Utgångspunkten för Henrik Gundenäs bok Till tals. Yttrandefrihet förr, nu och sedan är att en långtgående yttrandefrihet borde förstås som fundamental för det demokratiska samhället. I ljuset av detta är Gundenäs negativ till de inskränkningar av yttrandefriheten som genomförts under senare år, tydligast exemplifierat av förändringen i grundlagen som gjort det brottsligt att röja en hemlig uppgift som kan hota Sveriges säkerhet. En annan aspekt av den ökade kritiken mot yttrandefriheten, som boken i huvudsak handlar om, är att dess negativa konsekvenser fått ett allt större utrymme i samhällsdebatten under senare 2000-talet.
Om yttrandefrihet under 1900-talet ofta motiverades som nödvändig för saklig debatt och informerade demokratiska beslut, beskriver Gundenäs hur yttrandefrihet under 2000-talet har målats i allt mörkare färger: som bidragande till hegemoniska diskurser som upprätthåller maktförhållanden mellan över- och underordnade grupper, och en offentlig debatt där falska utsagor och känsloargument blir dominerande. Det är utifrån denna kritik som högerpopulister har kunnat utmåla sig själva som yttrandefrihetens förkämpar, trots att de i grunden är motståndare till pluralism i samhället.
Nästan alla av oss uppskattar yttrandefrihet som ett abstrakt ideal, men folk i gemen blir betydligt mer skeptiska när de får ta ställning till om yttrandefriheten innefattar yttranden som de ogillar. Givet detta menar Gundenäs att yttrandefriheten inte har en så hegemonisk ställning som det framstår i den offentliga debatten. Gundenäs visar utifrån forskningsstudier att stödet för yttrandefriheten blir betydligt svagare om den innefattar möjligheter för, vad som upplevs vara, politiska motståndare att yttra sig; eller när uppfattningar torgförs som har svagt stöd i samhället. Eller mer kärnfullt, så länge budskapet som framförs är i enlighet med de egna uppfattningarna är stödet för yttrandefriheten starkt. Men när ett yttrande går emot den egna övertygelsen, eller samhällets dominerande normer, blir yttrandefriheten ifrågasatt. Vilket kan illustreras med kravet på deplattformering av personer med ”fel” åsikter, till krav att inskränka palestinarörelsens möjlighet att yttra sig utifrån anklagelser om rasism.
Gundenäs visar att sedan yttrandefrihet etablerades som ideal i de framväxande borgerliga samhällena under 1700-talet, har detta ideal samexisterat med vad man uppfattat som nödvändiga begränsningar av densamma. Den yttrandefrihet som växte fram under 1700- och 1800-talet, med många bakslag och inskränkningar, var aldrig avsedd att involvera det stora folkflertalet. Det handlade om en rättighet för den upplysta eliten att, utan risk för statliga repressalier, kunna delta i samhällsdebatten. Men som Gundenäs visar, när yttrandefriheten väl etablerats, försökte även grupper som inte tillhörde denna elit, via obskyra publikationer, ändå bryta in i offentligheten. Även inom ramen för en övergripande yttrandefrihet har staten förhindrat vad man uppfattat som skadliga yttranden. För Sveriges del nämner Gundenäs censuren av arbetarrörelsens tidningar under 1800-talet, och mot uttalanden som ansågs hota landets säkerhet under andra världskriget. Men cirka 100 år, från slutet av 1800-talet till slutet av 1900-talet, präglades av en minskad användning av statlig censur, vilket kan illustreras av avskaffandet av förbudet mot hädelse 1970.
Denna utveckling har enligt Gundenäs gått i motsatt riktning under 2000-talet, genom lagstiftning, som nämndes ovan, och vad Gundenäs kallar kravet på individuell återhållsamhet; yttranden som är lagliga, men som inte bör uttalas eftersom de kan kränka människor. I relation till denna fråga lyfter Gundenäs fram debatten om Lars Vilks Muhammedteckningar. Ett flertal debattörer menade att även om Vilks alster skyddades av yttrandefriheten, så utgjorde de ett missbruk av den eftersom de var kränkande för muslimer. Gundenäs påpekar att ett återkommande argument till varför yttrandefriheten måste begränsas, antingen genom staten (censur) eller av den enskilda individen (självcensur), har varit att yttrandefriheten inte är tillämplig i ytterlighetsfall. Men som Gundenäs poängterar invände redan John Stuart Mill mot detta resonemang. Om yttrandefrihetens värde ligger i motståndares möjlighet att yttra sig och/eller utmana dominerande uppfattningar, förlorar den mycket av detta värde om den reserveras till ett på förhand givet åsiktsspektrum. Det ligger onekligen en hel del i denna argumentation. Kraven på individuell återhållsamhet står i motsättning till yttrandefrihetens syfte att möjliggöra en pluralism av utsagor i samhället.
Enligt Gundenäs har vänstern historiskt underbetonat betydelsen av yttrandefrihet eftersom demokratin uppfattats som detsamma som att en folkmajoritet ska bestämma (majoritetsdemokrati). Yttrandefrihet som rättighet hade ingen central roll i de debatter som fördes inom vänstern under 1900-talet (Gundenäs lyfter Rosa Luxemburg som ett lysande undantag). Men om demokratin istället ses som en arena för att jämka samman olika uppfattningar, som bärs upp av skilda sociala grupper med olika intressen, till politiska beslut (samarbetsdemokratin), då framstår yttrandefriheten som fundamental för en pluralism av uppfattningar i den offentliga debatten. Yttrandefriheten kan på så sätt ses som en förutsättning för kompromisser mellan olika intressen som utmärker politiskt beslutsfattande i ett demokratiskt samhälle. Utifrån detta menar Gundenäs att ett pluralistiskt samhälle präglat av stark yttrandefrihet i själva verket är motpolen till Sverigedemokraternas avståndstagande från politisk pluralism. Enligt Gundenäs borde huvudfrågan för progressiva rörelser inte handla om på vilket sätt yttrandefriheten bör inskränkas och/eller regleras, utan hur den kan göras mer jämlik, det vill säga att fler grupper/perspektiv ska höras i offentligheten, en ”lika rättighet att tala fritt” (s. 188). Härvidlag för Gundenäs fram målsättningen i 1974 års kulturpolitiska proposition att kulturpolitiken skulle syfta till reell yttrandefrihet, det vill säga medborgarnas praktiska möjligheter till yttrandefrihet genom, bland annat, statliga satsningar på skolbibliotek, folkbildning, mediestöd och public service.
Ett förändrat fokus i linje med Gundenäs resonemang, bort från huvudfokus på negativa konsekvenser av yttrandefrihet, till en diskussion om folkflertalets reella möjligheter till yttrandefrihet, framstår som en lovande strategi för vänstern. Det anknyter också till en grundton i Marx kritik av människans rättigheter i det kapitalistiska samhället. Marx kritik handlade inte om ett avvisande av de borgerliga rättigheterna, utan snarare om att dessa rättigheter aldrig kan realiseras, trots retoriken om frihet, jämlikhet och broderskap, för flertalet i ett ojämlikt kapitalistiskt samhälle indelat i klasser. Utifrån en sådan syn handlar vänsterns grundläggande uppgift om att omvandla samhället så att alla rättigheter som utlovades under de borgerliga revolutionerna blir en realitet för folkflertalet. Gällande frågan om yttrandefrihet ger Gundenäs en bakgrund och samling idéer för att samla vänstern kring ett sådant mål.<<
Artikelförfattare:
Mattias Börjesson är lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet och ingår i Röda rummets redaktion
