Barnets och förälderns födelse

I slutet av boken Föräldrarnas födelse: 250 år av experter, släktingar och andra som lagt sig i konstaterar Maja Larsson att människan, i egenskap av dägg- och flockdjur, i viss mån är ”förprogrammerad att ta hand om sin avkomma”, men att formen denna omsorg tar beror på den tid och plats vi föds in i. Det innebär att föräldraideal som en gång uppfattades som självklara – exempelvis att låta barn skrika sig till sömns enligt den ökända femminutersmetoden – i dag framstår som praktexempel på dåligt och traumatiserande föräldraskap.

På samma sätt som vår syn på föräldraskap är kontextbunden, har även – vilket Larsson visar i boken Kläda blodig skjorta – uppfattningen om den goda graviditeten och förlossningen förändrats, särskilt under 1900-talet och framåt. Den övervakade och medikaliserade graviditeten har exempelvis under vissa perioder betraktats som den säkraste, medan den under andra perioder kritiserats som onaturlig – till förmån för föreställningar om kvinnans förmåga att föda fritt.

I sina två populärvetenskapliga böcker – som på många sätt kan betraktas som syskonvolymer – skriver Maja Larsson fram barnafödandets och föräldraskapets historia med fokus på en svensk kontext. Medan boken om uppfostran och föräldrarollen spänner över 250 år, täcker den om förlossningar ett 100 år kortare tidsspann. Detta är snarare en styrka än en svaghet, då boken om föräldrar och barnuppfostran i viss mån tar sig an ett alltför omfattande uppdrag. Åren mellan 1750 och 1900 behandlas till exempel endast i ett kapitel. Även om Larsson gör fördjupningar i 1900-talet i de fyra återstående kapitlen, hade det varit värdefullt – inte minst i ett allmänbildande syfte – att ge läsaren en mer omfattande inblick i de tidigare århundradena, som jag som läsare vet minst om. I många avseenden presenterar Larsson i sin genomgång av 1900-talet ett redan välkänt narrativ: med statlig inblandning under de tidiga decennierna av seklet, några decennier som präglas av kärnfamiljens och hemmafruns glansdagar, den flummiga 1970-talspedagogiken och den übernervösa samtidsföräldern. Att kläda blodig skjorta, med sitt mer modesta men fortfarande imponerande tidsperspektiv, tillåter däremot en fascinerande fördjupning i de rum där kvinnor fött under de senaste 150 åren.

Larssons berättande präglas av en tydlig omsorg om dem som varit föremål för interventioner från ”experter, släktingar och andra” – framför allt mödrar och barn (även om fädernas roll, både före och efter födseln, får allt mer utrymme ju närmare vår samtid vi kommer). Denna ansats är i många avseenden sympatisk. I båda böckerna får vi ta del av rörande och ibland upprörande berättelser om den ”lilla människans” möte med makten. Ibland leder detta fokus dock till att frågor som i själva verket är politiskt komplexa tenderar att reduceras till utövande av normativ makt. Ett exempel är diskussionen om homosexuella manliga pars användning av surrogatmoderskap i Föräldrarnas födelse. Här nöjer sig Larsson med att beskriva de gängse normer kring föräldraskap som gör att surrogatmoderskap betraktas som suspekt. Detta hade, om Larsson tillåtit sig själv att vrida och vända på frågan, kunnat bli ett utmärkt exempel på hur föräldranormer är sammanflätade med rasistiska strukturer och ojämlika ekonomiska relationer. Hur möjliggör globala orättvisor att barn flyttas från en plats till en annan – vilket samtidigt skapar förutsättningar för vissa gruppers föräldraskap och fråntar andra detsamma?

Även analysen av ”den goda föräldern/modern” i samma bok hade vunnit på en mer samtida diskussion om hur föreställningar om kultur och etnicitet påverkar. Vem framställs som en god förälder i dag – och på vilka grunder? Varför beskrivs det som att det är föräldrarna som misslyckats när förorten brinner? Larsson undviker flera frågor som är centrala i dagens samtal om föräldraskap, och som kunde ha belysts mer i de kapitel som behandlar samtiden. Dessa hade också kunnat få ett djupare innehåll genom historiska jämförelser. Här ger båda böckerna ett intryck av konflikträdsla.

En annan aspekt som hade kunnat fördjupas i båda böckerna är vad som faktiskt driver utvecklingen, både i fråga om synen på föräldraskap och om förlossningar. Vilka intressen och krafter samverkar eller står i konflikt med varandra? Larsson visar på ett förtjänstfullt sätt hur ideal inom dessa områden speglar bredare idéströmningar och hur förändringar inom förlossningsvården möjliggörs av vetenskapliga landvinningar. Samtidigt vore det intressant med en mer utförlig analys av de ekonomiska och politiska orsakerna bakom dessa skiften. Exempelvis hade det varit värdefullt med en genomgående analys av hur uppfostringsideal historiskt formats utifrån statens behov av vissa typer av medborgare – likt hur forskning analyserat utbildningsideal – eller hur pendlingen mellan den ”naturliga” förlossningen och den medicinskt övervakade kan förstås i relation till ekonomiska faktorer. Hur ska vi exempelvis förstå att förlossningar i dag går mycket snabbare än tidigare? Är det bara ett resultat av medicinska framsteg – eller kan det, som barnmorskan Anna Fielder beskriver i sin bok Going into Labour: Childbirth in Capitalism (2024), även ses som ett uttryck för hur kroppslig tid anpassas till kapitalistisk klocktid? Larsson berör frågan, med stressar snabbt förbi den.

Utöver en fördjupning av denna typ av analys – och ett försök att skapa mening i de förändringar vi ser – hade det också varit givande med större inblick i det motstånd som människor gjort mot försök att kontrollera både föräldraskapet och den kvinnliga kroppen. Larsson skriver i mångt och mycket en disciplineringens historia, men hon visar också på situationer där denna disciplinering misslyckats – där motstånd har uppstått. Hur ska vi förstå detta motstånd? Och hur bör vi förhålla oss till statens intresse för barnet? Larssons undertitel – ”experter, släktingar och andra som lagt sig i” – framställer det kollektiva intresset för barnet främst som en form av maktutövning. Samtidigt kan man, särskilt i ljuset av fall där barn farit mycket illa, argumentera för att den biologiska förälderns rätt till barnet – och den slutna sfär som barnet ofta föds in i – inte nödvändigtvis alltud är det bästa för barnet. Här hade det varit intressant om Larsson fördjupat diskussionen kring hur gränserna mellan det privata och det allmänna har förhandlats över tid. En sådan diskussion hade också kunnat mynna ut i en tydligare position: Hur bör vi i dag förstå relationen mellan statens ansvar och familjens autonomi? <<

Artikelförfattare:
Evelina Johanson Wilén är docent och biträdande lektor i genusvetenskap vid Örebro universitet. Hon ingår i redaktionen för Röda rummet.