Ingen har kunnat undgå att Kina över tiden stärkt sina positioner på den internationella arenan. Men hur stark makt besitter egentligen dagens härskare i Beijing? Anders Karlsson tecknar en bild av dagens kinesiska imperialism.
Torkil Lauesen ger oss i sin artikel Imperialismens kris och kapitalismens slut en välskriven översikt av den marxistiska synen och analysen av fenomenet imperialism som en ofrånkomlig konsekvens av kapitalismens historiska utveckling. Kapitalexporten, när ekonomiska aktörer spränger nationalstatens bojor, utgör här det tydligaste kännetecknet, det som Lenin i hög grad uppehöll sig vid i sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1917).
I sin syn på dagens Kina – och dess roll i det rådande världssystemet – skiljer sig dock Lauesen markant från den uppfattning som är vanligt förekommande i den politiska tradition där vår tidskrift Röda rummet har sina rötter.
Lauesen definierar inte Kina som en i grunden uppåtstigande imperialistisk makt, vilken utifrån den positionen strävar efter att utmana USA:s hegemoni. Han uppfattar därvid inte heller att Kinas relationer till fattiga länder i det globala Syd tenderar att vara asymmetriska, så kallade ojämna utbyten. Han ser snarare landet som en möjlig central faktor i det globala Syds kamp för en mer rättfärdig världsordning. I motsats till Lauesens synsätt vill denna artikel belysa Kinas växande makt som USA:s främsta imperialistiska rival.
En stats agerande på den globala arenan har sin grund i hur det inhemska nationella produktionssättet utvecklas, och vilken styrka denna stat har till att påverka skeenden bortom dess egna gränser. För att ge en fördjupad bild av Kina som maktfaktor publicerar vi även i detta nummer Eli Friedmans artikel Varför Kina är kapitalistiskt. Det är också i kontrast till Lauesens text, där Kinas produktionssätt inte definieras som kapitalistiskt utan som ett övergångssamhälle med en utveckling av produktivkrafterna som skapar förutsättningar för landet att i framtiden återigen styra mot socialismen.
Kinas utrikespolitik lades redan i början av 1970-talet om radikalt, vilket främst bottnade i ett närmande till USA under Nixon/Kissingereran. Det kunde exempelvis handla om hjärtliga förbindelser med Pinochetregimen i Chile, stöd till shahens Iran, uppbackning av den reaktionära gerillan UNITA i Angola eller hätska angrepp mot Kuba. Solidaritet med befrielserörelser var ett minne blott och allt underordnades kampen mot den dåtida stora fienden Sovjet. Det ledde så långt som till en militär invasion och krig mot Vietnam 1979, bland annat.
Kina blir kapitalistiskt
Men det var först i slutet av 1970-talet – med Deng Xiaoping som den dominanta arkitekten – som en omstrukturering av ekonomin påbörjades. Kina öppnade upp sig gentemot den kapitalistiska omvärlden när man 1980 blev medlem av världshandelsorganisationen WTO:s föregångare GATT. Dessutom skapades frizoner i flera kustområden där utländska företag fick möjlighet att exploatera billig inhemsk arbetskraft. Sedan – under runt 20 års tid fram till millennieskiftet – kom ett kapitalistiskt produktionssätt att stegvis ta form. Faktumet att landet – med dess jättebefolkning och gigantiska marknad – integrerades i det världsekonomiska systemet bidrog väsentligt till de starka globala tillväxtåren 1980–2008. Idag är Kina det land i världen som på hemmaplan uppvisar det största värdet av utländska direktinvesteringar. Dessa kapital drar fördel av den billiga arbetskraften, som inte heller har någon rätt att strejka eller organisera sig i fria fackföreningar, samtidigt som Kina självt blivit en stor kapitalexportör när dess företag etablerat sig runtom i världen. Det är lite av ett kinesiskt särdrag i förhållande till andra imperialistiska länder att man är öppet för kapitalistiskt superexploatering, samtidigt som man självt agerar på samma sätt i stora delar av det globala Syd.
Kina hade under flera decennier en tillväxttakt på över nio procent, vilket lagt grunden för att landet snabbt blivit en stark global maktfaktor. Redan 2009 var man världens största varuexportör, ekonomin är idag ungefär lika stor som USA:s och valutareserven är därtill den största i världen. Staten/kommunistpartiet ingriper mer direkt och frekvent i ekonomin än i de västimperialistiska länderna och – till skillnad mot i Ryssland under 1990-talet – förlorade man inte kontrollen över den kapitalistiska omstruktureringsprocessen. Det har inte minst varit ett krav från Kina när utländska företag etablerar sig att deras teknologiska processer kommer landet till del, vilket är en avgörande orsak till att Kina idag inom många områden uppnått en sådan kompetens att man ligger i högteknologisk framkant.
Kapitalexportens dimension
Kinas utländska direktinvesteringar har sedan 2000-talets början vuxit explosionsartat, inte minst symboliserat av att man har årliga ekonomiska stormöten med såväl Afrikas som Latinamerikas länder. Antalet kinesiska företag som investerar utomlands kan idag räknas i tiotusental och man täcker nästan all världens länder. Det mest omtalade och spektakulära projektet är Den nya Sidenvägen. Denna gigantiska satsning lanserades 2013 och handlar primärt om investeringar i infrastruktur – i form av motorvägar, järnvägar, hamnar och flygfält – mot övriga Asien, Europa och Afrika. I dagsläget har 68 länder anslutit sig till projektet. Totalt sett uppvisar fortfarande USA:s kapitalexport ett större globalt avtryck men Kina knappar in. En annan väsentlig parameter är vilken roll en aktör spelar som långivare i det rådande världssystemet. Kina har här gått om den av västimperialismen kontrollerade Internationella Valutafonden (IMF) som den största aktören.
Kinas kanske viktigaste ekonomiska vapen är dock att man kontrollerar ungefär 70 procent av världsmarknaden för kritiska metaller, ett enormt spänningsfält gentemot USA vars elektronik och rustningsindustri är höggradigt beroende av dessa råvaror. Vi såg det i våras när USA belade många kinesiska varor med drastiskt höjda importtullar. Kina slog omedelbart tillbaka genom att i praktiken stoppa exporten av kritiska metaller till USA, varefter Trumps administration tvingades retirera.
I frågan om militära resurser kan å andra sidan fortfarande inte Kina mäta sig med USA. Enligt det erkända fredsforskningsinstitutet SIPRI:s senaste årsrapport uppgick USA:s militära utgifter 2024 till 997 miljarder dollar (36,7 procent av den globala totalen), medan Kinas uppgick till 314 miljarder dollar (11,6 procent av totalen). Kina har inte heller till skillnad mot USA något finmaskigt nät av militärbaser som spänner över hela jordklotet. Landet har idag endast en bas, i Djibouti på Afrikas horn, medan USA:s baser kan räknas till runt 750.
Häxkitteln Sydkinesiska sjön
Vi kan dock se hur Kina idag uppträder alltmer aggressivt i sitt närområde Sydkinesiska sjön där man med sina anspråk kommit på kant med övriga kuststater, negligerar fullständigt internationell rätt och uppträder militärt hotfullt. Allra tydligast visas musklerna mot Taiwan – med hangarfartyg som patrullerar runt ön och stridsflyg som dagligdags kränker taiwanesiskt luftrum. Kinas starka man Xi Jinping har också svurit på att under sitt regentskap införliva Taiwan – ”om nödvändigt med våld”. USA är dessutom med militära fartyg på plats i Sydkinesiska sjön.
En parallell kan dras till det förra seklets första decennier när Storbritannien fortfarande var den globala hegemonen, men där USA var på frammarsch och i Centralamerika och Karibien alltmer lät sin militära makt tala. Är Sydkinesiska sjön idag på ett liknande sätt ett kinesiskt ”övningsområde” inför än vidare aktionsradier?
Vi ser idag en värld där två imperialistiska block utkristalliserat sig i kampen om inflytande och makt. Dels har vi det västimperialistiska blocket, lett av USA med främst EU och Japan som i slutändan allierade. Och dels har vi det kinesiska blocket med Kina självt och Ryssland som dess främsta vapendragare. Det allt mäktigare Indien intar därvid än så länge en mellanposition.
Det finns de på vänsterkanten som välkomnar en, som de ser det, utveckling mot en mer mulitipolär värld när USA:s hegemoni utmanas Som socialister bör vi dock inte förhålla oss till verkligheten på det sättet när det är två i grunden reaktionära krafter som står mot varandra. För oss gäller det att efter förmåga bidra till arbetar- och folkrörelseorganisering i båda de imperialistiska blocken. Det är bara så en annan värld på sikt kan bli möjlig. <<
Anders Karlsson är ledarredaktör för Internationalen och ingår i Röda rummets redaktion.
