis blir kärleken, kanske mänsklighetens mest intima och sårbara strävan, ett fält för kapitalistisk extraktion – en vara som aldrig fullt ut kan levereras, men som alltid kan marknadsföras på nytt.
Man skulle kunna tycka att insikten om att apparna i sig tenderar att försvåra snarare än möjliggöra kärlek borde leda till en vägran att låta kapitalet kapitalisera på våra mest intima begär. Den uppenbara motsättningen mellan vad människor söker – kärlek, intimitet, varaktighet – och vad apparna faktiskt erbjuder – oändliga val, omedelbara belöningar och ständiga avbrott – skulle kunna vara en språngbräda för kapitalkritik. Vår jakt på kärlek, som i sig avslöjar kapitalismens förmåga att göra även den mest existentiella längtan till en marknad, skulle här kunna fungera som en utgångspunkt för en bredare politisering. Man hade kunnat föreställa sig att kärlekens förtingligande och exploatering av våra mest privata känslor och sårbarhet skulle väcka en kollektiv insikt om systemets cynism.
Även om det finns en utbredd kritik mot dejtingapparnas kommersialisering av kärleken, tycks det inte vara motsättningen mellan kapital och kärlek som har blivit politiskt och ideologiskt central – utan snarare motsättningen mellan kvinnor och män. I vår forskning inom ramen för projektet Ofrivilligt celibat och singelskap – genus och sårbarhet i den prekära kärlekens tid visar vi på hur dejtingplattformarna fungerar som en scen där gamla genuskonflikter spelas upp på nytt, men med annan rekvisita och delvis andra repliker. Män lyfter ofta upp sina svårigheter på dejtingapparna som ett uttryck för feminismens hyckleri, och menar att berättelsen om mäns makt och kvinnors maktlöshet inte längre stämmer. Detta narrativ – att män marginaliseras i kärlekens digitala tidevarv – återkommer alltså inte bara i de mest extrema hörnen av nätet, utan också i bredare lager av den manliga befolkningen. I våra intervjuer med långvarigt ofrivilliga singelmän beskriver många av männen sig som maktlösa, och kvinnorna som de som i själva verket håller i taktpinnen. Också i vår enkätstudie bland den bredare svenska befolkningen uttrycker en del av männen – i olika åldersgrupper och både singlar och de som är i en relation – att män är förlorare i det samtida samhället, bland annat i relation till kärlek och sex.
Stämmer detta? Både ja och nej. Det är ett välkänt faktum att män i onlinedejting generellt riktar mycket mer uppmärksamhet mot kvinnor än tvärtom. Delvis beror det på att det finns något fler män på apparna, men främst är det ett uttryck för traditionella heterosexuella uppvaktningsmönster, som i och med apparnas teknologiska mekanismer tenderar att förstärkas så att män gillar kvinnors profiler mer urskillningslöst, medan kvinnor är selektiva och ofta får rollen som grindvakter. I bemärkelsen att män generellt riktar mer intresse mot kvinnor än omvänt kan kvinnor ses som onlinedejtingens vinnare, då de har fler möjligheter att välja bland potentiella partners. I våra intervjuer med ofrivilliga heterosexuella singlar framträder att erfarenheten av onlinedejting som en oavbruten ström av avvisanden eller – ännu oftare – frånvaro av respons är vanligare bland män än kvinnor. Sådana erfarenheter urholkar en självkänsla som ofta redan är på botten efter år av ensamhet. Ibland leder erfarenheten till ett självförakt, men många gånger också till ett förakt mot de som avvisar: kvinnorna.
I ljuset av detta är det viktigt att ställa frågan om den uppmärksamhet som kvinnor får mer av än män alltid är av godo. Och om kvinnor verkligen kan ses som ”vinnare”. I våra intervjuer ifrågasätter kvinnorna själva denna bild genom att peka på de bördor och risker som följer med att vara mottagare av mäns kontaktförsök i massiv skala. För många kvinnor är det nästan praktiskt ogörbart att gå igenom alla profiler som söker kontakt och några av de kvinnliga ofrivilliga singlar vi intervjuade uppgav att de blivit snudd på utbrända av att internetdejta. Mönstret att män i genomsnitt säger ja till nästan hälften av de kvinnor de ser på dejtingappar uppfattas av många män som ett otvetydigt kvinnligt privilegium, men det kan lika gärna ses som att männen lämpar över sållningsarbetet på kvinnorna – det är kvinnorna som får ta ansvar för att mer noggrant utröna vilka matchningar som faktiskt har potential.
Än viktigare; det männen glömmer när de ser uppmärksamhet från det andra könet som något otvetydigt gott är också att mäns sexuella och romantiska uppmärksamhet för kvinnor har en helt annan dubbelhet än kvinnors intresseyttringar gentemot män i ett vidare patriarkalt sammanhang där män ofta utgör ett hot mot kvinnor. Vår egen liksom andras forskning visar att kvinnor som onlinedejtar lägger ner mycket energi på att navigera risken för (och hotet om) våld. Ett nej leder till exempel inte sällan till aggressiva meddelanden och hot. Den patriarkala föreställningen om mäns rätt till kvinnors kroppar är lika närvarande på internet som på gatan eller i hemmet, och i mötet med apparnas relativa anonymitet samt deras tendens att underminera många mäns kontaktsökande får den kanske än mer kraft.
Det faktum att dejtingapparna bygger på ett löfte om närhet samtidigt som de har ett ekonomiskt intresse av att inte helt och hållet infria det tycks både förstärka könskonflikten och samtidigt göda kapitalackumulation. Både män och kvinnor söker sig till apparna för att mötas, men i många fall skapas det istället en starkare distans och misstro, där män uppfattar sig som underlägsna samtidigt som kvinnor beskriver sig som de som får göra det emotionella arbetet, och samtidigt blir föremål för manlig aggressivitet. Det tycks inte bättre än att ”den digitala kapitalismens extraktion av värde ur våra sociala interaktioner på digitala plattformar” gör oss sämre på att faktiskt älska varandra. <<
En artikel av Evelina Johansson Wilén, Lena Gunnarsson & Maria Wemrell
Evelina Johansson är docent och biträdandelektor i genusvetenskap vid Örebro universitet. Hon ingår i redaktionen för Röda rummet.
Lena Gunnarsson är docent och lektor igenusvetenskap vid Örebro universitet, och forskar om kärlek, intimitet och makt.
Maria Wemrell är docent i folkhälsovetenskapoch lektor vid institutionen för socialt arbete vid Linnéuniversitetet. Hennes forskning rör sig längs kontaktytor mellan folkhälsovetenskapliga eller medicinska och sociala frågor.
