Vad har hänt med den breda opinion som helt nyligen stod bakom neutralitet, fred och nedrustning? I dagens Sverige sluter hela den parlamentariska vänstern upp bakom ett expansivt Nato som osar av krigsretorik. Ledande företrädare för de båda ”arbetarpartierna” är överens med de borgerliga om nödvändigheten av en gigantisk upprustning som oundvikligen kommer att innebära nedskärningar i välfärd och klimatsatsningar.
Ola Tunander, en av Nordens främsta säkerahetspolitiska forskare, ställer i sin senaste bok Hybris. Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten (Karneval 2025) också frågan varför det säkerhetspolitiska tänkande som var rådande decennierna efter andra världskriget inte längre gäller. Även om demoniseringen av grannen i öst är långt ifrån ny så var det under kalla kriget ändå viktigt att ha en förståelse för hur motparten uppfattade sina säkerhetsbehov. Kubakrisen 1962 är ett exempel på hur kärnvapenkriget kunde undvikas genom de båda stormakternas ömsesidiga respekt för varandras behov av säkerhet. Detta förhållningssätt, som diplomaten Hans Blix kallar ”strategisk empati”, har övergivits.
Tunander ger bakgrunden till frånvaron av ”strategisk empati”. USA och Väst såg sig som segrare i det kalla krig som avslutades med Sovjets upplösning i skarven mellan 1980- och 90-tal. I den unipolära värld som då trädde fram blev USA den oinskränkta hegemonen. Detta skapade, menar Tunander, en hybris. USA kunde nu styra och ställa med andra nationer som man behagade. Irak, Afghanistan och Libyen är bara toppen på det isberg av USA-interventioner som Frida Stranne och Trita Parsi kartlägger i Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023).
Fokus för Tunanders bok är Ukraina och han gräver djupt i arkiv och tidigare forskning. Boken är inte heltäckande och ger oss inte den slutgiltiga versionen av bakgrunden till kriget. Men med Tunander står det klart att den rådande mediebilden av kriget såväl saknar kunskap om som vilja till förståelse för orsakerna bakom det krig som nu pågår. När Sovjetunionen föll samman och Warszawapakten upplöstes var det aldrig tal om att Nato skulle lägga ned sin verksamhet. Gorbatjov var orolig för detta men fick löften från Nato att man inte hade några ambitioner att expandera, ”Not one inch”. Sovjet gick med på Tysklands återförening. Gorbatjov såg de forna Warszawapaktstaterna som en buffertzon vilken garanterade att Nato inte kunde placera kärnvapen nära Rysslands gränser.
Men västledarnas löften bröts och 1999 blev Polen, Ungern, Tjeckien medlemmar i Nato. 2002 drog sig USA, under ryska protester, också ur det anti-ballistiska missilavtalet. Det man från rysk sida uppfattade som USA:s bedräglighet förstärktes 2003 när USA tillsammans med Nato beslog FN:s säkerhetsråd med lögner om massförstörelsevapen som inte fanns och invaderade Irak. Året därefter fortsatte Natoutvidgningen, nu till Estland, Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Ryssland såg utvidgningen som ett existentiellt hot
Tvärtemot att beakta Rysslands upplevda hotbild och protester lovar USA 2008 Georgien och Ukraina att bli medlemmar i Nato. Konfliktnivån höjs ytterligare 2009 när Kroatien och Albanien blir medlemmar. 2011 bombande Nato Libyen och Khadaffi störtades. Rysslands protesterade men landets svaga militära och ekonomiska styrka hindrade det från att agera. USA visade med sina 800 militärbaser över hela klotet att man är den oinskränkta supermakten.
I samverkan med västorienterade, liberala krafter och militanta nationalister medverkade USA 2014 till den breda mobilisering som ledde till Maidanrevolutionen och störtandet av den folkvalde Janukovitj. Dennes försök att balansera mellan EU och Ryssland förkastades av befolkningen i de regioner som ville föra Ukraina närmare Väst. Den regim som efterträdde Janukovitj inledde en ”av-russifiering” som diskriminerade den rysktalande befolkningen. Detta ledde till motstånd och mobilisering i landets sydöstra regioner där ryskan dominerar. Ett åtta år långt inbördeskrig startade. En miljon flydde till Ryssland och omkring 14 000 människor dödades. Under 2016 – 2020 undergrävde Nato, som Merkel senare medgav, det av FN:s säkerhetsråd stödda Minsk II-avtalet som skulle säkra de rysktalandes villkor. Under 2021 vägrade Biden att förhandla med Ryssland om Natos utvidgning till Ukraina och i februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina.
Detta är i kondenserad form den geopolitiska bakgrunden till det ukrainska proxy-kriget mellan USA och Ryssland. Tunander skriver fram händelseutvecklingen med stöd i en myriad av källhänvisningar. Redogörelsen för Maidanhändelserna är inträngande och hans källor visar hur CIA och brittiska MI6 hade en avgörande roll i störtandet av Janukovitj. Lika intressant och chockerande är dokumentationen av North Stream-sprängningen som är långt mer avancerad än vad de nu aktuella uppgifterna om en ukrainsk segelbåt förespeglar.
Tunander visar hur Ukraina är präglat av djupa historiska, kulturella och politiska skillnader. Denna aspekt synliggörs aldrig i svenska medier, men landet har från början varit kluvet i väst- och östorienterade regioner. I de nordvästra delarna av landet talas det främst ukrainska och nationalistiska rörelser vill skära av banden med Ryssland. I de östra och södra regionerna talas det ryska och här finns starka kulturella och ekonomiska band till Ryssland.
Dessa inre regionala skillnader har skapat spänningar som utnyttjats av såväl Väst som av Ryssland. Tunander visar med en klargörande grafik hur valresultaten sedan nationens födelse pendlat mellan majoritet för rysk- och västorienterade presidenter. Denna inre dynamik samspelar med den geopolitiska dimension som han ändå ser som grundorsaken till kriget. Rysslands invasion är ett brott mot folkrätten men, menar Tunander, USA och Storbritannien bröt också mot folkrätten när de rustade upp Ukraina militärt och anpassade landet till Natostandard. Det må så vara men dessa två folkrättsbrott har inte samma dignitet.
Putin, Lavrov och den ryska eliten är väl förtrogna med USA:s övergripande geopolitiska strategi. Zbigniew Brzezinski, som var nationell säkerhetsrådgivare åt både president Carter såväl som Obama gav 1997 ut boken The Grand Chessboard. Den ger oss sinnebilden av USA:s hybris. Här klargörs strategin för den Nato-expansion som ringat in Ryssland och som avser att lägga grunden för USA som hegemon i Eurasien. Brzezinski hävdar att den som kontrollerar den euro-asiatiska landmassans centrum har möjlighet att kontrollera världen. Ukraina befinner sig i detta centrum och detta är bakgrunden till att Ryssland uppfattar denna geopolitiska strategi som ett existentiellt hot.
Tunander ser Ryssland som en autokrati med rötter i tsarismen såväl som i sovjettidens absolutism och skräckvälde. Även om han har fokus på den geopolitiska kontexten för kriget hade det varit av intresse att få en inblick i de spänningar som kriget skapat i den ryska makteliten. I Väst målas Putin ut som en samtida Hitler då han påstås ha samma aptit på ”lebensraum”. Betraktar vi den militära maktbalansen i dagens Europa framstår ryska expansionsplaner som orealistiska. Rysslands militärbudget uppgår till en fjärdedel av vad det samlade Europa lägger på krigsmateriel (SIPRI 2023). Tar vi in USA blir Natos samlade budget mer än tio gånger större än Rysslands. Mot den bakgrunden framstår en invasion av någon av Europas Natostater inte bara som osannolik utan också huvudlös.
Tunander är inte den som spekulerar. Men utifrån hans bok är det lockande att ställa frågor och gå vidare. Rustningshysterin i Europa är kanske inte primärt ett svar på ett reellt ryskt hot. Att underblåsa faran från Ryssland kan förstås som ett sätt för Europas politiska elit att pumpa upp sig och visa på handlingskraft inför sina väljare. Kontinenten står mitt upp i en politisk och ekonomisk kris. Upprustningen ger möjligheter att växla upp den europeiska ekonomi som sedan en längre tid gått i baklås. Den tyska bilindustrin står till exempel inför masspermitteringar och Europas militärindustriella komplex förväntas, med hjälp av statliga beställningar, blåsa liv i tillväxten.
Det är heller ingen hemlighet att starka kapitalintressen i väst suktar efter att balkanisera Ryssland för att återigen komma åt dess rika naturtillgångar, vilket också är en utgångspunkt för Brzezinski. 1990-talet var ett gyllene decennium då banker och företag i Väst kunde plocka ”lågt hängande frukter” i det kaos som uppstod när sovjetmakten föll. Den vanlige ryssen förlorade besparingar i hyperinflation och bankkrascher medan investerare från Väst och korrumperade oligarker skodde sig.
Putin tillträdde presidentämbetet år 2000 med stöd av inhemska finansiella och politiska eliter. Ett alltmer auktoritärt ledarskap växte fram samtidigt som landet succesivt stängdes för utländska intressen. Goldman Sachs, Exxon och andra globala aktörer vill inte acceptera detta. Invasionen i Ukraina blev till en möjlighet att få Ryssland på knä. Genom att förse Ukraina med vapen och låta landet ”slåss till den siste ukrainaren” och genom att utfärda sanktioner såg man en möjlighet att framkalla en regimförändring, en strategi som hittills inte visat sig vara speciellt framgångsrik.
Den ”russofoba” hotbild som rättfärdigar de militära rustningarna har ytterst sin resonansbotten i stereotyper med månghundraåriga rötter i västeuropeisk kultur. Russofobi, rädslan för ryssen som Europas ”Andre”, har sedan tsartiden varit en aspekt av västerländsk politik och säkerhetsdebatt.
Varje debattör som ifrågasätter den militära eskaleringen görs till “Putins agenter”. Detta är en taktik som inte bara omöjliggör en öppen och fruktbar daebatt, den ger också legitimitet åt att yttrandefriheten, medierna, public service och kulturen – i den nationella säkerhetens intresse – inrangeras i det totalförsvar vars yttersta syfte är att möta det föreställda hotet från öst. Men upprustningen och frånvaron av dialog spär på en omdömeslös fientlighet som innebär att en nukleär konfrontation kan bli omöjlig att avvärja. <<
Artikelförfattare:
Ove Sernhede är professor emeritus vid Göteborgs universitet. Han har sedan 1980-talet forskat och publicerat på teman
som rör modernitet, identitet, ungdomliga subkulturer, afroamerikansk kultur och segregation.
