I ett bortglömt hörn av internet finns den nedlagda, marknadsliberala tankesmedjan Migros hemsida. En titt på hemsidan är som att stiga in i en tidsmaskin och besöka borgerligheten ett par år före Tidövavtalet. Här samlas upprop för att sätta de universella mänskliga rättigheterna före nationella särintressen, och rapporter som belägger den fria invandringens positiva effekter på ekonomin. Den senaste statusuppdateringen är från år 2015. Som av en händelse var det samma år som den moderatanknutna PR-byrån Kreab orkestrerade det möte mellan företrädare för sverigedemokraterna och toppar inom näringslivet som beredde väg för det aktuella regeringsunderlaget. (Dagens Industri, 20150915).
De intellektuella rötterna bakom alliansen mellan marknadsliberaler och den etnonationalistiska, rasistiska och/eller konspiratoriska alternativhögern granskas i Quinn Slobodians senaste bok Hayek’s Bastards: The Neoliberal Roots of the Populist Right. I en huvudsakligen amerikansk kontext redogör han för visionärerna och funktionärerna som sedan 1980-talet målmedvetet har arbetet för en ”ny fusion” mellan de olika lägren på högerkanten. De inbördes motsättningarna övervanns med en gemensam agenda för att legitimera hierarkier och ekonomisk ojämlikhet med hänvisning till naturgivna, biologiska och kognitiva skillnader (2025, 10f).
Slobodian ingår i en bredare strömning av historiker som undersöker aktörerna och idéerna bakom nyliberalismens framväxt. Bland dessa utmärker sig Philip Mirowski, Diether Plehwe, och Melinda Cooper. Den ”historiska vändningen” har tillfört en välbehövlig injektion empirisk exakthet till den annars mycket yviga kritiken av nyliberalismen. Slobodian fick sitt genombrott med boken Globalister: Imperiets fall och nyliberalismens uppkomst (2018). Där läste han de nyliberala urkunderna i ljuset av kolonialväldenas sammanbrott. Världsordningen utmanades av en koalition av nyblivna nationalstater i Tredje Världen. Slobodian visade hur Ludwig Mises, Friedrich Hayek och deras gelikar skissade på ett överstatligt styrningssystem som skulle bakbinda folkvalda församlingar med fria kapitalflöden och handelsavtal. På så vis säkerställdes överföringen av råvaror och billig arbetskraft även efter införandet av demokrati i de forna kolonierna.
Samma år som Globalister gavs ut stod Steve Bannon på en scen tillsammans med Marine le Pen och fördömde ”globalisterna”. Anmärkningsvärt nog rekryterade han Hayek på sin sida mot den internationella eliten (Slobodian, 2025, n.33, s.183). Det är yrselframkallande att se Hayek, själva symbolen för en värld styrd av multinationella företag och frihandel, åberopas av den etnonationalistiska högern. I en rad artiklar publicerade under det efterföljande året undersökte Slobodian de historiska rötterna till denna skenbart motsägelsefulla retorik. En utbrytarfraktion i det nyliberala tankekollektivet anammade tidigt rasteorier, förespråkade stängda nationsgränser och bedrev kampanjer för Englands utträde ur EU (Slobodian, 2019; Slobodian & Plehwe, 2019). Den aktuella boken bygger vidare på dessa undersökningar. Slobodians tes är att Mises och Hayeks arvtagare framhöll det naturgivna med avseende på ras, intelligens, landsgränser och pengar som ett sätt att legitimera hierarkier och ojämlikhet. Därigenom bereddes väg på det intellektuella planet för ett närmande på det politiska planet mellan högerns olika läger.
Utbrytarfalangen anfördes av Murray Rothbard. Hans namn har nått en bredare allmänhet på senare tid i och med att Javier Milei pekat ut den gamle anarkokapitalisten som sin främsta inspirationskälla. Rothbard förespråkade en drastisk, handlingspolitisk u-sväng. Strategin som Hayek tänkt ut och som förvaltades av hans skapelse, Mont Pelèrin Society, var att omskola den ekonomiska och politiska eliten till att bättre hålla folkmajoriteten i schack. Rothbard önskade i stället mobilisera folkligt missnöje mot en trögrörlig elit. Uppdateringen av den handlingspolitiska strategin hänger samman med de nya förhållandena i det sena nittonhundratalets förvaltade stats- och välfärdskapitalism. När amerikanerna med Rothbard i spetsen tog över stafettpinnen efter österrikarna hade momentumet för klassmedvetna massrörelser ebbat ut. Resultaten av dessa rörelser fanns dock sedimenterade i statliga institutioner och lagstiftningar som förvaltades av en administrativ, utbildad elit (Slobodian, 2025, 57-58).
För att kartlägga nätverket av mindre bemärkta, sociala rörelse-entreprenörer och trendsättare som slutit upp bakom och verkställt nyliberalismens populistiska handlingsplan har Slobodian plöjt igenom hyllmeter av fansin, konferensprogram, investerarnyhetsbrev och kolumner i affärspressen från 1980 och 1990-talen. Det är att betrakta som en hjältebragd. Slobodian identifierar tre huvudsakliga stråk i fusionen mellan marknadsliberalism och alternativhögern. Ett stråk med utgångspunkt i affärspressen har utvecklat en civilisationsteori där länders kreditvärdighet på finansmarknaden mäter dessa civilisationers och befolkningars livsduglighet. Argumentet för stängda nationsgränserna artikuleras här i termer av hur man bäst förvaltar västerlandets humankapital. Ett andra stråk söker legitimera rasskillnader med hänvisning till IQ-tester. Nedärvda kognitiva förmågor anses förklara ojämlika utfall på marknaden för såväl individer som (minoritets-)grupper. I bokens mest nydanande kapitel väver Slobodians samman dessa två tankeströmmar med en tredje, de så kallade ”goldbugs”. De senare söker ett absolut fundament hos pengarna, vilket de tror sig ha funnit i guldet, på motsvarande vis som de föregående två rörelserna hittar sina fundament i västerlandet respektive den vita rastillhörigheten.
Goldbugsrörelsen samlas kring en undergångsberättelse om det monetära systemets förestående sammanbrott. Berättelsen växte fram som svar på att president Nixon avskaffade dollarns koppling till guldet i början på 1970-talet. Hädanefter var det, enligt dessa undergångspredikanter, fritt fram för politiker att trycka nya sedlar för att finansiera krig och, framförallt, välfärdsprogram. Att samla guld och andra ädla metaller är på samma gång en smart investering och prepping inför den stundande apokalypsen. Idéerna må låta vimsiga men de har haft stor praktisk betydelse. Handel med guld- och silvermynt har finansierat den libertarianska rörelsen i USA. När den europeiska valutan råkade i gungning efter finanskraschen 2008 och statsskulderna i Sydeuropa skenade, skapades en fertil grogrund för dessa idéer i Tyskland. Det var inte bara idéerna som importerades. Alternative für Deutschland övertog affärsmodellen och fyllde partikassan genom försäljning av guldmynt (Slobodian, 2025, 153f).
Segertåget för allehanda auktoritära och/eller fascistiska rörelser runt om i världen gör detta till en mycket angelägen bok. Dess största förtjänst är att ha vederlagt föreställningen att (ny)liberalismen är väsensskild från konservativa och etnonationalistiska ideologier, och följaktligen, att uppsvinget för de senare skulle ha satt punkt för den förra. Vidare kan ingen som har läst Slobodians bok inbilla sig att auktoritära populister i regeringsställning kommer bedriva ”välfärdschauvinism”. Det är bara att instämma när Slobodian summerar sina argument med hänvisning till Max Horkheimers bevingade ord: ”Den som inte vill tala om kapitalismen ska inte heller uttala sig om fascismen” (2025, 69).
Det som jag saknar i boken är en utförligare diskussion av den förlorande sidan i det nyliberala tankekollektivets interna schism. Tendensen finns, inte bara i den här boken utan i hela det fält som studerar nyliberalismen historiskt och empiriskt, att numera söka den intellektuella kärnan hos nyliberalismen i den för tillfället framgångsrika, valtaktiska alliansen med alternativhögern. Melinda Coopers i övrigt utmärkta bok Family Values är ett ännu tydligare exempel på detta (2019). Vad som då riskerar glömmas bort är att nyliberalismen har fler strängar på sin lyra. Annorlunda uttryckt, var passar tankesmedjan Migro in i den reviderade bilden av nyliberalismen? Tankesmedjan var kortlivad men hade djupa försänkningar i det internationella nätverket av marknadsliberala tankesmedjor. Bland dess stall av skribenter fanns en medlem av Mont Pelèrin Society och flera med anknytningar till Cato-institutet, Atlasnätverket och George Mason University.
Motståndare till marknadsliberalismen i alla dess schatteringar behöver se hela spektrumet av vetenskapsteoretiska positioner, allianspartners, och handlingsstrategier som står denna rörelse till buds. Precis som Rothbard och hans gelikar jobbade i skymundan under tjugo år i väntan på mer gynnsamma förhållanden, så gör arvtagarna till ”de kulturella österrikarna” likadant nu. Skribenter knutna till de nyliberala tankesmedjorna har, som man kan förvänta sig, reagerat negativt på Hayek’s Bastards. Framförallt upprörs de över att Hayek och Mises sammankopplas med rasister, populister och foliehattar (Snowdon, 2025; Magness, 2025). Särskilt informativ är en recension som går mot strömmen och lovordar boken. Recensenten rekommenderar boken som ett varningens ord till nyliberalerna med avseende på vem det är de ger sig i lag med (Gunnels, 2025). Med andra ord, här odlas en självbild av att man utgör oppositionen mot Trumpismen. När den auktoritära populismen slutar leverera röster till kapitalet (försåvitt alltsammans inte slutar i ett svampmoln), kommer de ha sina lösningsförslag redo. I denna framtidsutsikt kan de förlita sig på Mises: ”Fascismen bekämpar endast idéerna och de som sprider dessa [med våld]; för att verkligen bekämpa socialismen behöver den bemötas med idéer. Och det finns bara en idé som effektivt kan bemöta socialismen: liberalismen” (1927, 45). <<
Johan Söderberg är professor i vetenskapsteori vid institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet.
Referenser:
Cooper, M. (2019) Family Values: Between Neoliberalism and the New Social Conservativism. Princeton University Press.
Dagens Industri, 15 september 2015, https://www.di.se/di/artiklar/2015/9/15/kreab-bakom-sds-hogersvang/
Gunnels, G. 16 juli 2025. ”The Bastards of Mont Pelèrin.”
Mises, L. (1927) Liberalismus. Jena: Verlag von Gustav FischerMagness, P., 17 april, 2025, ”Quinn Slobodian Bastardizes Hayek and Mises.”
Rothbard, M. (1989) The hermeneutical invasion of philosophy and economics. Review of Austrian Economics 3, 45–59.*
Slobodian, Q. (2019) Anti-’68ers and the Racist-Libertarian Alliance: How a Schism among Austrian School Neoliberals Helped Spawn the Alt Right Cultural Politics 15 (3): 372–386.
Slobodian, Quinn and Plehwe, Dieter (2019) ”3. Neoliberals against Europe”. Mutant Neoliberalism: Market Rule and Political Rupture, edited by William Callison and Zachary Manfredi, New York, USA: Fordham University Press, 2019, pp. 89-111.
Snowdon, C., 22 april, 2025, ”Hayek’s Bastards: Does the new populist right really have ’neoliberal’ roots?” Institute of Economic Affairs
