Antisemitism och antisionism är två av de ord som mest frekvent förekommer i debatten om solidaritetsrörelsen för Palestina. Johan Örestig Kling har läst en bok av historikern Håkan Blomqvist som inte bara klargör betydelsen av dessa begrepp utan framför allt ger dem nyansrikedom och liv genom ett historiskt perspektiv som ofta saknas i debatten.
Går det att förena solidariteten med den palestinska kampen för mänskliga rättigheter med kamp mot antisemitism och för judiska rättigheter – när Israels blodbad på tiotusentals civila i Gaza rasar och hela Mellanöstern driver in i storkrig. Det inte bara går, det är livsnödvändigt.
Så skriver historikern Håkan Blomqvist i den lilla men innehållsrika boken Antisionism och antisemitism – vad är vad? Om Palestinasolidaritet och kampen mot judehat. En förutsättning för att lyckas omfamna båda dessa kamper är att vi vet vad vi pratar om när vi pratar om antisemitism och antisionism. Det mest grundläggande argumentet i boken är att begreppen måste skiljas åt, men att detta inte låter sig göras utan ett historiskt perspektiv. Antisemitism är en särskild form av rasism riktad mot judar. Termen myntades i slutet av 1800-talet men fenomenet kan spåras tusentals år tillbaka i tiden. En anledning till att antisemitismen varit så seglivad är att det inte bara handlar om fördomar utan om föreställningar som tjänat maktens intressen. Blomqvist konstaterar att redan det våld mot och den förföljelse av judar som pågick två tusen år tillbaka i tiden var rotat i samhälleliga och politiska förändringar:
När kristendomen efter uppbrottet från judendomen för nära tvåtusen år sedan vann ställning som romarrikets statsreligion fick den kristna kyrkan statlig makt mot sina rivaler. Det är från den perioden som de s k kyrkofädernas Adversus Judaeos, skrifter och traktater mot judarna, utvecklades med många av de anklagelser och nidbilder som återkommit under senare epokers förföljelser.
Även den form som judehatet tog sig i Europa i slutet av 1800-talet, och som banade väg för Förintelsen, måste förstås ur ett sådant perspektiv. För nationalistiska rörelser blev judar måltavla som en ”inre fiende”. Judar fick representera allt som hotade nationens sammanhållning, från giriga bankirer och finansmän till internationalistiska kommunister, och det utvecklades en besatthet i att avslöja vilka som var judar och vad i deras livsföring som gjorde dem klandervärda och farliga. Denna moderna antisemitism skilde sig från tidigare former genom att den formulerades i en rasbiologisk språkdräkt. När den tyske journalisten Wilhelm Marr 1879 lanserade termen antisemitism och bildade Antisemiternas förbund så gjorde han det just genom att gifta samman den långa traditionen av kristen antijudiskhet med ett rastänkande. På så sätt kunde judehatet få förnyad kraft och legitimeras genom att framställas som vetenskapligt grundat.
Vidare förklarar Blomqvist att sionismen är en rörelse som ”gör anspråk på att företräda det judiska nationella intresset”. I den tappning som Theodor Herzl lanserade i slutet av 1800-talet så handlar det sionistiska projektet om att genomföra en massmigration av judar i Europa till en egen modern och demokratisk judisk republik. Före Förintelsen och Israels grundande så var sionismen en minoritetsriktning bland världens judar. För den mycket inflytelserika socialistiska arbetarrörelsen Bund, som samlat judiska arbetare i det ryska tsardömet och senare i Polen, handlade kampen inte om att upprätta en judisk nation utan om en kamp för ”nationella och kulturella rättigheter inom mångnationella stater”. Medan sionisterna drömde om ”landet där borta” stod bundisterna för Doikayt, det vill säga ”härhet”. Men styrkeförhållandena kastades helt om genom andra världskriget där Förintelsen av miljontals judar bokstavligt talat utplånade den sociala basen för bundismen. Tanken om att lösningen fanns i bildandet av en ny judisk stat framstod som lockande inte bara för judiska sionister. Särskilt intressant är Blomqvists diskussion om de kristna sionisterna. En av de starkaste ideologiska och politiska krafterna bakom staten Israel är evangelikala protestantiska kyrkor som bara i USA samlar cirka 30 miljoner medlemmar. En återkommande föreställning är att tron på Kristi återkomst förutsätter att judarna återvänt till det Heliga landet och ska omvändas innan Kristus återkommer ”för att döma levande och döda”. Denna kristna sionism kan spåras så långt tillbaka som till 1500-talets protestanter, kalvinister och puritaner och är viktig att förstå för att begripa hur stödet för Israel är så passionerat, trots att listan över ockupationsmaktens krigsbrott växer för varje dag.
Blomqvist framhåller också kopplingarna mellan tanken på en judisk stat i Palestina och det europeiska koloniala projektet. Fördrivningen av närmare åttahundra tusen palestinier under åren 1946-1948 var en av många stora folkförflyttningar som skedde efter andra världskriget. För palestinierna var det redan från början al-Nakba (Katastrofen), men i omvärlden framställdes det snarare som att palestinier frivilligt lät sig lockas till att migrera till de arabiska staterna. Det faktum att den plats som sionisterna gjorde till sin redan var befolkad var, helt i linje med kolonisatörens blick på världen, inte ett problem även om det fanns de som var närmast profetiskt klarsynta. En sådan röst tillhörde den sionistiska rabbinen Judah Magnes som, redan under 1920-talet, konstaterade att: ”etablerandet av en judisk stat mot det arabiska folkets vilja i och utanför Palestina [inte kan] uppnås utan väpnad konflikt och att upprätthålla en stat som tillkommit på så sätt skulle kräva ändlöst våld och krigföring”.
Det bör vara uppenbart för de flesta att en bok av detta slag behövs, särskilt en som är skriven av en historiker. När antisemitism och antisionism diskuteras i det offentliga så är det historiska perspektivet ofta frånvarande. Resultatet blir att viktiga nyanser går förlorade. Ta bara det faktum att det palestinska motståndet så oreflekterat görs synonymt med Hamas. En ockupationsmakts folkmord, fördrivning och svält av ett folk blir till ”kriget mellan Israel och Hamas”. Blomqvists historiska perspektiv påminner om att det palestinska motstånd som etablerades under 1960- och 1970-talen inte bara var antiimperialistiskt och antisionistiskt utan också formulerade en progressiv kritik mot reaktionära arabiska regimer. Omvandlingen av konflikten i Mellanöstern till en strid mellan Israel och Hamas är resultatet av en politisk process där det en gång vitala och breda palestinska motståndet malts ner av en oförsonlig och militärt överlägsen ockupationsmakt.
Ett sådant historiskt perspektiv öppnar också för ett mer nyanserat och aktivt sätt att förhålla sig till frågan om relationen mellan antisemitism och antisionism. Blomqvist är tydlig med att de kan överlappa varandra. Inom vänstern kan det ta sig uttryck som en ”dårarnas socialism” där judar får personifiera den globala kapitalismens osynliga men tvingande krafter. Bland nazistiska och reaktionära islamistiska grupper är en antisionism fylld till brädden av antisemitiska konspirationsteorier helt central. Men det finns också en rik tradition av antikolonial antisionism som påvisar parallellerna mellan sionismen och den sydafrikanska apartheidregimen. Ur det perspektivet är kritiken mot sionismen inte baserad på rasism utan på att det är en etnonationalistisk stat som ockuperar, fördriver och diskriminerar som är rasistisk. Blomqvists argumentation går alltså inte ut på en total separation mellan antisemitism och antisionism. Poängen är att kamperna för palestiniers och judars rättigheter och frigörelse blir möjliga att förena genom politisk organisering. Det är i konkreta politiska rörelser där människor med olika bakgrunder formulerar en gemensam samhällskritik och gemensamma mål, samtidigt som de ger varandra utrymme att vara olika, som kampen mot sionism och mot antisemitism blir kompatibla med varandra. Sådana rörelser måste förstås hela tiden vara vaksamma över riskerna att rasistiska tankefigurer splittrar dem eller gör dem delaktiga i förtrycket mot enskilda grupper. Det är svårt, men som historiska exempel såsom socialistiska Bund kan tydliggöra, så är det inte omöjligt. Blomqvists bok gör inte en sådan organisering enklare. Sett till hur debattklimatet ser ut så spelar det nog ingen roll hur saklig och väldokumenterad ens argumentation är, den kommer ändå att väcka raseri och vilda anklagelser. En fråga som Blomqvist inte tar upp men som är helt akut att diskutera är hur vi skapar rum för möten och diskussioner mellan de som på allvar vill bidra till ett sant universalistiskt och internationalistiskt politiskt projekt. Boken kan fungera som en bra utgångspunkt för sådana diskussioner, men rummen måste vi skapa själva. <<
Artikelförfattare:
Johan Örestig Kling är sociolog, universitetslektoroch ingår i redaktionen för Röda rummet. Han är en av redaktörerna för antologin Samtida marxistisk teori
