Gustavo Petro tillträdde som president i Colombia i augusti 2022 på ett program med tydlig vänsterprofil. Men vad har Petro lyckats uträtta i praktiken? Och vad är det för krafter och förhållanden som lagt hinder i vägen? Rolf Bergkvist genomlyser vad som egentligen hänt de senaste åren i detta omtalade latinamerikanska land.
Sommarens uppmärksammade rättsprocess mot före detta presidenten Álvaro Uribe kan kanske ge oss en spegelbild av det aktuella politiska läget i Colombia.
Den 28 juli dömdes han för mutbrott och försök att tysta vittnen. Under mer än 20 år har Uribe anklagats för samarbete med högerns militära dödspatruller. Först under sin tid som guvernör i Antioquiadepartementet (1995–1998) och sedan som president (2002–2010). Processen började redan 2012 då senatorn Ivan Cepeda förklarade att han hade bevis för att Bloque Metro, en del av den ökända dödspatrullen Autodefensas Unidas de Colombia (AUC), hade grundats på godset Guacharacas, som ägs av Uribes familj. AUC har av människorättsorganisationer anklagats för att ha mördat flera tusentals civila på landsbygden. Uribe svarade med att stämma Cepeda för förtal. Det avvisades av domstolen, som i stället började undersöka Cepedas anklagelse om något som i Sverige skulle rubriceras som övergrepp i rättssak. Sedan tog det stopp. De högerpresidenter som följde och till dem lojala domare var totalt ointresserade av att driva processen mot den tidigare presidenten. Riksåklagaren, Francisco Barbosa, som innehade ämbetet fram till 2024, försökte aktivt vid tre tillfällen avsluta den.
Men efter det historiska valet av Gustavo Petro i maj 2022 uppkom ett nytt läge. För första gången i landets historia satt en president och vicepresident med tydliga vänsteråsikter vid makten. En ny riksåklagare, Luz Adriana Camargo, tillträdde 2024 tillsammans med nya domare och jurister, vilket gjorde att rättegången kunde fullföljas. Uribe fälldes alltså inte för sitt samröre med AUC utan för att med mutor och direkta hot försökt tysta de fängslade (AUC-)vittnen som skulle kunna bekräfta Cepedas anklagelser. Den 1:e augusti fastställde domaren Sandra Heredia straffet till 12 års husarrest.
Människorättsaktivister och vänsteranhängare jublade av tillfredsställelse. Äntligen en dom mot en högerpolitiker som under de senaste årtiondena utpekats som delansvarig för de militära dödspatrullernas våldsdåd. Högern i landet liksom USAs utrikesminister fördömde domen. Men vänsterns glädje varade bara i 19 dagar. Sedan beordrade den överordnade distriktsdomstolen i Bogota att Uribe skulle friges från husarresten i väntan på att hans överklagan av domen behandlats. Uribe arrangerade omedelbart en stor segerfest för sina anhängare och manade till en enad högerfront i nästa års val (parlamentsval i mars och presidentval i maj).
Den olustiga historien visar lite av det problem Gustavo Petro har haft att brottas med under nästan hela sin presidentperiod. Han valdes utifrån ett tydligt reformprogram efter de stora folkliga protesterna 2019 och 2021, de största sedan slutet av 1970-talet. Att en person som vill genomdriva sociala reformer som gynnar befolkningsmajoriteten, och i synnerhet de fattigaste, blir president innebär inte att statsapparatens olika delar skiftar färg. Domare, poliser, militära officerare, tjänstemän på olika nivåer och lagstiftande parlamentariker förändrar inte över en natt sina sociala sympatier och antipatier. I ett kapitalistiskt klassamhälle är staten ett organ för att bevara den makthavande klassens makt. En korrupt domare eller avskydd general kan bytas ut men den grundläggande funktionen består. Men låt oss gå tillbaka till dagarna efter valsegern i maj 2022.
Den nya regeringen
”Marknaden” mötte valet av den radikale presidentkandidaten med ”oro”. De närmast följande veckorna föll aktiebörsen i Bogota med 13 procent och valutan rasade med 18 procent. Det trots att Petro i sitt segertal försäkrat att: ”Vi kommer att utveckla kapitalismen i Colombia…inte för att vi älskar den, utan för att vi först måste komma förbi förmoderna strukturer”. Bakom den tanken verkar det dölja sig en grumlig och nygammal stadieteori; för att ställa frågan om en övergång till socialism, eller åtminstone kunna genomföra sociala reformer som gynnar befolkningsmajoriteten, måste först den reellt existerande kapitalismen utvecklas.
Men ingen vettig människa bedömer andra personer efter de ord som yttras. Det är aldrig talet som vi enbart utgår från. Det är alltid de praktiska handlingarna som är ytterst avgörande. Det som kom att lugna stressade finansmäns nerver och skenande blodtryck var att Petro omgående valde att utse en regering med gamla välkända – ”respekterade” skulle affärspressen skriva – borgerliga politiker och ekonomer.
Som finansminister utsåg han redan 30 maj José Antonio Ocampo, en ekonomiprofessor vid Yale-universitet i USA och tidigare finansminister under 1990-talet. Det medförde att ett av Petros centrala vallöften omgående ”justerades”. Under valkampanjen förespråkade han skattehöjningar för att bekosta de reformer som skulle genomföras. En ökad förmögenhetsskatt, ökad beskattning av gruvindustrin och andra företag skulle ge motsvarande 11,55 miljarder dollar till statskassan. Med Ocampo som finansminister halverades den summan redan innan han tillträtt sin post.
Men även andra centrala vallöften avvisades av Ocampo. Övergången till en grön, eller åtminstone grönare, ekonomi genom att stoppa expansionen av fossilsektorn med ett moratorium mot nya tillstånd för exploatering viftades oblygt bort. Med hänvisning till att olja och kol tillsammans svarar för omkring hälften av landets exportinkomster förklarade Ocampo att ”Colombia kan inte reducera sina inkomster från oljeexporten på kort sikt.” Nej, ”det måste bli en långsiktig anpassning”.
Ekonomen Álvaro Leyva utsågs till utrikesminister. Han var gruv- och energiminister på 1980-talet och nära rådgivare till president Juan Manuel Santos (2010-2018). En annan ”veteranekonom”, Cecilia López Montaño, blev jordbruksminister. En post som hon även hade under 1980-talet. Listan kan göras lång med välkända namn från tidigare högerregeringar. Det enda undantaget från denna samling ”respekterade” borgerliga ekonomer och politiker var poeten och artisten Patricia Ariza, som fick bli kulturminister.
Den oväntade situationen uppstod nu dock då Petro, med uttalad vilja att genomföra sociala reformer för främst de fattiga i landet, tillträdde i augusti 2022 med stöd av en majoritet i parlamentets båda delar. Trots att koalitionen Pacto Histórico, som stödde Petro i valet, bara vann 28 platser i deputeradekammaren (av 188) och 20 i senaten (av 108) hade han vid tillträdet uttalat stöd av 125 i deputeradekammaren och 80 i senaten. Till och med César Gaviria, ordförande för Partido Liberal, som kampanjade aktivt för den borgerliga högerkandidaten i presidentvalet, uttalade sitt stöd för den nya, reformistiska presidenten. Den enda haken är att Gaviria, liksom Ocampo och en majoritet från de borgerliga partierna, faktiskt är motståndare till de reformer som Petro utlovat – så det kärvade tämligen omedelbart.
Redan under regeringens första år fick några ministrar avgå på grund av sitt motstånd. Och det parlamentariska stödet ersattes snabbt av högerns opposition. Petro och hans (nya) ministrar har presenterat reformförslag som fördröjts, försämrats, blockerats och rivits upp. Ibland av den borgerliga parlamentsmajoriteten, ibland med hjälp av reaktionära domare inom ”rättsväsendet”. Låt oss belysa några exempel.
Vingklippta reformer
Den reformering av utbildningen som Petro utlovat stoppades i praktiken den 19 juni 2024. Senatens ordförande, Iván Name, vägrade helt enkelt att låta det reformförslag som utarbetats gå till omröstning. Reformen syftade till att införa gratis offentlig skolgång från förskola till universitet. För närvarande är utbildningen endast obligatorisk, och gratis, från 5 till 15 års ålder. Lagförslaget, som enhälligt godkändes av deputeradekammaren i april, kommer nu att föras tillbaka till ruta ett under nästa mandatperiod.
Ett annat exempel är turerna kring arbetslagstiftningen. Förslaget till en reformering kom redan i mars 2023. Sedan gick det två år innan ett urvattnat förslag kunde antas av parlamentet den 20 juni i år. Vissa perioder har förslaget varit helt stoppat av högerledamöter; bland annat vägrade den parlamentariska kommission som behandlade förslaget att låta parlamentet rösta om det, med argumentet att det var för ”radikalt”. Först efter att den tidigare kommissionen ersatts med en ny blev det möjligt att gå till beslut. Trots att förslaget försämrats och begränsats jämfört med regeringens ursprungliga innebär det vissa förbättringar för landets arbetare. Dit hör förstärkta rättigheter för gig- och jordbruksarbetare samt för lärlingar, begränsningar av korttidskontrakt och en ny pensionsfond för lantbrukare.
Ytterligare ett bakslag för Petro, denna gång för hans gröna agenda, kom när kongressen i juni 2024 avvisade hans förslag att förbjuda fracking för skifferolja och skiffergas (två år efter att förslaget först presenterats). Nederlaget var ett stort bakslag för Petro, som hade kommit till makten med stöd av en stark och högstämd grön väljarkrets. Förslaget att förbjuda fracking var en av hans administrations viktigaste och en del av en större insats för att fasa ut fossila bränslen. Men skam den som ger sig.
I juli i år lade miljöminister Lena Estrada fram ett nytt lagförslag till parlamentet som syftar till att förbjuda fracking och prospektering samt utvinning av ickekonventionella olje- och gasreserver. I ett uttalande från miljöministeriet uttrycktes olika farhågor om hanteringens miljömässiga och sociala påverkan, såsom vatten-, mark- och luftföroreningar samt dess intensiva vattenbehov. Striden är alltså inte över.
Parlamentet stoppade också ett lagförslag förra året som skulle ha tvingat boskapsuppfödare och förpackningsindustrin att spåra köttets ursprung, som ett sätt att reducera bruket av avverkad skogsmark som betesmark.
Också inom vårdsektorn pågår striden mot de privata bolagen. I början av september meddelade det stora colombianska sjukförsäkringsbolaget Sanitas, som ägs av den multinationella Keralty Group, att man återtagit kontrollen över bolaget efter ett ingripande från hälsovårdsmyndigheten (Supersalud) i april 2024. Att staten drog sig ur var följden av ett beslut från konstitutionsdomstolen den 26:e juni i år, som enligt uppgift fann att det förekom ”procedurmässiga oegentligheter” i samband med det statliga övertagandet.
Pensionsreformen
Men allt har oppositionen inte kunnat stoppa. 15 månader efter att den presenterades antog parlamentet en viktig pensionsreform i mitten av juni förra året. ”Detta är den mest betydande sociala erövringen av Colombias arbetande befolkning på länge”, skrev presidenten på sociala medier. Och det är sant. Det är Petros viktigaste lagstiftningsseger sedan tillträdet 2022.
Lagförslaget syftar i huvudsak till att skapa ett mer rättvist pensionssystem genom att kräva att höginkomsttagare betalar in till den statliga pensionsfonden, Colpensiones, och genom att höja pensionerna för de fattiga. Regeringen har sagt att 60 procent av äldre colombianer för närvarande inte har tillgång till pension, och menar att reformen kommer att gynna upp till tre miljoner människor som annars inte skulle fått någon pension.
Enligt det nya systemet, som trädde i kraft i juli i år, kommer arbetstagare att vara skyldiga att avsätta bidrag till den offentliga pensionsfonden som drivs av Colpensiones på inkomster upp till 2,3 minimilöner – motsvarande 715 USD. På inkomster över detta kan bidrag avsättas frivilligt till privata pensionsfondsförvaltare (AFP). Regeringen hade ursprungligen sökt godkännande för en högre gräns på fyra minimilöner, men denna sänktes av senaten.
Colombianer som bara har gjort enstaka pensionsinbetalningar – enligt den nationella statistikmyndigheten (Dane) arbetar över 56 procent av befolkningen inom den informella sektorn – kommer att få ett tillägg från Colpensiones. De kommer att få sina besparingar, plus ett bidrag på 20 procent för män och 30 procent för kvinnor, för att motverka ojämlikheter mellan könen. Fattiga eller utsatta personer som är 65 år eller äldre har rätt till en månatlig grundpension på motsvarande 60 USD. Denna ersättning kommer att betalas ut från den nationella budgeten och kommer inte att administreras av Colpensiones.
Att förbättringen av pensionssystemet godkändes av parlamentet kan till en del ha att göra med det fiasko som den nyliberala försämring som gjordes för 25 år sedan inneburit. Då ”erbjöds” anställda ”friheten” att själva välja om man ville placera sina pensionspengar i det statliga alternativet eller privata fondbolag. Det gick inte så bra. Den övervägande delen av befolkningen valde det statliga alternativet. Det var mest högavlönade som spekulerade genom de privata finansbolagen. (Inom parentes påminner det mycket om Sverige: här har vi möjlighet att låta privata finansbolag ta hand om en mindre del av den statliga pensionen, Premiepensionen. Men liksom i Colombia har en förkrossande majoritet av oss valt att inte välja något privat bolag utan i stället låtit statliga 7:e AP-fonden sköta placeringarna!)
Allomfattande fred?
”Total fred” var ett av Petros prioriterade valslogans. Det betydde att fullfölja det fredsavtal som slöts med den största gerillaorganisationen, Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia (FARC), 2016 samt att inleda seriösa fredsförhandlingar med dels de fraktioner av FARC som vägrade lämna in sina vapen (som nu är grupperade i Segunda Marquetalia, och Estado Mayor Central (EMC)), dels Ejército de Liberación Nacional (ELN), som aldrig deltog i de tidigare förhandlingarna.
Det har inte gått speciellt bra. Förhandlingar har förts med främst ELN och perioder av vapenvila har varvats med militära strider, men gruppen har konsekvent vägrat lämna från sig sina vapen eller upphöra med sin väpnade verksamhet. Huvudargumentet från ELNs ledare är att Petros minoritetsregering hittills inte lyckats genomföra ens en bråkdel av sina utlovade reformer och knappast kommer att kunna verkställa några som leder till varaktiga och grundläggande förändringar.
Enligt en läckt underrättelserapport, som tidningen El Tiempo tog del av i augusti, har de väpnade grupperna höjt sitt sammanlagda medlemsantal med sex procent det senaste halvåret till 21 958, med spridning över 29 av landets 33 departement. Men de flesta är inte med i någon av gerillaorganisationerna. Den övervägande majoriteten är faktiskt organiserade av knarkkartellerna. Av det totala antalet är exempelvis 7 551 direkt knutna till den största kokainmaffian, Clan del Golfo, medan ELN sägs ha 3 357 medlemmar. Med tanke på att siffrorna kommer från militärens underrättelsetjänst är det dock inte säkert att de är helt tillförlitliga. Endast en mindre fraktion ur ELN, känd som Comuneros del Sur, har under våren fört separata fredsförhandlingar med regeringen och de senaste månaderna lämnat in sina vapen. Den gruppen omfattar mindre än 200 medlemmar.
Ett resultat av den upptrappade väpnade kampen är ett större antal internflyktingar. Den Genèvebaserade organisationen Internal Displacement Monitoring Centre (IDMC) meddelade den 13 maj att det under 2024 har registrerats 7,3 miljoner internflyktingar i Colombia. Det är en dramatisk ökning med 43 procent jämfört med föregående år och den högsta siffran sedan IDMC började föra statistik 2009. I år inleddes en offensiv av ELN i Catatumbo-regionen i departementet Norte de Santander, vilket ytterligare spätt på siffran.
Men även om väpnad aktivitet från gerillagruppernas sida bidragit till flyktingproblemet är den inte huvudorsaken. De senaste årtiondena har miljoner människor fördrivits från sina hem på landsbygden av kokainmaffians militära enheter och på grund av massakrer från regeringsarméns dödspatruller. Till det ska läggas en förändring av landets ekonomi; Även om jordbruksexporten fortfarande är viktig har de senaste årtiondena inneburit att inhemska och internationella storbolag expanderat sin jakt på mineraler för export. Den delen har fått en helt annan tyngd för exportinkomsterna (liksom olja och kol som nämns tidigare). Ofta har bolagens aggressiva gruvverksamhet skapat våldsamma konflikter med ursprungsfolk och lokalbefolkningen i allmänhet.
Oavsett om man delar ELNs kritik av regeringens oförmåga att genomdriva sina utlovade reformer eller inte är det, för tillfället, svårt att se att den väg av väpnad kamp som de och EMC/ Segunda Marquetalia valt skulle få några positiva resultat för den folkliga självorganiseringen och försvarskampen som vi såg 2019 och 2021. År 2019 hölls den största generalstrejken sedan 1977 – med massiva demonstrationer i varenda stad. Det möttes från högerregeringen av repression och hot. Till de fackliga organisationerna, som nog inte riktigt räknat med den omfattning strejken fick, anslöt sig organisationer för ursprungsfolken, kvinnogrupper, studenter, de afrikanska organisationerna och miljögrupper. Det blev en gemensam protest som låg till grund för Petros valseger. Det är snarare med erfarenheterna från den klassbaserade handlingen det kan bli möjligt att bryta borgerskapets nuvarande blockeringar – och göra utlovade reformer till verklighet! <<
Rolf Bergqvist är Latinamerikakännare och har under årens lopp medverkat flitigt i Röda rummet.
